Moderaternas nya integrationspolitik lånar kraftigt från Sverigedemokraterna. Inget fel i det, för den gamla politiken har bevisligen inte klarat mötet med verkligheten.
På torsdagen mjukstartade Moderaterna sin arbetsstämma i Västerås. Ett nytt handlingsprogram ska antas – ett arbete som inleds på allvar i dag. Bland annat ska partiets nya integrationspolitik formuleras.
Regeringarna Reinfeldt (M) och Löfven (S) lämnade efter sig parallellsamhällen, 180 utanförskapsområden och en grov brottslighet som nått systemhotande omfattning. Tidöpartierna har fått ägna de tre första åren av mandatperioden åt grovstädning. Ett arbete som är långtifrån avslutat.
Hur segregationen ska brytas kan bli valrörelsens huvudnummer. Socialdemokraternas integrationspolitiska talesperson Lawen Redar kallar det “en ödesfråga för vårt land”. Hon har rätt. Moderaterna och Socialdemokraterna är numera rörande överens om att den svenska samhällsgemenskapen behöver stärkas. Även övriga riksdagspartier lär vara av samma åsikt. Det är medlen för att nå målet som skiljer sig åt.
Dagens fokusering vid integrationspolitiken kan ge sken av att striden om migrationspolitiken är avgjord en gång för alla. Så är det inte. Socialdemokraterna säger att politiken måste förbli “stram” för överskådlig tid. Miljöpartiets ledande företrädare, för vilka asylrätten är “helig”, är av annan mening och tycks vara säkra på att Socialdemokraterna går att övertala. Och om regeringsmakten ligger i vågskålen ska ingen bli förvånad om den socialdemokratiska tidshorisonten – under överskådlig tid – visar sig vara väldigt kort.
Dessutom är bilden regeringen gärna vill ge av att invandringen till Sverige krympt till en rännil inte korrekt. Sant är att den asylrelaterade invandringen minskat rejält. Ändå var det drygt 15 000 nya uppehållstillstånd som beviljades skyddsbehövande förra året och 9 750 under det här årets nio första månader. Totalt beviljades nästan 94 000 nya uppehållstillstånd 2024. Det lär bli ungefär lika många i år. Att en del av dessa människor kommer att fylla på det så kallade utanförskapet är ofrånkomligt.
Läs även: Hjort: Feministerna borde jubla åt Sverigekontraktet
Det som sägs om integration i förslaget till nytt handlingsprogram blir om det förverkligas Moderaternas definitiva farväl till mångkulturalismen, till föreställningen att ett land präglat av många sinsemellan olika kulturer är något eftersträvansvärt. Det är ett farväl som tagit lång tid. Alltför lång.
Ett axplock ur förslaget till handlingsprogram:
“Sverige är mer än ett geografiskt område, ett språk, en lagsamling eller ett socialförsäkringssystem. Sverige har också historiska och kulturella referensramar som formar våra traditioner, normer och värderingar. Dessa kommer bland annat till uttryck genom litteratur, matvanor, sedvänjor, konst och språket.”
Texten fortsätter:
“Det finns en specifik svensk kultur, svenska sedvänjor och svenska värderingar. Synsättet att det som finns inte ska vara normen eller ha en given särställning som behöver upprätthållas är inte bara djupt felaktigt utan också kontraproduktivt, och en säker väg till fortsatta misslyckanden.”
I förslaget avvisar Moderaterna tanken på att integration är en dubbelriktad process där i princip samma grad av anpassning kan krävas av både invandrare och infödda. Nu är det istället principen att ta seden dit man kommer som gäller.
Den som vill vara elak skulle säga att Moderaterna här låter som om de återanvänt väl valda delar av Sverigedemokraternas gamla handlingsprogram. Men det hedrar Moderaterna att partiet vågar ompröva tidigare föreställningar som det visat sig inte klarar mötet med verkligheten. Det är fler riksdagspartier som borde pröva den saken.
Ett centralt inslag i den integrationspolitik som Moderaterna nu lanserar är det så kallade Sverigekontraktet. Det är tänkt att fungera som ett avtal mellan den som invandrar och samhället – i praktiken staten.
För att dra en annan parallell, nu till Socialdemokraterna, låter det som en moderat variant av devisen “Gör din plikt, kräv din rätt.” Plikten består i saker som att leva i enlighet med grundläggande svenska värderingar, följa lagen, lära sig svenska och lära sig om det svenska samhället samt att aktivt söka arbete.
Till kontraktet kopplas en individuellt utformad etableringsplan som stakar ut individens väg till “självförsörjning och delaktighet, anpassad efter individens arbetsförmåga, bakgrund och behov”.
Att kontraktet fullföljs “bör” vara en förutsättning för att den enskilde individen ska få ekonomiskt stöd, kvalificera sig till välfärden och bli svensk medborgare, heter det.
Tanken är god, men underskattar säkerligen hur djupt hemlandets kultur och värderingar sitter – inte minst om de är religiöst grundade. Det är väldigt teknokratiskt, väldigt mycket skrivbordsprodukt. Att ordet “bör” används och inte “ska”, att etableringsplanen ska vara “anpassad efter individen” skvallrar om att programförfattarna insett att inget av detta kommer att bli enkelt.
Integrationen, det som hade kunnat fungera genom en naturlig process om invandringsvolymerna varit rimliga, måste nu tvingas fram med de medel som står politikerna till buds.
