Socialdemokraterna försöker skambelägga allt samarbete med Sverigedemokraterna. Tro för den skull inte att det vore S totalt främmande att bilda ett rödbrunt block. Ge det bara lite tid.
Att utmåla oppositionen som demokratiskt opålitlig och nazismanstruken – brun – verkar vara i stort sett den enda idé Socialdemokraterna har kvar för hur partiet ska klamra sig kvar vid makten.
Det kommer inte att hindra S från att själva luta sig mot det “bruna” partiet, om och när det behövs.
För ett par veckor sedan föreslog Lisa Nåbo, ordförande i Socialdemokraternas ungdomsförbund, att partiet skulle söka stöd hos SD för att höja pensionerna.
I en ledare på tisdagen i LO:s tidning Arbetet konstateras att det nu, efter Moderaternas svängning i frågan, finns en riksdagsmajoritet för skärpta regler för arbetskraftsinvandring. Att även Sverigedemokraternas stöd krävs får S inte låta sig hindras av, fastslår ledarskribenten Martin Klepke.
“Det är inte bara en svårförståelig linje utan också ett hot mot både socialdemokratisk politik och väljarsympatier”, konstaterar Klepke.
Ja, att avstå från att få igenom sin egen politik bara för att det kräver stöd av partier man ogillar är en märklig hållning. En hållning Socialdemokraterna med varm hand överlåter åt riksdagens alla fin-i-kanten-liberaler, som kryper ihop i fosterställning om någon kallar dem “blåbruna”.
Läs även: Gudmundson: Löfven uträttade noll och blev partiets hjälte
Som statsminister har Stefan Löfven (S) inte varit särskilt framgångsrik. Men på en punkt har han lyckats: han spräckte alliansen. Något han själv tycks vara oändligt stolt över. Och med viss rätt.
Fast nu är ett nytt högerblock på väg att uppstå. Ett blågult block bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna, kanske Liberalerna, samt Sverigedemokraterna.
Ett blågult block som om det kan få till ett fungerande samarbete med en i centrala frågor gemensam politik – självklart är det inte – för lång tid framöver kan blockera Socialdemokraternas väg till regeringsmakten.
För en sann socialdemokrat är det ett öde värre än döden.
Inför Moderaternas stämma i Helsingborg den gångna helgen intervjuades Ulf Adelsohn, partiordförande 1981–86, i Göteborgs-Posten.
Adelsohn kritiserade en av sina efterträdare, Fredrik Reinfeldt, för att denne avgått med omedelbar verkan efter bakslaget i valet 2014. Ett kapitalt misstag, enligt Adelsohn, som menar att Reinfeldt borde ha stannat kvar och sagt ”vill de rödgröna fälla mig får de göra det med hjälp av SD”.
En sak är säker: en socialdemokratisk statsminister hade inte gjort som Reinfeldt.
Det gjorde inte heller Stefan Löfven efter valet 2018. Han bet sig fast vid makten med beslutsamheten hos en ilsken grävling. Och lyckades som bekant, med hjälp av Centern och Liberalerna, hålla sig kvar i regeringskansliet Rosenbad.
Läs även: Sverigedemokraternas krav: Höj pensionerna
I ett klipp från en valdebatt 1985, som journalisten och historikern Johan Romin grävt fram, försöker dåvarande Folkpartiledaren Bengt Westerberg ställa Olof Palme mot väggen. Anser Palme verkligen att Vänsterpartiet kommunisterna är “ett parti som man ska samarbeta med på samma villkor som andra partier trots vad som står i deras program”, undrar liberalen Westerberg.
Palme darrar inte på manschetten. Inte en millisekund. Socialdemokraterna, svarar han, har alltid varit klara motståndare till kommunismen.
“Men jag anser att de i riksdagen ska behandlas som andra partier och få medverka i det parlamentariska arbetet.”
Palme tillade att VPK ideologiskt avlägsnat sig från öststatskommunismen och detta, betonade han, är en ”fördel för svensk demokrati”.
Vem kan inte för sitt inre öra höra hur dagens socialdemokrater, om regeringsmakten hänger på det, för ett liknande resonemang, fast om SD:
Sverigedemokraterna bör behandlas som andra partier, partiet har trots allt utvecklats i positiv riktning, bort från sina ideologiska rötter, att ge dem ansvar är bra för svensk demokrati.
Med tanke på att SD till stor del består av besvikna S-väljare kan det närmast ses som ett naturligt steg.
Att ett rödbrunt block skulle bli en realitet redan efter nästa års val är inte troligt. Men märkliga saker kan hända när makten står på spel.
Socialdemokraterna drog sig trots allt inte för att i Januariöverenskommelsen lova att genomföra politiska reformer man i valrörelsen framställt som ett hot mot allt som är gott, rätt och rimligt. Allt för att kunna sitta kvar på statsrådstaburetterna ännu en mandatperiod.
Läs även: Dan Korn: Fram för det blågula blocket!
