Skogkär: Gräv, baby, gräv!
Regeringen satsar på en ny mineralstrategi. Inom landet ryms rikliga tillgångar av metaller, mineraler och sällsynta jordartsmetaller. Det är dags att börja gräva. Inte minst för att bidra till att bryta kommunistdiktaturen Kinas hårdnande grepp om marknaden för strategiska råvaror och i stort sett allt som har med förnybar energi att göra.
Vattenkraft, skog och järnmalm byggde detta land och skapade förutsättningarna för det svenska välståndet. Gruvnäringen är och förblir en grundpelare i svensk ekonomi och dess betydelse kommer att öka de närmaste decennierna. Den tekniska utvecklingen innebär en ökad efterfrågan på de rikedomar som döljer sig i och under marken: metaller, mineraler och inte minst sällsynta jordartsmetaller.
Många av dessa råvaror finns i riklig mängd i Sverige. I Kirunatrakten hittade LKAB för ett par år sedan vad som åtminstone då var det största fyndet av sällsynta jordartsmetaller i Europa. Fyndigheten i Norra Kärr, öster om Vättern, innehåller höga halter av några av de mest eftertraktade sällsynta jordartsmetallerna. Norra Kärr lär vara den fjärde största oexploaterade fyndigheten i världen i sitt slag.
På torsdagen presenterade regeringen en ny strategi för hur dessa rikedomar ska kunna tas tillvara, en “mineralstrategi för att stärka vår konkurrenskraft, vårt försvar och vår självständighet”, enligt energi- och näringsminister Ebba Busch (KD).
Sverige ska bli ledande inom gruv-, metall- och mineralteknik. Det ska bli enklare och det ska gå snabbare från prospektering till utvinning. Tillståndsprocessen ska strömlinjeformas. I dag tar det snarare ett par decennier än ett par år att gå från fynd till brytning.
Alla applåderar inte. I Aktuellt i statstelevisionen fick Naturskyddsföreningen lufta sitt missnöje samma dag. Miljöpartiet är inte heller någon vän av gruvor. Tvärtom. Men borde vara det. Miljöpartiets lösning är istället återvinning. Men för att det ska fungera måste det finnas tillräckligt att återvinna. Och med snabbt ökande efterfrågan och användning räcker återvinning inte långt.
“Fossilberoendet innebär att vi är beroende av diktaturer som Ryssland, Iran och Saudiarabien. Vi ger makt över vår energiförsörjning till länder som betraktar oss som fiender. Det är både ett säkerhetspolitiskt och ett klimatpolitiskt misstag”, argumenterade Miljöpartiets språkrör Daniel Helldén i sitt Almedalstal tidigare i somras.
Det ligger en del i det. Men mer förnybart har inte gjort Sverige mindre beroende av diktaturer. För varifrån kommer solpanelerna? Varifrån kommer elbilarna? Varifrån kommer de sällsynta metaller och jordartsmetaller som finns i batterier och elmotorer av alla de slag? Alla vet svaret. Till största delen från kommunistdiktaturen Kina.
Kina är sedan länge världens i särklass främsta tillverkare av solpaneler. Kinesiska företag är ledande inom tillverkning av turbiner för vindkraftverk. Kinesiska elbilar översvämmar marknaden. Kina dominerar batteritillverkning. Den globala marknaden för sällsynta jordartsmetaller är till stor del under kinesisk kontroll.
Detta vet även Daniel Helldén. Att han helst inte vill prata om det är en annan sak. Miljöpartiets politik innebär inte att bryta beroendet av diktaturer. Miljöpartiets politik innebär att byta vilka diktaturer Sverige och EU är beroende av. Och Kina är inte nödvändigtvis att föredra framför Ryssland.
Men att ta tillvara naturens rikedomar är i klimathysterins tidevarv en ytterst kontroversiell fråga. Allt som kan tänkas bidra till ökade utsläpp av växthusgaser, eller inte anses bidra till minskade utsläpp, ifrågasätts. Oljan ska stanna i marken. Naturgasen ska stanna i marken. Allt ska stanna i marken om de gröna khmererna – klimat- och miljöaktivisterna – får råda. Det som finns ovan mark ska helst inte heller röras eller störas. Helst ska hav och land vara som en enda stor nationalpark, all skog ska vara urskog där ingen motorsåg stör friden för den tretåiga hackspetten – utom när enorma arealer ska kalhuggas för att ge plats åt fler och fler vindkraftsparker.
Samma gröna khmerer ser även gruvbrytning som ett övergrepp mot rättigheterna för samerna, Sveriges enda urfolk.
Det finns någonstans mellan 20 000 och 40 000 samer i Sverige. Av dessa är 4 600 renägare. Av dessa är det i sin tur ett tusental som livnär sig på renskötsel. En minoritet av en minoritet av en minoritet kan inte ges vetorätt när det gäller frågor av extremt stor nationell betydelse. Renskötselområdet, det område där renskötsel enligt lag är tillåtet, sträcker sig över en yta som motsvarar nästan halva Sverige. Det finns utrymme för både rennäringen och gruvnäringen.
I Sverige och Europa har vi börjat bli för fina för att själva bryta de råvaror vi förbrukar. Europa konsumerar en fjärdedel av världens råvaror, men producerar bara tre procent. Det, om något, är inte hållbart.
Det är, för att spetsa till det, oändligt mycket bättre att brytningen av strategiska metaller och mineraler sker i Sverige på ett säkert sätt med hårda krav både vad gäller arbetsmiljö och skydd av miljön, än av barfota barnarbetare med hacka och spade i någon afrikansk diktatur. Eller, för den delen, i kommunistdiktaturen Kina, där rovdrift på både människor och natur är inbyggd i systemet.
Läs även: Skogkär: Sveriges dummaste parti slår till – ännu en gång
