Kylan har dragit in över Sydsverige, men Öresundsverket i Malmö, som skulle kunna leverera mängder av både värme och el, ligger i malpåse sedan snart sex år. Och mitt i elkrisen ska verket nu monteras ner och skeppas till utlandet. Resultatet av rödgrön energipolitik.
I Malmö på fredagsmorgonen visade termometern på nio minusgrader. Den globala uppvärmningen lämnar en del övrigt att önska. Samma sak – men då på fullt allvar – kan sägas om den svenska energipolitiken. Den har de senaste decennierna präglats av en närmast total brist på konsekvensanalys.
Denna bistra decembermorgon närmade sig priset på en kilowattimme i elområdena tre och fyra sex kronor – lägg till detta elnätsavgiften på ytterligare några spänn. Det blir femton–tjugo gånger dyrare än för bara ett par år sedan.
Den svenska nettoimporten av el dessa morgontimmar motsvarade för övrigt i runda slängar den samlade effekten hos de fyra svenska kärnkraftsreaktorer som stängts ner mellan oktober 2015 och december 2020. Stängts utan att det fanns någon klar plan för hur denna el skulle ersättas, har det visat sig.
Men det är inte bara kärnkraft som avvecklats. I Malmö står Öresundsverket stilla och väntar på nedmontering.
Öresundsverket invigdes så sent som 2009 och var då ett av världens effektivaste naturgaseldade kraftverk. Med en produktionskapacitet på 440 MW el och 250 MW värme var det tänkt att Öresundsverket skulle kompensera för en avsevärd del av den elproduktion som försvann i södra Sverige efter att Barsebäcksverkets två reaktorer tagits ur drift 1999 respektive 2005.
Det dröjde bara åtta år, sedan stängdes Öresundsverket. Låga elpriser till följd av utbyggd, subventionsdopad vindkraft, var den främsta orsaken. En eftersträvad utveckling för rödgröna politiker ute efter att snarast möjligt avveckla all energiproduktion baserad på fossila bränslen.
Södra Sveriges problem med effektbrist kvarstår som alla vet. I en färsk rapport från de europeiska systemoperatörernas samarbetsorganisation, Entso-E, pekas elområde 4 i Sverige ut som det elområde i Europa som löper störst risk för elbrist – och som en följd av det elavbrott. Ingen annanstans är produktionskapaciteten så låg i förhållande till den förväntade maximala elanvändningen.
Öresundsverkets ägare Uniper har försökt få Svenska Kraftnät att göra gaskraftverket till en del av den svenska kraftreserven, alltså stå i beredskap för de tillfällen då elförbrukningen – och därmed risken för bortkoppling av elkunder – är som störst. Som nu. Men Uniper har fått kalla handen. Det skulle bli för dyrt, enligt Svenska Kraftnät.
Sydsvenska handelskammarens vd Stephan Müchler är kritisk till såväl Svenska Kraftnät som den tidigare rödgröna regeringen.
“När Anders Ygeman (S) var energiminister fick vi ner honom hit. Han tyckte att beslutet att stänga Öresundsverket fattats lite väl hastigt, men visade inget intresse för att återstarta verket”, säger Müchler till tidningen Sydsvenskan.
Läs även: Skogkär: Grön omställning är ett annat ord för energifattigdom
Trots att bevis på motsatsen kan staplas på hög fortsätter Miljöpartiet och Socialdemokraterna frenetiskt att förneka att politiska beslut drev fram nedläggningen av Ringhals 1 och 2. “Lögner, hitte-på och falska historiebeskrivningar”, kallar språkröret Märta Stenevi (MP) det. Sanningen är illa tåld.
Ansvaret för att den produktionskapacitet som försvann med kärnkraften inte har ersatts, ansvaret för att överföringskapaciteten från norra till södra Sverige inte byggts ut i tillräcklig omfattning de gångna åtta åren, kan Stenevi inte heller svära sig fri från. Även om hon gör sitt bästa.
Av protokollen från riksdagens energipolitiska debatter före och efter valet 2014, då de rödgröna tog över regeringsmakten, framgår att kärnkraft och fossila bränslen skulle ersättas av energieffektivisering, sol- och vindkraft. Alla invändningar om hotande effektbrist och behovet av planerbar kraft viftades bort. I den nya, sköna rödgröna världen skulle elpriserna förbli evigt låga och tillgången god. Allt skulle ordna sig till det bästa. Vilket det så klart inte gjorde.
Den energipolitiska naiviteten bär påtagliga likheter med den försvarspolitiska. Varför satsa en massa miljarder på ett invasionsförsvar när inget militärt hot kan skönjas vid horisonten?
Läs även: Skogkär: Marknaden hette Fridolin, Romson och Löfven
Uniper sålde häromåret Öresundsverkets turbiner, generatorer och ångpanna till ett holländskt bolag. Efter årsskiftet börjar nedmonteringen och sedan ska delarna skeppas utomlands för att skruvas ihop på nytt. Var någonstans i världen Öresundsverket kommer att återuppstå är inte känt, förutom att det blir utanför Europa. Sydkorea och Vietnam har nämnts som tänkbara destinationer.
Där kommer kraftverket att producera el och värme under många år, eldas med gas, olja eller rent av kol och släppa ut koldioxid. Men utsläppen sker i alla fall inte i Sverige. En trösterik tanke i väntan på nästa astronomiska elräkning och på det elavbrott som rycker allt närmare.
