I det feministiska föregångslandet Sverige släpps serievåldtäktsmän ut på gatorna även om de anses farliga och risken för återfall är hög. Så blir det i ett land där dömda brottslingars rätt att röra sig fritt ses som viktigare än andras rätt till ett liv i trygghet.
Det borde inte komma som en överraskning för någon om en serievåldtäktsman återfaller i brott. Fredrik Lundgren, allmänt känd som Nytorgsmannen, greps natten till onsdagen av polis, misstänkt för sexuellt övergrepp mot en minderårig flicka.
I november 2021 dömdes han till fem års fängelse för sju fall av våldtäkt, åtta fall av sexuella övergrepp, sex sexuella ofredanden, en grov fridskränkning samt barnpornografibrott, kränkande fotografering samt ringa narkotikabrott.
Redan i mars i år var Nytorgsmannen ute igen, villkorligt frigiven efter att ha avtjänat två tredjedelar av sitt straff: tre år och fyra månader, häktningstiden inräknad. Det motsvarar mindre än ett halvår per våldtäkt. Lundgren släpptes ut trots att han av Kriminalvården klassas som mycket farlig med hög risk för återfall. Trots att han inte ska ha visat någon ånger, inga skuldkänslor.
I Aktuellt i SVT på onsdagen förklarade en tjänsteman från Kriminalvården att när frågan om villkorlig frigivning avgörs, då spelar det ingen roll vilket brott personen är dömd för eller hur hög återfallsrisken är. Det må låta befängt men så ser tydligen regelverket ut.
Det var med stor sannolikhet bara en tidsfråga innan någon skulle råka ut för denne seriebrottsling på nytt. Frågan är om män som Lundgren, mycket farliga och med hög återfallsrisk, över huvud taget bör släppas ut.
För att vara ett feministiskt föregångsland tycks det svenska rättsväsendet ta rätt lätt på uppgiften att skydda kvinnor från grova sexualförbrytare – och att skydda sina medborgare från brott i största allmänhet. Och detta trots år, för att inte säga årtionden, av kritik. Politiker och rättsväsende har länge satt omsorgen om förövarna före omsorgen om deras offer. Fastän statens första och främsta uppgift är att skydda sina medborgare. Nu har tack och lov den inställningen börjat ifrågasättas och ändras.
En oproportionerligt stor andel av brotten i Sverige begås av personer med utländsk bakgrund. Det gäller inte minst sexualbrott. Den enda fördelen med utländska brottslingar är att de kan utvisas. Men politikernas och rättsväsendets inställning till kriminella utlänningar har länge varit skrämmande slapp.
Av samtliga utländska medborgare som åren 2000–2014 dömdes i tingsrätt utvisades endast mellan 0,5 och 1,7 procent. Av dem som dömts för grov våldtäkt utvisades 17 procent. Inte ens en majoritet av dem som fälldes för mord dömdes till utvisning. Åren som följde, 2015–2019, var det enligt en annan studie ännu mindre andel som dömdes till utvisning, endast 0,4 procent av alla brottsdömda utlänningar som var folkbokförda i Sverige.
Läs även: Skogkär: Grova brott ska ge hårda straff oavsett ålder
Karam Kanjo var 17 år gammal när han kom till Sverige från Syrien år 2015. Fem år senare hade han dömts åtta gånger för sexuellt ofredande, våldsbrott och stölder. Första fängelsedomen kom i början av 2020 efter ett rånöverfall mot en kvinna. Året därpå våldtog Kanjo en kvinna utomhus och dömdes för det till fängelse i 2,5 år. Nyligen dömdes denne syriske medborgare, nu 26 år, för ett överfallsrån mot en 91-årig kvinna till fängelse i fem år och sex månaders – samt utvisning. Det blev tredje gången gillt. Kanjo begick brottet medan han var villkorligt frigiven efter våldtäktsdomen.
Att sexualförbrytare och våldsbrottslingar av Kanjos kaliber – och grövre – så länge haft en fristad i Sverige kan de bland annat tacka Högsta domstolen för. I en dom 2019 slog HD fast att det ska krävas “synnerliga skäl” för att utvisa någon som bott i Sverige i fyra år eller mer. Riksdagens motdrag blev att införa skärpta regler för utvisning. Dessa trädde i kraft i augusti 2022. Det var därför Kanjo till sist blev utvisad.
Trots denna regelskärpning, en tydlig signal från lagstiftarna, verkar det som om den gamla låt-gå-inställningen lever kvar på sina håll inom rättsväsendet.
Förra veckan dömdes fyra unga män för grov våldtäkt mot barn efter en gruppvåldtäkt i Frölunda i somras. Två av de dömda är utländska medborgare och över 18 år. Ändå yrkade åklagaren i målet inte på utvisning. Skälen till detta ville hon inte gå in på då, det hade med de åtalades “personliga omständigheter” att göra. Enligt chefen för åklagarkammaren i Göteborg, Daniel Edsbagge, rörde det sig däremot om ett rent förbiseende, en miss. Domen, som utlöste något av en folkstorm, har nu överklagats och den här gången yrkar åklagaren på utvisning. Att just de högljudda protesterna haft en viss betydelse för det beslutet kan tas för givet.
För att undvika liknande förbiseenden från rättsväsendets sidar är det säkrast att ändra lagen så att domstolen blir skyldig att pröva frågan om utvisning när utländska medborgare står åtalade.
Åtskilliga kriminella är i praktiken omöjliga att utvisa. Ett exempel bland många: Två medborgare från Eritrea som 2020 dömdes till fem års fängelse för grov våldtäkt utvisades inte eftersom de riskerade straff eller förföljelse i sitt hemland. Med tanke på den höga återfallsrisken är sannolikheten stor för att dessa båda våldtäktsmän – i likhet med Nytorgsmannen och många andra före honom – kommer att begå nya, liknande brott.
Grova brottslingar får stanna i landet i fall de riskerar att råka illa ut om de skickas tillbaka till sitt hemland. Alla som riskerar att bli deras framtida offer kommer för rättsväsendet i andra hand. De blir likt den 91-åriga kvinnan som överfölls av Karam Kanjo collateral damage – icke avsedda sidoskador – för en perverterad form av humanism.
Den som inte vill bli skickad tillbaka till sitt hemland och riskera att råka illa ut där har trots allt alla möjligheter att slippa – det enda som krävs är att de inte begår brott. Svårare än så är det inte.
Läs även: Skogkär: Vänsterns käpphäst om brottslighet leds till slakt
