På bara två veckor har två miljoner människor, huvudsakligen kvinnor och barn, flytt från krigets Ukraina. Och fler lär det bli i takt med att de ryska terrorbombningarna av ukrainska städer fortsätter.

FN:s flyktingorgan UNHCR räknar, i nuläget, med att det kan bli åtminstone det dubbla, runt fyra miljoner. Polen har ensamt tagit emot drygt en miljon av alla dessa flyende.

Europa står inför vad som förmodligen är den största flyktingkrisen sedan andra världskriget.

EU har aktiverat sitt massflyktsdirektiv. Personer från Ukraina erbjuds därmed ett omedelbart och tidsbegränsat uppehålls- och arbetstillstånd i EU:s medlemsstater. Någon individuell prövning av asylskäl görs inte.

Svenskarna tycks ha öppnat sina hjärtan för flyktingar från krigets Ukraina. Vilket i sin tur tycks irritera många som tidigare klagat över att svenskar inte ville öppna sina hjärtan – i alla fall inte på vid gavel – för människor från Syrien, Afghanistan, Irak, Somalia med flera länder.

Att många är beredda att hjälpa dem som flyr från Ukraina nu tas till intäkt för att Sverige kunde gjort mer då, det vill säga 2015.

“Plötsligt blev det annat ljud i skällan”, trumpetas det från liberala ledarsidor. Närmast förväntansfullt konstateras att “flyktingkrisen för sju år sedan kommer att framstå som en liten insats jämfört med det som nu krävs av Europa”. Att regeringen på hösten 2015 drog i nödbromsen och så gott det gick försökte stoppa strömmen av asylsökande in i Sverige framställs som obefogat. De partier som sedan dess talat om att undvika en upprepning av 2015 anklagas för att inte vilja ”ta emot människor som flyr bomber”.

Det är häpnadsväckande oärligt.

Historien ska skrivas om. Som om det aldrig var någon kris 2015. Som om över 10 000 asylsökande i veckan var hållbart i längden. Som om inte Sverige fortfarande kämpar för att försöka få integrationen av alla de hundratusentals flyktingar och flyktinganhöriga som beviljats uppehållstillstånd de senaste åren att fungera.

Läs även: Skogkär: När ukrainare flyr tänker regeringen i volymer

En av statsminister Magdalena Anderssons (S) tre prioriterade frågor är att “bryta segregationen och stoppa det grova våldet”. I praktiken att hantera följderna av decennier med en migration på ohållbara nivåer – något som kulminerade 2015 med över 160 000 asylsökande.

Ett antal mindre och medelstora svenska städer – och en del små – har numera omfattande problem med segregation, gängbildning och kriminalitet. Förhållanden som för inte så många år sedan huvudsakligen förknippades med landets storstäder. Polisen har pekat ut ett sextiotal “utsatta områden” i landet och de vägrar bli färre. Dödsskjutningarna i gängkriminalitetens spår visar inga tecken på att minska i år heller.

Förra året uppgick arbetslösheten bland utrikes födda till 19,5 procent att jämföra med 5,4 procent bland inrikes födda. Det finns omkring 180 000 långtidsarbetslösa, alltså personer som gått utan jobb ett år eller mer. Mer än hälften av dessa, drygt 90 000, har utomeuropeisk bakgrund. En tredjedel av alla inskrivna på Arbetsförmedlingen saknar gymnasieutbildning och många har dåliga kunskaper i svenska.

De närmaste månaderna ska Migrationsverket försöka skaka fram platser till 30 000 flyktingar från Ukraina. Det handlar till stor del om tillfälliga lösningar som idrottshallar, mässhallar och liknande. I värsta fall tält.

“Hur många som kommer att komma till Sverige är väldigt svårt att förutspå i dag, men vi är väldigt noga med att säga att det kan inte bli samma situation och ska inte bli samma situation som 2015”, sade biståndsminister Matilda Ernkrans (S) vid en pressträff på onsdagen.

Det finns all anledning att hoppas att hon och regeringen får rätt på den punkten. Fokus bör ligga på hjälp i närområdet. Även om flyktingarna från Ukraina på goda grunder kan antas ha bra förutsättningar att finna sig tillrätta i Sverige, är en repris av 2015 ungefär det sista Sverige behöver i nuläget.

Läs även: Skogkär: Invandringen lägre men fortfarande ohållbar