Nyligen presenterade idéhistorikern Tony Gustafsson första delen i den vitbok han skriver för Sverigedemokraternas räkning.

Här skildras partiets bildande och vitboken bekräftar i stort det som tidigare varit känt om SD:s ursprung. Så gott som alla lik i partigarderoben har redan dragits fram till allmänt beskådande åtskilliga gånger, av andra.

Det var en brokig skara som 1988 var med och bildade partiet. Ett veritabelt skräckkabinett, skulle väl de flesta säga. “En betydande del av grundargenerationen hade sin bakgrund inom nazistiska, rasistiska eller odemokratiska sammanhang”, för att citera Gustafsson.

Trots partibildarnas bakgrund och de rasistskandaler som hela tiden omgett partiet har Sverigedemokraterna vuxit i val efter val. 1,44 procent i riksdagsvalet 2002 blev till 2,93 procent 2006, året efter att Jimmie Åkesson tog över ordförandeskapet, och blev till 5,70 procent 2010. Därmed var intåget i riksdagen ett faktum.

Magdalena Andersson (S) har berättat hur hon reagerade med att dra för gardinerna i sitt arbetsrum i riksdagshuset för att slippa se SD-folket i rummet intill. Men varken det eller andra, mer genomtänkta försök att isolera SD-företrädarna hjälpte. I valet 2014 blev SD tredje största parti med 12,86 procent av rösterna, ett stöd som i valet fyra år senare vuxit ytterligare till 17,53 procent. Ungefär där ligger partiet än i dag i opinionen.

Den som söker nyckeln till SD:s närmast exempellösa framgångar kan börja leta i de årliga undersökningarna från statsvetarna vid SOM-institutet vid Göteborgs universitet.

Förra året ansåg 59 procent av de tillfrågade i SOM-undersökningen att det var ett bra förslag att minska det svenska flyktingmottagandet. Endast 21 procent ansåg att det var ett dåligt förslag. Inställningen har varierat över åren, men hela tiden har andelen negativa till ökad flyktingmottagning varit större än andelen positiva. De flesta år mycket större. Samtidigt är ökad flyktingmottagning – och ökad invandring över huvud taget – vad väljarna fått. I övermått.

Läs även: Skogkär: Med Sverigedemokraternas intåg försvann pragmatismen

Politik kan ses som en form av idéernas marknad. Partier bildas och består genom att framgångsrikt möta marknadens, det vill säga väljarnas, efterfrågan på politiska problemlösningar inom olika samhällsområden.

Politikern står hela tiden inför ett val: att vara lyhörd och följa eller att försöka övertyga och leda väljarna. I invandringsfrågan bestämde sig de etablerade partierna för att leda, inte följa. Att anpassa politiken till stämningslägen som fanns i stora delar av folkdjupet ansågs vara att “fiska i grumliga vatten”. Det var helt enkelt inte “anständigt”.

Fast “leda” är egentligen inte det ord som bäst beskriver taktiken. Snarare skulle väljarna piskas in i ledet.

De som såg med skepsis på invandringen och den gradvisa förändringen av hemortens eller landets demografi betraktades som mindre vetande, inkrökta, oborstade rasister utan förmåga att förstå vare sig sitt eget eller landets bästa.

I denna sin strävan att uppfostra folket hade politikerna helhjärtat stöd av övriga delar av det svenska etablissemanget. SD stod för hat och främlingsfientlighet och skulle isoleras. Om detta var alla av betydelse eniga.

Det hade kanske fungerat om partierna samtidigt tagit oron hos de väljare som lockades av SD på allvar; oro över etniska motsättningar, kriminalitet, asocialitet och utanförskapsområden som hela tiden blev både fler och mer utanför. Så skedde inte. Istället erbjöds väljarna mer av samma. Mer invandring i ännu snabbare takt. De trögtänkta troglodyterna som inte fattat att “mångfald är bättre än enfald”, att “det finns inget vi och dom”, att “det är fel att ställa grupper mot varandra”, skulle sättas på plats.

Ingen politiker förkroppsligade väl denna maktens arrogans bättre än den tidigare allians- och moderatledaren Fredrik Reinfeldt. Han försökte inte ens dölja sitt förakt för Sverigedemokraternas företrädare i riksdagen. Och med samma förakt såg han på dem som sympatiserade med SD.

Sverige, förklarade Reinfeldt i en intervju, är inte ett land som “ägs av dem som bott här i fyra generationer eller av någon som hittat på någon gräns”. Istället är det vad de “människor som kommer hit mitt i livet, kanske födda i ett annat land” gör av Sverige som är Sverige.

Läs även: Altstadt: SD-sympatisörer beskrivs som mindre vetande offer

Men missnöjet växte med vad alltför många av de människor som kom till Sverige gjorde av Sverige. Genom att negligera de faktiska samhällsproblem som följde i den omfattande invandringens spår serverade liberaler och andra Sverigedemokraterna en stor grupp väljare på silverfat.

I takt med att invandringen ökade och en redan bristfällig integration blev ännu sämre klättrade invandring och integration allt högre upp på listan över väljarnas viktigaste frågor. Och det stod efter hand klart att även om andra partier kanske talade om att förbättra integrationen och kanske till och med begränsa invandringen, så hade de inte några lösningar som fungerade.

Sverigedemokraterna var det enda oprövade kortet som missnöjda väljare kunde sätta sitt hopp till. Det enda parti som tog deras missnöje och oro på allvar.

Genom att konsekvent vara emot allt som Sverigedemokraterna var för gjorde de etablerade partierna det möjligt för Sverigedemokraterna att gå från skuggorna i den politiska periferin till strålkastarljuset på den politiska scenens mitt. Rasister må ha bildat partiet men utan denna oavsiktliga draghjälp från liberaler och andra politiska motståndare hade SD aldrig vuxit sig så stort.

Det är knappast någon överdrift att säga att SD, trots att organiserat samarbete med partiet var tabu till för bara något år sedan, blivit det parti svensk politik kretsar kring.

Decemberöverenskommelsen efter valet 2014 och Januariavtalet 2018 var båda desperata försök att utestänga SD från politiskt inflytande. Parallellt har övriga partier börjat låta allt mer som SD och lägga sig till med valda delar av SD:s politik, något som blivit påtagligt den gångna mandatperioden.

Nu har i alla fall två av de etablerade riksdagspartierna – Moderaterna och Kristdemokraterna – insett att isoleringstaktiken nått vägs ände. Till och med Liberalerna kan numera tänka sig att regera med SD-mandat som underlag.

Sent ska syndarna vakna. Det tog tio år. Tio på många sätt förlorade år där förnuftig politik varit omöjlig att genomföra därför att den kunnat stämplas som SD:s politik.

Läs även: Hjort: Sverigedemokraternas påverkan på de andra partierna