Det svenska mångkulturella projektet har misslyckats. Segregation och parallellsamhällen blev det faktiska resultatet. De kanske inte tar ordet i sin mun, men det är mot assimilation socialdemokraterna numera strävar.
Det är många som undrat vart integrationsminister Anders Ygeman (S) egentligen ville komma med sina halvkvädna visor om att det är ett problem när andelen invånare med “utomnordiskt ursprung” blir för stort i ett bostadsområde.
Svaret är nog inte så komplicerat när allt kommer omkring. Ygemans uttalande är ett erkännande – från högsta ort i partiet – av att en politik som redan bedrivs på det lokala planet, exempelvis i Malmö, är vägen framåt.
Det är på samma gång ett erkännande av att det mångkulturella projektet även i det stora maktpartiets ögon nu nått vägs ände.
Eller för att citera Malmös kommunalråd Andreas Schönström (S) ur ett reportage av Lars Åberg här i Bulletin för halvannat år sedan:
“Vi kan inte anpassa staden efter 184 olika nationaliteter, språk, kulturer, religioner. Enda sättet att få Malmö att fungera är att 184 nationaliteter blir överens om vilka värderingar som är gemensamma.” Ygeman skickade upp en försöksballong för att se om stunden kommit att tala öppet om detta även på högsta politiska nivå. Inte riktigt, skulle det visa sig.
I intervjun förklarade Ygeman att Sverige inte borde göra exakt som Danmark, men däremot låta sig inspireras av grannlandet. Där genomförs nu en radikal ghettopakke med det övergripande målet att inget bostadsområde i landet ska ha mer än 30 procent “ickevästliga” invånare. Ygeman ville för sin del inte gå fullt så långt, gjorde han klart. Kanske kunde 50 procent utomnordiska invånare vara en lagom höjd att lägga ribban på? I alla fall var det värt att diskutera, menade ministern.
“Ganska horribelt”, ansåg däremot Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi. En “väldigt farlig och obehaglig väg”, löd omdömet från Centerns migrationspolitiska talesperson Jonny Cato. “Det här är rasistiskt, det är inte ansvarsfullt och inte seriöst”, summerade Vänsterpartiets Tony Haddou. Och från den närliggande akademiska ankdammen uppsteg ett kollektivt avgrundsvrål: “Det för närmast tankarna till apartheidsystemet och en statlig rasism.”
Hade en brun orm slingrat sig in i det rödgröna paradiset och lurat det naiva statsrådet Ygeman att äta den förgiftade frukten från Sverigedemokraternas träd?
Ygeman fick ta stryk men backades upp av sin chef. “Det är inget konstigt alls att vi vill ha blandade områden”, förklarade statsminister Magdalena Andersson.
Nej, formulerat sålunda låter det onekligen inte särskilt kontroversiellt. Och när Ygeman väl tagit tillbaka det mesta återstod inte mycket annat än just detta:
“Vi vill att folk ska bo mer blandat.”
Knappast radikalt. Knappast revolutionerande. Vilken riksdagspolitiker ser inte segregationen som ett allvarligt problem?
Läs även: Skogkär: Blå dunster om integration från en röd minister
Socialdemokraternas slutsats – i regel väl inlindad i mjuka ordmassor – är att eftersom människor visat att de inte vill bo blandat ska de tvingas till blandning. För sitt eget bästa. För landets bästa. Och den lösning partiets företrädare tror sig ha hittat handlar om stadsplanering, att “bygga staden hel”, som det ofta kallas.
I Malmö stads Markanvisningspolicy slås fast vilka kriterier en byggherre måste uppfylla, bland annat avseende “social hållbarhet”, för att projektet ska finna nåd i politikernas ögon. Malmö vill se en blandad bebyggelse där mark inom ett bostadsområde fördelas “på lämpligt sätt mellan bostadsrätter, hyresrätter och äganderätter”. Olika upplåtelseformer vänder sig till och lockar olika katergorier av människor. Därmed blandas människor med olika bakgrund nästan per automatik, är den bakomliggande tanken. För den som vill bygga hyreslägenheter gäller att tio procent ska upplåtas till kommunen för dess bostadssociala verksamhet och ytterligare tio procent ska göras tillgängliga via bostadsförmedlingen Boplats Syd för personer med försörjningsstöd.
Och i ett annat S-fäste, Borlänge, resonerar Arbetarekommunens ordförande Erik Nises (S) precis som Ygeman. Där ska inflyttningen av människor som saknar egen försörjning till områden med hög arbetslöshet begränsas, medan istället personer som har jobb eller studerar ska styras till områden som det beryktade Tjärna Ängar. Ett tidigare försök i den vägen, när det byggdes studentbostäder där, slutade inte lyckligt. Studenterna ville inte bo kvar på grund av otryggheten. Men skam den som ger sig.
“Målet är något så gammaldags som att barn till både den som har gott ställt och till den som är arbetslös ska mötas i lekparken och på skolan”, skriver Nises på DN Debatt.
För att återvända till kommunalrådet Schönström i Malmö.
“Både de med arbete och de som får försörjningsstöd ska ha en plats här. Det kommer att gnissla, men ingen kan tro att man kan flytta ifrån problemen. Det är ingen som kommer undan.”
Man kan ha synpunkter både på Malmös metoder och dessa metoders gångbarhet. Men Schönströms klarspråk är i vart fall uppfriskande.
Integrationen har misslyckats. Nu sätter Socialdemokraterna i praktiken sitt hopp till assimilation. Och ingen kommer undan. Det är vad Ygeman egentligen vill ha sagt.
