Det är en dyster, för att inte säga nattsvart, lägesbild kriminalkommissarie Fredrik Gårdare, expert på gängkriminalitet, ger i en intervju med Bulletin:

“Vi har ramlat över en kant nu där vi inte räcker till längre. Det beror på faktorer som att vi har låtit detta utvecklas över 20 år, att svensk kriminell miljö alltid har haft gott om skjutvapen, att det har normaliserats att använda vapnen i konflikter, att vi har en väldigt låg uppklarning av mord och mordförsök.”

Det skulle kunna skrivas ännu kortare: Polisen har tappat kontrollen.

Hur ska den återtas?

Magnus Lindgren, generalsekreterare i Stiftelsen Tryggare Sverige, menar att det krävs en rejäl omgörning av svensk polis.

• Det behövs en lokal polis, eventuellt kommunal, med lokal förankring som känner, och är känd av, invånarna.
• Skapa en ny polismyndighet som tar över i stort sett allt brottsutredande.
• Inrätta på samma sätt en ny myndighet särskilt inriktad på att bekämpa den organiserade brottsligheten.
• Inrätta en nordisk polismyndighet för det polisiära samarbetet mellan de nordiska länderna, en Nordpol.

Polisen befinner sig i en liknande situation som en annan central samhällsinstitution: skolan.

Alla vet att den på väsentliga områden är dysfunktionell, men är det trots allt inte bättre att ge verksamheten arbetsro än att satsa på genomgripande förändringar?

År 2015 genomfördes århundradets polisreform. 21 länspolismyndigheter slogs ihop till en samlad nationell polismyndighet med sju regioner.

Polisen skulle komma närmare medborgarna, samtidigt som styrningen centraliserades för att bli effektivare.

Hösten 2018 presenterade Statskontoret en utvärdering av reformen. Organisatoriskt hade omgörningen blivit en framgång. Informationsutbyte och samverkan hade förbättrats, resurserna kunde användas på ett flexiblare sätt och den operativa ledningen hade blivit tydligare.

En bättre fungerande organisation hade dock inte lett till bättre arbetsresultat, vilket för medborgarna trots allt är det viktigaste. Förmågan att ingripa mot brott hade inte förbättrats utom vid särskilt allvarliga händelser. Förmågan att utreda brott hade inte förbättrats. Inte heller fanns det några tydliga tecken på att polisen kommit närmare medborgarna.

Läs även: Nima Sanandaji: Stort missnöje med polisen i ny rapport

Våldsspiralen startade betydligt tidigare men sedan polisreformen genomfördes har gängvåldet eskalerat dramatiskt. Sverige har sett en ökning av dödligt skjutvapenvåld som saknar motsvarighet i andra europeiska länder, konstaterar Brottsförebyggande rådet, Brå.

Politikerna och Polisen befinner sig hela tiden steget efter – inte sällan flera steg efter – de kriminella.

Människor skjuts ner på öppen gata närmast på daglig basis, ibland mitt på dagen, i ett köpcenter, på en restaurang, vid en lekplats. Oskyldiga får sätta livet till.

Regeringen vill ge sken av att den har kontroll över utvecklingen. Lagar stiftas, lagar skärps. 10 000 fler polisanställda jämfört med 2016 är utlovade till år 2024.

“Det finns inte en chans, det är statistiskt omöjligt”, säger Anders Sjöberg, forskare som varit med och granskat polisutbildningens urvalsprocess, till SVT. Det är för få som söker och för många som underkänns, bedömer Sjöberg.

Nu behöver “polisanställda” inte vara personer som genomgått polisutbildning.

Så här långt är målet uppnått till hälften, men av de 5 000 som hittills rekryterats är fyra av fem civilanställda, enligt en genomgång i Sydsvenskan.

Läs även: Peter Springare: Polisen måste sättas under förmyndarskap tills vidare

Nästan 29 miljarder kronor – så mycket fick Polisen i anslag 2020. En nätt summa. Men inte tillräckligt för att garantera medborgarnas trygghet, vilket är en av statens kärnuppgifter. Som den inte sköter – den heller.

Den lokala polis Magnus Lindgren efterlyser har på sätt och vis redan inrättats. Staten har delegerat tryggheten till kommunerna. Väktare och ordningsvakter anlitas på olika håll för att, som i Uppsala, förbättra tryggheten och komplettera polisen. Väktare anlitas för att skapa trygghet vid badplatser, för att eskortera hotad personal och i vissa fall bevaka deras bostäder.

På sätt och vis tvingas medborgarna via skattsedeln betala två gånger för sin – högst bristfälliga – trygghet. Först till staten. Och sedan, när staten inte levererar, till kommunen. Många människor känner sig dessutom nödsakade att betala för olika privata säkerhetsåtgärder, inte minst hemlarm.

Inte märkligt att säkerhetsbranschen har blomstrat under 2000-talet.

Politikerna såg det väl inte komma. Eller också brydde de sig inte.

Politiker inbillar sig att Sverige är en humanitär stormakt. Ett föregångsland när det gäller mänskliga rättigheter, biståndspolitik, klimatomställning – ja, allt som är gott och rätt. Samtidigt står de handfallna när tryggheten slås sönder på hemmaplan.

Läs även: Polisen Fredrik Gårdare: ”Vi har ramlat över en kant”