Inflationstakten närmar sig nu 10 procent. Riksbanken har laddat räntevapnet, båda piporna, men kraftiga höjningar kan lika gärna bli ett vådaskott mot svensk ekonomi.
Inflationsbrasan flammar stolt mot allt dunklare skyar. Under september uppgick takten i prisökningarna till 9,7 procent. Jämfört med augusti är det en ökning med 0,7 procentenheter – från en nivå som då var den högsta sedan 1991. Det pyr och ryker runt det dukade bord Magdalena Andersson (S) hävdar att hon och hennes regering lämnar efter sig.
Att Riksbanken vill få ner inflationen så snabbt det bara går är inte konstigt. Inflationen urholkar penningvärdet, gör alla fattigare. Men räntevapnet är allt annat än precist och bör just därför hanteras med försiktighet. Risken finns att ytterligare höjda räntor gör ont värre utan att ha önskad effekt på inflationen.
På ett år har matvaror blivit i genomsnitt 16 procent dyrare, priserna på baslivsmedel som ris, pasta och mjöl har ökat med 25 procent. Elen har ökat med 54 procent. Drivmedelspriserna har ökat 24 procent, dieseln med betydligt mer. Ett genomsnittligt hushåll har dessutom fått se sina räntekostnader stiga med 40–45 procent på ett år.
Enligt en beräkning från banken SEB kommer en normal tvåbarnsfamilj att se hushållskostnaderna öka med 48 procent i år jämfört med i fjol. Det motsvarar nästan 80000 kronor. Det är dyrtider.
Och det kommer att bli värre innan det kan bli bättre. Gårdagens inflationssiffror från SCB lär inte dämpa Riksbankens aptit på räntehöjningar.
Under ett antal år förde riksbankschefen Stefan Ingves en föga framgångsrik kamp för att få upp prisökningarna i nivå med inflationsmålet på 2 procent. Fram till maj i år låg räntan på 0. Dessförinnan var den till och med negativ under flera år. Att låna pengar var närapå gratis.
Under dessa goda tider borde den rödgröna regeringen ha rustat ekonomin för den nedgång som alltid kommer förr eller senare. Exempelvis trappat ned ränteavdragen som gjorde lånefesten ännu gladare. Så skedde inte.
Nu gäller det att få ner inflationen till 2 procent. Sedan årsskiftet har Riksbanken därför höjt styrräntan – som i sin tur styr räntorna på marknaden, precis som namnet säger – från 0 till 1,75 procent. Och det kommer mera. I november väntar en ny höjning. Minst en halv procentenhet, 50 punkter, kanske 75 punkter, till 2,50 procent. Boräntor med en bindningstid på två år ligger nu runt 4 procent.
Läs även: Hjort: Det är mörkt för svensk ekonomi
Men det är inte ohämmad inhemsk konsumtion och en överhettad ekonomi som driver på dagens inflation. Orsakerna står framför allt att finna i omvärlden. Det är främst de skenande energipriserna, en följd av Rysslands angreppskrig i Ukraina. Världsmarknadspriserna på många andra råvaror har också stigit markant.
Lägg till denna giftiga cocktail rödgrön energipolitik på hemmaplan. Nedlagd kärnkraft. Energiskatter och moms på dem har blivit en pålitlig kassako för staten. Politiska påfund, som reduktionsplikten – alltså att bensin och diesel måste blandas ut med en viss och för varje år ökande andel dyrare biodrivmedel – bidrar ytterligare. Trots vad Miljöpartiet tycks tro kan människor inte värma sig med grön omställning, än mindre äta den.
Energipriserna slår sedan igenom i nästa led när företag och verksamheter får ökade kostnader. I stort sett all produktion blir dyrare. Lantbrukets omkostnader stiger. Livsmedelsindustrins omkostnader stiger. Effekten syns på brödhyllornas prislappar, i kyldisken bland osten och mjölken. Att höja räntorna sänker inte elpriserna radikalt, det sänker inte priset på bensin och diesel.
Det talas mycket om effekterna för dem som själva äger sin bostad – eller snarare leasar den av banken. Men de som bor i hyresrätter är inte skyddade mot inflationsbomben. Höjda räntor och dyr el kommer ingen undan. Fastighetsägarna i Syd – södra Sverige har som bekant drabbats hårdast av de skenande elpriserna – talar om att det skulle behövas en 30-procentig höjning av hyrorna.
Situationen här och nu måste hanteras. Många har marginaler. Men det är också många som inte har det. Människor måste äta. De måste ha varmt i huset. En hel del är beroende av bil för att ta sig till jobbet och för att få vardagslivet i övrigt att fungera. Och alla behöver kunna betala sina lån och sin hyra om de ska ha kvar någonstans att bo. Det handlar för väldigt många om grundläggande saker, inte om att tvingas avstå från en charterresa eller om att låta den fem år gamla köksinredningen hänga med ett tag till.
Det hjälper föga att piska en död häst. Det hjälper föga att dra in konsumtionsutrymmet för människor som redan befinner sig i ekonomiskt trångmål, utan marginaler. Och det är en allt större grupp, bland annat till följd av stigande räntor.
Vilka dominoeffekter ytterligare räntehöjningar kan utlösa är fritt för spekulation. Det varnas från olika håll för att fastighetsbranschen står inför en kris.
“Några av de stora kommersiella fastighetsbolagen är systemkritiska för hela det finansiella systemet”, säger förre S-finansministern Pär Nuder till DN.
Den tillträdande regeringen har utlovat elprisstöd och kommer förmodligen att tvingas ingripa även på andra sätt för att hjälpa utsatta hushåll och företag. Bränslepriserna är en lågt hängande frukt för den regering som vill få ner prisökningstakten.
Men regeringen kommer inte att kunna lyfta hela bördan från hushållens och företagens axlar, inte ens det mesta av den. Se prövningarna som ett pris värt att betala för den ryska terrorregimens fall, så känns det kanske lite lättare.
