I min förra krönika pekade jag på de uppenbara problem som sedan ett antal år cementerats hos främst Polismyndighetens utredande verksamhet. När det gäller polisen så handlar det främst om tillkortakommanden avseende rubriceringsfrågor, bevisvärderingsprinciper samt uppsåtsbedömningar. Dessutom har också kompetensen vad gäller brottsutredning i allmänhet sjunkit betänkligt. Något som kanske kan ge en och annan en tankeställare är att 1984, då det fanns ungefär 6 000 färre poliser än idag, ledde 200 000 polisutredningar till lagföringsbeslut.

Det året anmäldes cirka 900 000 brott, vilket gör att cirka 23 procent av alla anmälda brott gick till lagföring. Det är en ganska bra siffra.

Att jämföra med 2020, då det anmäldes 1 500 000 brott och endast cirka 100 000 polisutredningar ledde till lagföring, vilket är cirka sju procent. Eftersom detta är ett viktigt mått avseende polisens produktivitet och skicklighet när det kommer till den brottsutredande verksamheten, så visar det hur illa ställt det är.

Dessa tillkortakommanden påverkar i hög grad också utfallen i domstolarna: frikännanden, domslut och påföljder som inte är tillfredsställande. Vilket i sin tur är grogrund för ifrågasättanden av lagar och påföljdssystem.

Läs även: Springare: Straffskärpningar och ny lagstiftning är inte lösningen

Det grundläggande i en brottsutredning är att de objektiva och subjektiva rekvisiten utreds ordentligt. Objektiva rekvisiten avhandlar vilka förutsättningar för ett visst brott som måste till för att handlingen i sig skall utgöra ett brott överhuvudtaget. Subjektiva rekvisiten handlar om gärningsmannens uppsåt eller oaktsamhet/vårdslöshet när han begår gärningen. När det gäller uppsåten är det fråga om direkt, indirekt eller likgiltighetsuppsåt.

Likgiltighetsuppsåtet är den del som många poliser och andra debattörer inte riktigt har kunskap om. Det är också det uppsåtet som kommer ifråga när man klagar på att gärningsmän inte blir dömda för det ”rätta brottet” och röster höjs om domstolars inkompetens etcetera.

Likgiltighetsuppsåtet ska prövas i två led. Först: var gärningsmannen likgiltig inför risken av effekten? Därefter skall likgiltigheten inför själva effekten prövas. Om gärningsmannen inte tror att effekten kommer att inträffa, kan han heller inte påstås vara likgiltig inför effekten. Om detta inte utreds ordentligt och det inte kan ställas utom allt tvivel att gärningsmannen varit likgiltig, kan det i sin tur exempelvis leda till att en gärningsman blir dömd för grov misshandel i stället för försök till mord.

Läs även: Springare: Polisen måste sättas under förmyndarskap tills vidare

Hos polisen finns det stora problem när det gäller brottsrubriceringar och kunskaper om de objektiva rekvisiten. Även vissa åklagare och lagfarna domare sitter i både tingsrätt och hovrätt och avhandlar brott som inte finns.

Det har till och med lett till att personer blivit felaktigt häktade av domstol, på grund av bristande kunskaper om de objektiva rekvisiten. Det har till exempel varit fråga om att brottet stöld, vilket är häktningsgrundande, inte kan komma ifråga vid ett tillgrep av gods som saknar legalt marknadsvärde. Då blir det oftast i stället fråga om egenmäktigt förfarande, vilket inte är häktningsgrundande.

Polismyndigheten, som besitter minst kunskap i dessa delar, har utarbetat någon form av dysfunktionell praxis när det gäller rubriceringen mord och försök till mord. Om någon exempelvis knivhuggit någon annan i ryggen eller liknande, rubricerar man detta omedelbart som försök till mord.

Skulle brottsoffret ha avlidit blir rubriceringen automatiskt mord. Initialt borde dessa ärenden snarare rubriceras som grov misshandel, respektive grov misshandel och vållande till annans död. Såvida det inte direkt på plats finns ytterligare konkret bevisning/omständigheter som pekar på mord.

Det man motiverar rubriceringen med är oftast helt felaktigt, både vad gäller de objektiva och subjektiva rekvisiten. Likaså om en person anträffas avliden i sin bostad och är blodig eller har andra skador och blånader, rubricerar man det helt felaktigt som mord. Vid dessa fall är det åtminstone nio fall av tio som skrivs av som sjukdomsfall.

Alla dessa felaktiga rubriceringar skapar bara sensation och rädsla och otrygghet hos medborgarna. Här har åklagarna ett stort ansvar att ta genom att gå in och korrigera felaktiga rubriceringar och styra rätt från början.

Läs även: Nima Sanandaji: Politiker, våga sätta upp mål för minskad kriminalitet!

Sammanfattningen blir således, att den högljudda debatt som för närvarande pågår om behovet av skärpt lagstiftning, skarpare påföljdssystem generellt, mer ”verktyg” till polisen etcetera, bara är ett bevis på en stressad och ångestdriven samhällsutveckling, där politiker och journalister undviker att granska och revidera strategiska myndigheter och deras beslut i rättskedjan.

Jag menar att en ordentlig granskning av ledarskap, kompetens, organisationsstrukturer och prioriteringar inom framför allt Polismyndigheten, men också Åklagarmyndigheten, skulle leda till betydligt bättre förutsättningar för en effektiv och högpresterande rättskedja.

Den skenade brottsutvecklingen går att bromsa. Ingen tvekan om det, men det gäller att fokusera på rätt saker och riva ner alla kulisser och alibin och börja prioritera rätt. Attackera korruptionen inom Polismyndigheten, jobba med uppdraget/kärnverksamheten och kräva ansvar av dysfunktionella polischefer.