Den 3 februari 2017 postade jag, en inkvoterad, privilegierad, vit och heterosexuell polis, med över 40 år i aktiv polistjänst, ett inlägg på Facebook. Jag uttryckte min uppgivenhet över att vi i Sverige är så rädda för att prata klartext om den invandrade och krigsinspirerade kriminaliteten och om invandrade kriminellas bidrag till ökningen av den grova våldskriminaliteten. Utöver det beskrev jag också helt krasst hur en vanlig utredningsvecka såg ut på Grova Brottsroteln i Örebro, där jag var förundersökningsledare.

Jag skrev också om min syn på polariseringen i den allmänna debatten om just invandringspolitiken och den bristfälliga integrationspolitiken. Jag ville bland annat att politiken skulle ta kontrollen över hela den diskussionsarenan, och därigenom tillintetgöra de agendasättande och extrema vänsterjournalisterna, och hindra dem från att kunna polarisera och kväva den debatten i samhället. Ingen rasism fanns i mina texter. Inget hat mot invandrargrupper eller politiska partier eller dess sympatisörer. Det var bara det att jag lyfte upp en elefant som stått i rummet en längre tid och som inte alls fick plats i det grävda konsensusdiket.

Det tog hus i helvete. Kommunalpolitiker och riksdagspolitiker förfasades och tog avstånd från mina uppfattningar. Morgan Johansson, Jan Björklund och Annie Lööf upprördes över vad jag skrivit. Jag skulle be om ursäkt och de ifrågasatte hur jag som polis kunde skriva något sådant. Stefan Löfven själv uttalade att det jag skrev om invandrad kriminalitets påverkan på grov våldskriminalitet absolut inte stämde med hans uppfattning. Ann Ramberg rasade. SVT och de flesta ledarsidorna i gammelmedia rasade. Som polis skulle jag hålla käften och bara vara polis. Inte uttrycka några tankar offentligt, för det undergrävde hela poliskåren, enligt dåvarande L-ledaren Jan Björklund.

Läs även: Springare: Att utestänga människor med ”fel värdegrund” är farligt

Den högsta polisledningen gick i spinn. Värdegrundsmuren rasade. Jämställdhets- och mångfaldskulissen klappade ihop. Jag anmäldes de nästkommande två åren vid fem, sex tillfällen till internutredningen för olika påhittade brott. Man förföljde mig konstant för att få mig avskedad. Exempelvis kallade polisledningen upp min närmsta chef vid minst tre tillfällen och mer eller mindre försökte tvinga ur honom något negativt om mig. Man frågade om det inte fanns någon ur allmänheten eller någon annan som hade någon kritik mot mig. Det fanns inget negativt.

Man misslyckades också med sina angivare som man hade lite här och var i polishuset. Där fick man bara irrelevant och påhittat skvaller. Då kallade man in säkerhetsavdelningen från Stockholm. En enhet som låg direkt under rikspolischefen. Man genomförde ett ingående säkerhetsförhör med mig om min ekonomi, sociala status, eventuell kontakt med spioner och infiltratörer etcetera, allt för att försöka få mig icke säkerhetsklassad, vilket är lika med sparken. Inte heller det lyckades. I december 2019 köptes jag ut för mycket dyra skattepengar, efter att Polismyndigheten blev tvingad upp i Arbetsdomstolen, vilket de för allt smör i Småland uppenbarligen inte ville.

Läs även: Omar Makram: En polismakt som signalerar hjälplöshet är dåliga nyheter för samhället

Den rasistutsatte, icke-kvoterade och nu så aktuella polisen Nadim Ghazale har även han skrivit om sina tankar på nätet, efter några år som aktiv polis. Han förespråkar mångfald, alla likas värde, är emot rasism och för pluralism och humanism. Jag tänkte vi skulle titta lite på och jämföra hur han uttryckt sig om andra människor, åsikter och om rätten till en egen uppfattning. Och hur reaktionerna bland ledande politiker och polismyndigheten varit till följd av detta. Nedan en titt på några av Ghazales synpunkter.

Twitter 16 jan 2017: ”Att rösta på SD i missnöje mot de andra partierna är som att äta bajs för att man inte gillar maten”. 6 sept 2017: ”Var ansöker jag om jobbet till rikspolischef? Det vita gubbväldet på toppen av hierarkin hade behövt både lite ”färg” och föryngring”. 9 nov 2015: ”SD kan suga närmsta inavlade hästpenis, men faktum kvarstår att styrande politiker sedan länge misslyckats fatalt med integrationspolitiken”. 1 juli 2014: ”Kan vi inte ge SD och rassepacket ett landskap, typ Skåne, så de kan stänga in sig och låta oss andra normala leva i fred”. 16 aug 2017: ”Fuck er ”alt-right” Fuck er ”counter-jihad” Fuck er SD & andra rasistsvin Ni är förklädda nazister allihop Ni är problemet Ni är hotet”. 17 juli 2014: ” Fuck cancer, även mänsklig cancer såsom ISIS, Hamas, Israel och Putin”.

Läs även: Luai Ahmed: Att öla med oliktänkande

Väldigt mycket hat, antisemitism och spår av rasism tycker jag, när jag läser dessa inlägg. När Nadim nu får ta emot berättigad kritik för detta är företrädare från Polismyndigheten tysta. En handfull av konsensusgrävarna och deras svans tycker naturligtvis att Nadim inte gjort något fel.

Justitieminister Morgan Johansson rycker ut till Nadims försvar. Han skriver på Twitter: ”Det är så här hatarna gör när de försöker komma åt starka företrädare vars åsikter de inte gillar. Vi är många som gillar det du gör.” Jag måste säga att jag är fascinerad av Morgan Johansson och hans klockrena timing och analys. Och hans sätt att dela ut kritikimmunitet åt dem som passar in i den perfekta socialistiska ”Sverigebilden”.

I stället hoppar nu konsensusgrävarna på mig eftersom narrativet om att jag fortfarande är ärkerasisten och ärkenazisten i polis-Sverige, måste befästas. Men jag tar det. Inga problem.

Jag tycker ändå att Nadim har skitit i det blå skåpet och får lov att tugga i sig det nu.

Peter Springare