Samhällsdebatten hamnar på ett kraftigt sluttande plan när journalister tar ställning på ett aktivistiskt sätt i centrala politiska frågor. Vi har tidigare sett detta när det gäller debatten om invandring och invandrad kriminalitet och dess kraftigt negativa inverkan på vår samhällsordning. Dessa aktivistiska journalister, inte så sällan från vänsterhåll, bidrar till samhällelig oreda och skapar polarisering i viktiga samhällsfrågor. Att använda sina etablerade mediala plattformar för att göra sig till taltrattar för populistiska och svamlande myndighetsföreträdare är definitivt inte bra för vår demokrati. Det är minst sagt häpnadsväckande att journalister tillåter myndighetsföreträdare att bre ut sig via dessa plattformar med rena lögner och påståenden som saknar all verklighetsförankring.

Det jag senast reagerat på när det gäller dessa aktivistiska journalisters alster är tidningen Arbetets medarbetare Lina Stenberg, som på ledarplats 16 december går till attack mot Moderaterna för att de inte lyssnar på Polisen i debatten om det utbredda gängvåldet i samhället. För mig är det uppenbart att Lina Stenberg totalt saknar spelförståelse och insikt i problematiken kring den skenande grova våldsproblematiken i samhället. Det är också uppenbart att hon inte haft förmågan att lägga örat mot rälsen, utan endast drivs av en vänsterpopulistisk agenda som går ut på att agera mot högerpolitiska partier i allmänhet.

Läs även: Ahmed: Sveriges brist på goda fäder

I sin ledarartikel hänvisar Lina Stenberg till en Lars Eckerdal som tituleras chef för polisenheten i Fyrbodal. Under mina 44 år inom polisen har jag de senaste 20 åren stött på ett stort antal av Lars Eckerdals sort. En polisromantisk, ofta yngre polis utan gedigen erfarenhet av konkret brottsbekämpning, som rekryterats till chef, ”ja-sägare” och ambassadör för en organisation i förfall. När ingen kommunikationsansvarig finns tillgänglig skickas en ”Lars Eckerdal” fram i rampljuset. Det han säger och det som Lina Stenberg refererar till är bara inövade mantran och lögner som saknar referens i verkligheten.

Några citat från Lina Stenbergs ledare:

”Och kanske kunde Moderaterna vara ödmjuka inför vad våra poliser ser runtom i landet: Att barnen som växer upp i otrygghet, trångboddhet och med sämre skola löper större risk att hamna snett.”

”Lars Eckerdal ger rikspolischefen rätt i vad som måste göras, att betydligt mer måste satsas på socialtjänsten.”

”Även fler fältassistenter behöver enligt Lars Eckerdal finnas på gator och torg. Här finns både chansen att visa barnen på andra vägar i livet, men också en möjlighet till bättre samarbete med Polisen om vilka barn som är i farozonen.”

”Moderaterna kan inte fortsätta låta bli att lyssna när Polisen talar. För det är inte hårda tag och långa straff som förhindrar barn från att hamna snett.”

Läs även: Dahlman: Lyssna inte på brottslingarnas bortförklaringar

Budskapet hamras in artikeln igenom. Återigen låter man alltså företrädare för polismyndigheten använda sociala myndigheter som syndabockar för att de inte gör tillräckligt när det gäller barn och mycket unga som är på glid. Fokus flyttas då från polisens misslyckanden i kampen mot brottsligheten. Man projicerar den skenande utvecklingen av grov gängkriminalitet på sociala myndigheters tillkortakommanden och påstår på fullt allvar att detta skulle vara en mycket viktig nyckel till att krossa gängkriminaliteten, vilket det inte är. Dessutom kan jag garantera att erfarna och kompetenta brottsbekämpande poliser runt om i landet inte delar Lars Eckerdals teser.

I stället borde man kunna begära att höga företrädare för polismyndigheten kunde fokusera på polisens arbete och med en något ödmjuk inställning ägna sig åt självrannsakan kring hur polisen rekryterar chefer och medarbetare, hur man sköter sitt uppdrag och hur man utbildar framtidens poliser. Men tyvärr får vi nog aldrig uppleva detta med dagens myndighetsledning och högre polischefer, eftersom ett sådant förhållningssätt inte är kompatibelt med en dysfunktionell organisation med ledningsstrukturer som drivs av funktionell dumhet.

Läs även: Åberg: De förebyggande insatsernas olidliga lätthet

Så länge journalister visar upp en sådan brist på spelförståelse och inte synar de argument och floskler som levereras från myndighetsföreträdare, ledande politiker och andra ”experter”, så blir det redan kraftigt sluttande planet vi befinner oss på allt brantare. Journalister och journalistiken måste börja inse och förstå vad som pågår och vad som egentligen händer inom rättsväsendet och då främst inom polisen.

Inte göra sig till taltrattar och upplåta mediala plattformar till höga myndighetsföreträdare som gör allt för att skydda och värna myndighetens och myndighetsföreträdares varumärken, till förfång för brottsbekämpning och utveckling av det egentliga uppdraget.