Nej, Jonna Sima, det är inte alls som du skriver i din uppmärksammade tweet, dags för en kvinnlig socialdemokratisk partiledare och tillika kvinnlig potentiell statsminister. Det som nu sker är att Socialdemokraterna på alla sätt vill manifestera något slags jämlikhetskonsensus enbart för kvinnor, för att leva upp till epitetet ”en feministisk regering”. Jag är helt övertygad om att en mycket stor majoritet av det svenska folket inte ställer upp på ett sådant aktivistiskt krav.

Jag tycker i stället att det är dags för ett betydligt modernare jämställdhetsarbete och tänk än det som varit rådande i decennier. Den gamla cementerade berättelsen om jämställdhetsarbete, som framför allt socialdemokrater tyr sig till, måste revideras. Det gamla synsättet där exempelvis myndigheter och andra arbetsplatser med ett visst antal anställda, ålades att upprätta jämställdhetsplaner som med jämna mellanrum skulle revideras.

För i vart fall många myndigheter blev dessa jämställdhetsplaner en orsak till stress. Syftet med att arbeta för att könstillhörighet skall vara ovidkommande när det kommer till frågor som handlar om arbetet och umgänget på arbetsplatsen, vändes i stället till kvoteringar och att hela frågan om jämställdhet bara kom att handla om kvinnor och könsmaktsordningen.

Därför har vi i dag 2021 inte kommit längre än att allt handlar om just kön i debatten om tillsättningar och tjänster inom regering, myndigheter och organisationer. Precis det som Jonna Sima gör sin röst till tolk för. Trots att lagkravet om just jämställdhetsplaner togs bort 2017, så är det uppenbart att många inte tagit till sig detta.

Läs även: Mäns attityder till jämställdhet ändras på kort sikt av att arbeta nära kvinnor

Kvotering för att säkerställa en jämställdhetsplan har tydligen kommit att bli vardagsmat i regeringen och i många myndigheter. Att tillgodose en orealistisk jämställdhetsplan, genom exempelvis kvotering, får aldrig bli överordnat kravet på saklighet när det gäller tjänstetillsättningar, där förtjänst och skicklighet är det som gäller. Men tyvärr är det så det har gått till under många år. Detta har också bidragit starkt till att legitimiteten och professionalismen inom många viktiga samhällsfunktioner gått förlorad. Inte minst inom rättsväsendet och då främst hos polis och åklagare.

Inom polisen finns många mycket kompetenta kvinnor liksom män. Likaså finns många kvinnor som skulle bli utmärkta chefer för olika avdelningar och enheter. Problemet är bara att inom kategorin kompetenta kvinnor och kompetenta män, är det en överväldigande majoritet av kvinnorna som konsekvent tackar nej till att ens söka en chefstjänst. Orsaken till detta tror jag är att många kvinnor känner att jämställdhetsarbetet i vardagen inte fungerar och att arbetsgivaren inte bryr sig om att skapa förutsättningarna för ett bra jämställdhetsarbete där. I stället koncentrerar man sig på att upprätta jämställdhetsplaner och visar upp dem som något slags alibi i frågan.

Dessutom koncentrerar sig arbetsgivaren på att uppfylla sin jämställdhetsplan för att exempelvis visa upp fler kvinnliga chefer på olika nivåer. Därför får då kvoteringen en central roll genom att arbetsgivaren nu måste vända sig till kategorin kvinnor som inte besitter avgörande kompetens, skicklighet eller fallenhet för att vara chef/ledare. Inom den kategorin finns många kvinnor som är beredda att göra vad som helst för att få bli chefer.

Läs även: Jämställdhetsmyndigheten borde städa framför egen dörr

Även bland männen finns många som inte på långa vägar räcker till kompetensmässigt, men som också är beredda att göra vad som helst för att få bli chef. Dessa kommer då också att ställas mot kategorin kompetenta män, som konkurrerar om tjänsterna. Det är där vi har den stora härdsmältan. För att uppfylla jämställdhetsmålen i planen tillsätts därför många cheftjänster med kvinnor ur kategorin ”vill gärna vara chef men håller inte måttet”. Sen att man inte håller sig inom gällande rätt och förhåller sig till kraven på förtjänst och skicklighet i första hand, är inget som arbetsgivaren bryr sig om.

Min konklusion blir således att regeringen måste gå längst fram med flaggan och visa andra myndigheter och organisationer att vi inte längre kan sätta käppar i hjulet för jämställdheten genom att prata om ”varannan damernas”, ”feministisk regering” – eller att det nu är ”dags” för en kvinna. Och så vidare. Att 2021 fortfarande koncentrera sig på och prata om kön och i förlängningen kvotering är kontraproduktivt för frågan, och i allra högsta grad en belastning för alla kvinnor.

Läs även: Makram: Biologiska könsskillnader är fakta – och inte ett hot mot kvinnor

I stället måste varje arbetsgivare åläggas att se till att skapa incitamenten för en jämställd vardag på arbetsplatsen för alla. Detta oavsett kön, etnisk härkomst, religion, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. När det fungerar kommer vi också att kunna rekrytera de mest lämpade och kompetenta till olika funktioner vilket torde vara det viktigaste, utan att agera aktivistiskt och skrika efter någon av ett visst kön.

Peter Springare