I hela mitt liv har jag konsumerat sekulär kultur i form av böcker, filmer, journalistik, musik och annat. Det bör tilläggas att mycket av denna kulturkonsumtion idag sker på Internet.

Läs även: Lars Vilks och konsten att tro

Vad är det jag kallar sekulärt? Det som tillhör det sekulära samhället vi lever i nu, där religion och dess uttryck hålls åtskilda från den kultur massan tar del av på daglig basis. Visst finns det religiösa mediala kanaler i Sverige, där kristna gudstjänster och kristna tidningar återfinns. Men de är få och inte särskilt lättillgängliga – du kan exempelvis inte gå in på Pressbyrån och köpa tidningen Dagen. Dessa kanaler ändrar således inte den övergripande bilden av ett samhälle där kulturen i bästa fall ignorerar religionen, och i värsta fall förlöjligar den.

Den religiösa kritiken mot sekulär kultur gör ofta gällande att det är för mycket osedliga inslag i den – nakenhet, sex, förhärligande av ur religiöst perspektiv förbjudna sexuella relationer, och så vidare.

Denna kritik stämmer förstås – åtskilliga filmer och deckare, liksom mer seriösa konstuttryck, frossar ofta i sådana inslag. Det ses väl som ett sätt att dra publik. Förekomsten av grovt våld, något som konstigt nog inte drar till sig lika mycket religiös kritik, är också en stor publiktjusare, och något som helt klart exploateras och används för att underhålla massorna.

Vår barbariska dragning till våld finns latent hos många människor och kommer till dess sublimerade uttryck, för att använda en freudiansk term, i vår skräckblandade förtjusning i att se och läsa om folk som dödas, lemlästas eller slås ner. En av dem som lyckats bäst med att dra underhållningsvåldet till sin spets är nog Quentin Tarantino, i vars filmer grovt och dödligt våld framstår som något skrattretande och nästintill komiskt. Detta är djupt oroande i sig.

Läs även: Lindén: Könskonst, en tröttsam termometer i samtidens armhåla

De mest problematiska aspekterna av sekulära konstuttryck tycker jag dock inte handlar om de ovan nämnda aspekterna, även om jag håller med om kritiken som sådan. Jag tycker inte att de är de mest negativa aspekterna, eftersom jag inte ser att de flesta av oss ändrar vår grundläggande världsåskådning till följd av att vi konsumerar denna typ av kultur.

De mest skadliga aspekterna inom litteratur, journalistik och film handlar istället om porträtteringen av livet som sådant som något i grunden dåligt: Livet beskrivs som grymt, saknar mening och slutar ofta dåligt. Det finns en djup melankoli och en dystopisk hållning i relation till mänskligheten och livet i mycket av både litteratur och film. Det beskrivs ofta som djupt och fullt av mening i sig, att fullkomligt gräva ner sig i de mörka aspekterna av tillvaron.

Kulturella uttryck som är positiva och har en positiv sensmoral betraktas ofta som ytliga och inte av högsta kulturella värde. De undantag bland kulturutövare som finns, som Paolo Coelho, bedöms vara lättviktare och skulle aldrig komma på tal för något Nobelpris. Många av de mest omhuldade författarna och konstskaparna är djupt olyckliga personer, som i stället för att ta sig igenom livskriser och depressioner och jobba på sig själva och sin egen personliga utveckling, använder konsten och oss konsumenter som bollplank, och förevigar och förskönar sina olyckliga tillstånd genom diverse konstuttryck.

Journalistiken skiljer sig i detta då den tar upp saker som verkligen hänt, men även den är djupt problemfokuserande och målar upp en bild av världen som inte stämmer överens med de flestas erfarenhet – som en i grunden grym, hemsk och farlig plats, där dåliga saker händer mycket mer ofta än bra saker.

En religiös hållning, i sin ideala form, står på tvären emot denna typ av kultur: Vi ska alltid sträva efter att bli bättre människor, livet är i grunden gott även om det är svårt, och det är det goda som har djup, inte det onda. Det onda bygger från det religiösa perspektivet på missförstånd och avsaknaden av ljus. Man ska besegra ondskan och ta sig igenom mörkret för att fylla världen med ljus. Allt som vi gör har en moralisk dimension. Livets mål är inte att tillfredsställa våra djuriska instinkter. Det finns en mening med livet och allt som händer. Det finns ett mål med mänskligheten och den värld vi lever i som vi är på väg mot, även genom de svåra prövningarna på vägen.

Läs även: Brinkemo: Yasin Byn rapporterar från ett moraliskt ingenmansland

Kulturen bör också reflektera detta, och inspirera oss till att nå nya höjder i vår utveckling, både som samhälle och individer. Kultur bör inte bara beskriva världen som den är, utan också hur den bör vara.

Tobias Goldman
Lärare och skribent