Ständigt dyker det upp fall där statens myndighet Skogsstyrelsen genom sina beslut inskränker enskildas rättigheter att bruka sin egen skog. Innan en planerad avverkning får påbörjas skall planen anmälas till Skogsstyrelsen, som skall ha ett rådrum om sex veckor efter att anmälan har kommit in, innan skogsägaren får deras tillstånd att bruka sin skog. Skogsstyrelsen skriver om sin publicering av anmälan om avverkning bland annat:

Avverkningsanmälda områdens koordinater publiceras i Skogsstyrelsens karttjänster i Skogsdataportalen och i Skoglig grunddata, som kan nås via Skogsstyrelsens webbplats. Inga uppgifter om namn, personnummer, fastighetsbeteckning eller fastighetsgränser visas. Syftet med att publicera koordinaterna för avverkningsanmälda områden är att andra myndigheter och intressenter på ett säkert sätt ska kunna få korrekt information. Den rättsliga grunden för den externa publiceringen är allmänt intresse.

Läs även: Hjort: Finns det en Åkessoneffekt i svensk politik?

Hur skyddas äganderätten i Sverige idag? Den skyddas av Regeringsformen (RF), som är en av våra viktiga grundlagar. Andra kapitlet i RF, § 15 behandlar äganderätten. Dess lydelse i första stycket är som följer:

Vars och ens egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller något annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen.

Vad ryms inom uttrycket ”angelägna allmänna intressen”? Är det att lägga ner skogsbruk för att en art skall öka i antal och en annan art troligen minska i antal? Är det av allmänt intresse, när de allra flesta människor inte ens känner till arten eller arterna?

Utöver vad som gäller i stycket ovan, fastställs att förutom att en fastighet inte kan exproprieras utan ersättning, får heller inte pågående markanvändning avsevärt försvåras utan att ersättning skall utgå.

Tidningen Näringslivet skriver i en artikel 31 oktober under rubriken ”Hackspett kan ödelägga familjeföretaget – hotas med mångmiljonböter”:

Spår av hackspett riskerar att stoppa generationsskiftet i familjen Hyttsten-Westholms lantbruk. Nu tar de strid mot Skogsstyrelsens beslut om avverkningsförbud. ”Äganderätten kan ju snart inte vara värd någonting”, säger Kurt Hyttsten till TN”.

Det handlar här om ett familjeägt jord- och skogsbruk i Jämtlands län, där Skogsstyrelsen lagt ett avverkningsförbud på i första hand 38 hektar skogsmark, som inte får avverkas då man hävdar att det finns spår av tretåig hackspetts hackande på vissa träd och några bohål. Ingen har dock sett någon tretåig hackspett i området.

Det kan även bli tal om en större areal, eftersom Birdlife Sverige har överklagat och hävdar, att en större andel mark bör tas i anspråk för den strikt skyddade hackspetten. Det kan därför röra sig om totalt 50–60 hektar skog, som skall undantas från ägarens brukanderätt.

Detta är ännu ett exempel på hur vi i Sveriges beslutsorgan övertolkar EU:s olika direktiv så långt det är möjligt och öppnar för diverse organisationer, som med sina anmälningar och krav på inhiberingar av beslut, dödar värdet av ett skogsbestånd eller annan fast egendom.

Läs även: Lidström: Statistik är ett opium för ekonomer och politiker

Agerandet ställer allt på högkant i den enskilde ägarens liv. Effektivt och användbart i det politiska skrämselklimat man byggt upp. Ingen vågar säga stopp och mycket få privata skogsägare har den ekonomiska styrkan att ta rättslig strid med staten i domstol, där förloraren får stå för alla kostnader. Se gärna ett gripande inlägg på Youtube, av dottern i den aktuella familjen här.

Grunden till denna mycket besvärande och potentiellt farliga situation för välfärdslandet Sverige, är Artskyddsförordningen. En dåligt genomtänkt sammanblandning av två EU-direktiv, Art- och Habitatdirektivet och Fågeldirektivet. Dessa bakades ihop till Artskyddsförordningen utan sedvanlig remiss och lagrådsbehandling och stoppades in under Miljöbalken och blev därmed svensk lag. En mycket oklar sådan, närmast en juridisk Skvader (korsning mellan tjäder och hare), som när den används som underlag för beslut ofta leder till att beslutens laglighet måste tolkas i domstol, till stora kostnader och mycket lång väntan på slutligt avgörande.

Hur statens agerande genom myndigheten Skogsstyrelsen stämmer överens med EU:s Proportionalitetsprincip, det vill säga att det allmännas rätt skall stå i rimlig proportion till den enskildes lagliga rätt att fullt ut använda och bruka sin egendom, tål verkligen att tänka på. Vilket angeläget allmänt intresse är starkare än den grundlagsskyddade äganderätten?

Det är mycket illa om en investering i, eller ägandet och brukandet av skog i Sverige, skall vara ett vågspel, så som det tyvärr måste beskrivas idag. Skogsbruket och skogens produkter svarar ensamt för mera nettointäkter till landets handelsbalans med omvärlden, än alla andra industrigrenar tillsammans.

Har vi verkligen råd att riskera allt detta för att tillfredsställa diverse olika särintressen som helt saknar ägande- eller brukanderätt till skogen? Har vi råd att slå sönder det långsiktiga brukandet av skogen, som betyder allt för landsbygdens folk? Svaret torde vara givet, våra förtroendevalda i riksdagen måste snarast ändra Miljöbalken och skvadern Artskyddsförordningen.

Möjligheten att leva på ägandet och brukandet av den svenska skogen får inte längre hotas och saboteras på detta sätt helt i onödan.

Läs även: Gästkrönika: Ny talman skänker hopp om minskad polarisering i USA