Sverige, och ännu mer Ukraina, uppfattar nog med fog Ryssland som en invasiv art, och ett dramatiskt resultat för svensk del har varit en tvärvändning i svensk neutralitetspolitik och en tämligen logisk Natoansökan. Vad gäller flora och fauna är däremot kampen mot invasiva arter betydligt mindre konsekvent. Där tycks EU-dekret och inhemska romantiska föreställningar snarare än sunt förnuft styra politiken, skriver Björn Törnvall.
Det kalla kriget mellan världens stormakter USA och Sovjetunionen, från 1945 till Sovjetunionens sammanbrott 1991, innebar för Sveriges del ett nästan halvsekellångt hot om en sovjetrysk invasion. Detta hade vårt försvar att planera och dimensionera sig för. Vi hoppades med vårt värnpliktsförsvar kunna försvåra och fördröja en pågående invasion så länge att USA och Nato kunde hinna komma till vår hjälp. Detta var verkligheten bakom vår alliansfrihet.
Läs även: Brinkemo: Nationaldagsneuroser, folkdräkter och historielöshet
Ett mindre kostsamt försvar, som den underfundige Hans Alfredson lanserade, skulle vara att utnyttja vår framstående teleteknik. När de invaderande ryssarna kom fram till den svenska gränsen skulle det börja ringa i ett antal utplacerade telefoner. Ryssarna skulle då lyfta på luren och höra en röst på ryska säga: ”Det är mamma, kom hem!”, vilket de då givetvis gjorde. Därmed skulle hotet enkelt vara avvärjt.
Sedan den 24 februari 2022 förknippar nog de flesta av oss ordet invasion med Rysslands vidriga anfallskrig mot Ukraina. Ett krig som förs helt utan hänsyn till civilbefolkningens lidande och internationella lagar. Ryssarna har ännu inte låtit sig påverkas, vare sig av några ryska mammor eller av allt hårdare sanktioner mot landet och dess ledargarnityr. De invasiva ryssarna är visserligen egenartade, men ändå inte en egen art. Många har dessutom nära släkt- och vänskapsband med ukrainarna, som tidigare levde som en del av Sovjetunionen.
Vad utgör en invasiv främmande art i Sverige? EU för en förteckning över invasiva främmande arter i unionen. Hur dessa skall behandlas inom unionen regleras numera även i svensk lag. Det är, enligt EU:s förordning nr 1143/2014 om förebyggande och hantering av introduktion och spridning av invasiva främmande arter, förbjudet att importera, sälja, odla, föda upp, transportera, använda, byta, släppa ut i naturen eller hålla levande exemplar av de arter som finns upptagna på unionsförteckningen över invasiva främmande arter. Det är inte heller tillåtet att låta dessa arter växa eller reproducera sig.
Den första januari 2019 trädde förordningen SFS 2018:1939 om invasiva främmande arter i kraft. Det innebar att EU:s förordning 1143/2014 upptogs i svensk lagstiftning. Ansvariga myndigheter är Naturvårdsverket och Havs- och vattenmyndigheten. De har uppdaterad information över vilka arter som omfattas av denna lagstiftning. Länsstyrelserna ansvarar för tillsynen.
Ett fall jag nyligen fått insyn i gäller en länsstyrelse, som informerar om den invasiva främmande arten jättebalsamin. Man skriver till en fastighetsägare bland annat att:
Vi har uppgifter om att den invasiva främmande arten jättebalsamin, Impatiens glandulifera, finns på din fastighet.
Vidare låter man meddela att
Fastighetsägare och de som har nyttjanderätt till fastighet har ett ansvar för invasiva främmande arter på den egna fastigheten och måste, följa förbuden för de EU-listade arterna enligt EU-förordning (2014/1143). Ansvaret gäller för alla - privatpersoner, kommunala och statliga fastighetsägare och bolag som äger fastigheter. Den som har en fastighet med någon form av nyttjanderätt kan (beroende på avtalsform) ha ett ansvar för att utrota invasiva främmande arter på fastigheten.
Om en fastighetsägare vet om att det på fastigheten växer en art, som finns på EU:s förteckning över invasiva främmande arter, har fastighetsägaren en skyldighet att bekämpa arten. Denna skyldighet gäller i alla typer av miljöer, såväl brukade marker som till exempel åkermarker, produktionsskogar eller trädgårdar, som mer orörda marker till exempel åkerholmar och orörd naturskog.
I dagsläget finns det inga bidrag att söka för att finansiera åtgärder mot invasiva främmande arter som finns på EU:s förteckning. Det är varje fastighetsägares/nyttjanderättsinnehavares ansvar, att bekämpa den invasiva främmande arten och själv finansiera åtgärderna”.
Läs även: Gustavsson: Konservativa måste göra upp med putinismen
Jättebalsaminen har sitt ursprung i Himalaya och har funnits i Sverige sedan 1918. Trädgårds- och biodlare sägs ha medverkat till växtens utplantering i landet. Den är numera så spridd, att dess utrotning, enligt Naturvårdsverket, anses vara omöjlig. Däremot skall den med sin placering på EU:s lista uppenbarligen nu bekämpas.
Dess negativa påverkan sägs vara att den sprider sig lätt och utkonkurrerar andra arter. Den kan eventuellt orsaka jorderosion på vintern och även sportfiskare sägs ha problem med denna växt. Om det är reven, draget eller flugan som kan fastna i jättebalsaminens snår, eller om det är sportfiskarnas framkomlighet genom naturens omhuldade mångfald som är problemet, är oklart. Förvånansvärt ändå tycker jag, att en länsstyrelse tar till sådana krafttag mot en av landets minst 60 000 olika arter.
Den från slutet av 1970-talet importerade ryska gråvargen orsakar tveklöst betydligt allvarligare skador på människors välbefinnande och andra djurarter, tama såväl som vilda, och därmed på den heliga mångfalden. Den statsstödda odlingen av rysk gråvarg i Sverige har till exempel gjort att vissa landsdelar nästan har tömts på älg och en urgammal svensk kulturyttring, jakten med löshund, allvarligt har skadats.
Den ryska gråvargen uppfyller solklart villkoren för att betraktas som en invasiv art i Sverige, men det verkar inte bekymra annars nitiska tjänstemän i våra statliga verk och länsstyrelser. Kanske för att den ryska vargens introduktion i Sverige för mer än 40 år sedan understöddes av så många kända och respekterade personer i styrelsen för Naturskyddsföreningens Projekt Varg? Samt givetvis, genom att så många statliga tjänstemän idag sysslar med så många frågor kring denna invasiva arts påverkan på den svenska landsbygden.
En friskrivning från bekämpande åtgärder som däremot inte gäller för den intensivt jagade, ursprungligen, asiatiska mårdhunden. Denna introducerades som pälsdjur i europeiska Ryssland under 1900-talet, varifrån den spridit sig till Finland och Sverige.
Inte heller omfattas de i Sverige förvildade amerikanska lupinerna, som sedan år 1900 fått sådan spridning i diken och på vägkanter att de lokalt anses hota den biologiska mångfalden.
Utsatt för klappjakten är dock den svårbekämpade kaukasiska jättelokan – en tidigare prydnadsväxt vars giftiga växtsaft kan orsaka svåra brännskador på huden i kombination med solljus.
I dessa tider av rasande snabb utveckling för så kallad artificiell intelligens (AI) kan vi kanske hoppas på att det snart blir möjligt att kommunicera även med växter och djur? Då bör ett antal arter i Sverige snarast få höra en bekant utländsk röst upprepa budskapet: ”Det är mamma, kom hem!”
Läs även: Brinkemo: Klanvåld, gängvåld och mordstatistik i världen
