Vad har hänt med det förr så trygga Sverige? Polisens officiella siffror över skjutvapenvåldet i Sverige under 2023 visar totalt 363 så kallade ”skjutningar”. Dessa resulterade i 53 döda och 109 skadade. I början av 2024 har redan minst fyra personer dödats och fem skadats i dessa skjutningar. Till dessa förskräckliga siffror kommer ett ökande antal sprängdåd, där människor också dödas och skadas.

Läs även: Ahmed: Extremisternas avsky för judar och humor

Mord i stort sett varje vecka med illegala skjutvapen får numera i media bara en notis eller ett kort inslag i etern, där någon talesperson från polisen berättar att de inte vet vem som ligger bakom och att ”det är för tidigt att uttala sig om eventuella kopplingar, till den organiserade brottsligheten”. Jaha. Vad skulle det annars kunna vara?

När något hänt går vi alltid som katten kring het gröt runt faktumen att förövarna av morden och sprängdåden till största delen består av unga svenskar med utländsk bakgrund, liksom att den grova brottsligheten oftast har sin grund i handeln med droger och kampen mellan olika grupperingar om denna lukrativa marknad. Vi talar inte gärna öppet om detta i Sverige. Hur skall vi kunna lösa problemen om vi inte kan tala om dem?

Enligt en ny rapport från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) som bygger på svar i 2021 och 2022 års SOM-undersökningar, svarade 53 procent av de tillfrågade att de undvek att öppet uttrycka sina åsikter. En internationellt sett hög siffra som dessutom ökar. En majoritet av oss svenskar idkar alltså självcensur. Detta menar rapporten sker mest inom det så kallade. högerblocket. Rädslan att bli brunsmetad i media för sina åsikter gör att svensken tiger, knyter näven i fickan och i allt högre utsträckning röstar på Sverigedemokraterna.

Varför har det blivit så här? Vi behöver inte åka längre bort än till Danmark. Där är man helt oförstående inför vår oförmåga, ovilja eller officiellt påbjudna blockering mot att tackla problemen genom en öppen diskussion. Varifrån kommer denna rädsla i det land i världen som var allra först med att garantera yttrande- och tryckfriheten? När blev vi så ängsligt försiktiga, att vi inte vågar se sanningen i vitögat och säga som det är?

Rädsla och feghet har historiskt präglat vårt förhållande till större och starkare länder i vår närhet. Vi spelar gärna rollen som världssamvete bara målet för vår kritik ligger tillräckligt långt ifrån oss. FN är en säkerhetspolitiskt och av sina egna stadgar oftast handlingsförlamad organisation, som vi ändå alltid starkt vurmat för i Sverige och frikostigt finansierar.

Våra nutida närmast självutplånande ansträngningar på hemmaplan att tona ned betydelsen av våra svenska traditioner och att skriva om historien om vårt sätt att leva, och i stället hyllar det mångkulturella samhället, har skapat en betydande vilsenhet inför vad vi kan och får säga. Nya politiskt korrekta hinder ställs ständigt upp för en öppen och rak debatt, vilket bäddar för ängslighet och dåligt underbyggda beslut.

Ändå finns det idag, trots den nämnda fegheten inför att säga vad vi tycker, en del hoppfulla tecken på att den förlamande trånga åsiktskorridoren håller på att vidgas. Men det tar lång tid, då vår svenska försiktighet är djupt inarbetad i befolkningen.

Som en uppfriskande motvikt, till många nattsvarta exempel på bristen på ryggrad i Sverige, kommer jag att tänka på en soligare anekdot, även den om försiktighet, tillskriven folklivsskildraren och konstnären Albert Engström:

Det är första älgjaktsdagens morgon och de två småländska jaktkamraterna sitter på pass vid en fortfarande ganska dimhöljd liten mosse. De ser i diset något grått röra sig på andra sidan mossen – kanske är det en älg? Då viskar den ene: ”Skjut du Jonte, men håll lite brevé, ifall det skulle va Olagussons käring, som e ute å plocker kröser”.

Tyvärr känns diskussionerna om hur vi skall lösa våldsutvecklingen i samhället ännu som att vi hellre siktar lite brevé, än tar tag i själva problemet. Vi vill ju så gärna hålla samtalet på ett ”högre plan” och inte peka ut någon ansvarig.

De krav som inte minst många av de nyblivna svenskarna ställer på lag och ordning i sin tillvaro strandar vanligen i heta diskussioner om enskildheter. Det blir ofta kraftödande debatter om samhällets ansvar som leder bort från en möjlig lösning.

Istället för att ta tjuren vid hornen och vidta kännbara åtgärder mot de föräldrar som faktiskt har ansvaret för sina omyndiga barns olagliga handlingar. Inga andra än föräldrarna kan, med sin tradition av stor respekt hos barnen, ändra på deras farliga beteenden. Först när denna skärpning sker på allvar kommer vi liksom i Danmark att se en märkbar förändring till det bättre.

Läs även: Sjunnesson: EU-valet och Europas märkliga självmord

Men det är givetvis inte bara feghet som styr handlandet utan även utslag av mer eller mindre lyckade försök till politisk strategi. Ytterst är det rädslan hos våra politiker för att förlora viktiga röster och därmed sina hett eftertraktade maktpositioner, som styr.

Det har vi nyligen sett i Magdalena Anderssons (S) helt obegripliga påståenden, om den skånske (S)-riksdagsmannen Jamal El-Hajs ”mångåriga kamp” mot den palestinska terrororganisationen Hamas. En kamp ingen annan än hon tycks ha märkt något av. Vi ser det även i de skånska Socialdemokraternas egen finansiering av det av regeringen bidragsstoppade UNRWA:s verksamhet i Gaza.

Hur mycket får klumpigt positionerande i jakten på röster från nya svenskar kosta av minskat förtroende för (S) och för dess allt mera ifrågasatta partiledare? Hennes senaste klavertramp, med försöket att misstänkliggöraYoutubern Henrik Jönsson, kan minst av allt kallas strategiskt. Snarare var det ett politiskt självmord, som pekar på en uppenbart bristande lämplighet och förmåga att inneha en ledande position i landets största parti.

Att partiets jakt på röster från nya svenskar redan kostat en förlorad livskvalité för många judar bosatta i Malmö och i övriga Sverige är lika skamligt som det är en obehaglig påminnelse om partiets agerande under de verkligt onda tiderna i Sverige på 1930- och 1940-talet, som vi helst skulle vilja glömma.

Läs även: Koraszewski: Det intellektuella avantgardets moraliska haverier