Vårt statliga energibolag Vattenfall kom nyligen ut med sin delårsrapport för perioden januari–juni 2023. Den borde, med sitt budskap om vindkraftens förödande inverkan på koncernens resultat, ha uppmärksammats stort i alla de medier som ständigt sjunger vindkraftens lov. Jag kunde dock inte se att den väckte någon särskild uppmärksamhet. Varför inte, undrar jag?

Läs även: DEBATT: Hur grön är den gröna omställningen till vindkraft?

Vattenfalls koncernchef Anna Borg säger ändå om första halvåret 2023:

Vattenfalls verksamhet utvecklas överlag väl. Vi gynnas av vår integrerade affärsmodell med bättre resultat från Distribution, Heat och Customers & Solutions. Sammantaget redovisar vi dock ett lägre resultat för halvåret, främst på grund av en nedskrivning inom havsbaserad vindkraft. Fallande marknadspriser kompenserades delvis av våra prissäkringar.

Vattenfalls finansiella rörelseresultat för andra kvartalet, april–juni 2023, blev en förlust om 2,7 miljarder. Periodens resultat blev en förlust om 4,9 miljarder. Över 9,1 miljarder sämre än andra kvartalet förra året. Bolaget skriver att man avbryter utvecklingen av vindkraftsprojektet Norfolk Boreas i Storbritannien. Detta gav upphov till en negativ resultatpåverkan om 5,5 miljarder SEK. Varför är detta haveri inte intressant att berätta om i ”mainstream media” för alla oss ägare av bolaget?

Var finns alla megafoner för den brådskande omställningen av landets elproduktion nu när sanningen om vindkraftens otillräcklighet och negativa påverkan på marknaden och elkundernas ekonomi hunnit ikapp propagandan? Problemet som blir alltmera tydligt och synligt är obalansen mellan elens produktion och konsumtion, med en fortsatt satsning på utbyggnad av icke reglerbar elproduktion.

De ökande svårigheterna att hålla frekvensen i elnätet på 50 Hz måste hanteras. Vid en överproduktion när det blåser bra stiger frekvensen, då kan man antingen reglera ner produktionen, öka elkonsumtionen eller teoretiskt ladda någon typ av batterier. När det är brist i elproduktionen vid stilla eller kallt väder tvingas vi importera el från våra grannar, om de just då skulle ha något överskott, samt dra ner på belastningen genom bortkoppling av elkonsumenter eller, i teorin åtminstone, fylla på elnätet från diverse batterier.

Branschorganisationen Energiföretagen skriver om vikten av att hålla frekvensen i elnätet bland annat följande:

Elnätet hänger ihop i ett enda system tillsammans med alla elproduktionsanläggningar och alla platser där el används. Det statliga affärsverket Svenska kraftnät ansvarar för att systemet fungerar. Högsta prioritet är att frekvensen i elnätet alltid ska vara 50 Hz, eftersom utrustning som drivs med el i Sverige är byggd för el med den frekvensen.

Systemets olika delar påverkar varandra. Ett exempel är att om en del av elproduktionen plötsligt försvinner, till exempel på grund av ett tekniskt fel eller för att vädret förändras, så måste annan el ersätta snabbt. Det måste vid varje tillfälle produceras lika mycket el som det används, annars kan hela systemet kollapsa vilket innebär ett stort elavbrott. Vid en störning kan det ta några sekunder att få tillbaka balansen och då hjälper det till att det finns stora, tunga turbiner i kraftverken som roterar och håller frekvensen uppe. Det kallas svängmassa: tunga ”hjul” som snurrar”.

Läs även: Staten kommer inte att bekosta kablar för havsbaserad vindkraft

Svängmassan minskade dramatiskt när kärnkraftverkens turbiner togs ur drift, varför stödet för balansen i nätet måste sökas på annat håll. En ökande efterfrågan på regleringskapacitet leder givetvis till nya affärsmöjligheter och därför även till ökade kostnader för elkunderna. Det finns idag till och med tecken på att man diskuterar att öka elförbrukningen med stora element bara för att kunna tjäna mycket pengar på en mycket kostsam reglering av obalansen när det blåser bra och vindkraften går för fullt. Kan en helt galen elmarknad beskrivas på ett bättre sätt?

Ett flämtande ljus i detta tilltagande mörker kan vara att det lär finnas åsikter i regeringskretsar om att dessa ökade kostnader för nödvändig regleringskapacitet skall täckas av de producenter som orsakar regleringsbehovet – vindkraften och solkraften, inte av elkunderna. Fan tro’t ,sa Relling.

Planerna på att tillverka stål utan kol i norra Sverige innehåller krav på mycket omfattande elleveranser. En kapacitet vi inte har i landet och som med rätta har ifrågasatts av många initierade bedömare. Till detta kommer behoven av att bygga ut fungerande elnät fram till de planerade nya kolossalt elslukande industrierna i norra Sverige.

Ledtiden till färdigställande av det nya nätet och kostnaderna för att täcka dessa behov finns nog ännu inte med i ekvationen när konkurrenskraften för ”det gröna stålet” gentemot traditionellt tillverkat stål skall bedömas.

För att detta projekt och alla liknande sådana ute i världen skall kunna fungera, måste det givetvis finnas en tillräckligt stor efterfrågan på det gröna stålet. Vilka är då de gröna kunderna som har råd att välja ett betydligt dyrare stål till sin produktion, jämfört med traditionellt tillverkat eller återanvänt stål?

Den påbjudna Gröna omställningen av Sverige kräver ett allt större utnyttjande av el som energikälla. För tillverkningsindustrin, för allt annat arbete, för uppvärmning av kontor, butiker och bostäder och för alla typer av transporter.

Kraven på en snabb omställning till eldrift, när vi redan idag har en helt galen och problemfylld elmarknad, ger mig därför kalla kårar.

Oförmågan och oviljan att se hela bilden och konsekvenserna för samhället av de storvulna planerna verkar vara kronisk i vårt land. Alla följer flockens beteende och ser bara till sina egna kortsiktiga fördelar. Hur agerandet påverkar alla andra, det struntar man högaktningsfullt i. För att citera den klassiska humorserien Lorry: De é mycke nu”.

Läs även: Hjort: Det gröna stålet och kejsarens nya kläder?