Facebook noscript imageUSA-bloggen
John Gustavsson

John Gustavsson

49d

Kamala Harris erkänner sig besegrad i tal till supportrar

Dagen efter presidentvalet. Kamala Harris, som inte erkände sig besegrad igår, ringde idag till Donald Trump och gratulerade honom till valsegern. Kort därefter höll hon slutligen ett tal inför sympatisörer som samlats vid Howard University där valvakan hölls igår. 

Ur högtalarna strömmade "Run the world (Girls)" av Beyoncé, ett ironiskt val eftersom amerikanska väljare just valt bort en kvinnlig presidentkandidat. En kvinna kom ut till mikrofonen och misstogs för ett kort ögonblick av jublande supporters för att vara Kamala Harris. Sedan kom hon ändå ut i egen hög person.

Talet då? Jodå, Harris kryssade i alla rutor. Hon erkände att dom inte nått hela vägen i gårdagens val, och att de måste acceptera att Donald Trump vunnit. I en pik till Donald Trump betonade hon att hon trodde på fredlig maktöverföring och på att acceptera valresultat, och att hon tänkte hjälpa till med övergångsarbetet för att underlätta för den kommande Trump-administrationen; underförstått, till skillnad från hur Trump agerade för fyra år sedan när han förlorade. 

Syftet med "förlorartalet" är dels att officiellt knyta ihop säcken på en valkampanj, och dels att uppmuntra nedslagna anhängare. Harris gjorde båda två. Hon betonade att hon erkände sig besegrad i valet, men att rörelsen som kampanjen byggt upp skulle fortsätta. Hon riktade sig till sina unga supporters med budskapet att det kommer att bli okej, och att "When you fight, you win" - även om det tar längre än man vill ibland. Avslutningsvis sa Harris att det är möjligt att USA nu går in i en mörk tid, men "det är bara i mörkret som man kan se stjärnorna".

Jag håller givetvis inte med Harris politiskt, men talet var både sakligt och värdigt.

Apropå ingenting: Ingen har hittills hört från Tim Walz, Harris vicepresidentkandidat vars hemort faktiskt röstade på Trump. Walz kan trösta sig med att hans delstat ändå valde Harris, men Minnesota är också ett berömt demokratiskt fäste som inte röstat på Republikanerna sedan 1972, då Richard Nixon vann 49/50 delstater (alla utom Massachussetts). 

John Gustavsson

John Gustavsson

50d

Trump vinner presidentvalet 2024

Decision Desk HQ har nu officiellt meddelat att Donald Trump vunnit Pennsylvania, och därmed hela presidentvalet. Jag kommer nu därför äntligen att gå till sängs, men här följer några observationer efter en valnatt som blev en mardröm för Demokraterna:

1) Identitetspolitiken sänkte Demokraterna. I all skadeglädje är det lätt att glömma bort att Demokraterna faktiskt har många kompetenta politiker som är populära bland den breda allmänheten. Josh Shapiro, Pennsylvanias guvernör, är en av dem. När Joe Biden slutligen efter hård press drog tillbaka sin kandidatur, hade Demokraterna en chans att välja en av partiets populära framtidshopp. Istället bestämde man sig för att det vore orättvist mot svarta amerikaner om man "hoppade över" Kamala Harris. Partiet låtsades aldrig som att man valde Harris för att hon var mest kompetent, utan för att det skulle se dåligt ut om Harris som svart kvinna och Bidens vicepresident inte fick chansen. 

2) Antisemitism bidrog också. Kamala Harris ansåg sig inte kunna välja Josh Shapiro som vicepresidentkandidat. Shapiro är jude och stor Israelvän, och inom Harris kampanj var man rädda att unga, palestinavänliga väljare och muslimer inte skulle stödja partiet om man nominerade Shapiro. Istället blev det Tim Walz.

3) Kamala Harris "intervjustrejk" visade sig vara fel strategi. I månader efter att hon nominerats så vägrade Harris låta sig intervjuas eller hålla presskonferenser där journalister kunde ställa frågor som hon inte var beredd på. Hon gjorde utspel, men ville inte sätta sig ner i en-mot-en utfrågningar. Kampanjen handlade om "vibes", inte sakpolitik. Detta framstod som oerhört arrogant, och var en särskilt dålig strategi mot Donald Trump som formligen älskar rampljuset.

Att Harris undvek intervjuer berodde i mångt och mycket på att hon inte ville stå till svars för uttalanden hon gjorde under sin förra presidentvalskampanj, 2019-20 då hon försökte bli Demokraternas kandidat. Harris försökte då vinna röster till vänster med radikal omfördelningspolitik och en liberal brottspolitik. Istället för att förklara hur hennes politiska tänkande utvecklats så hoppades Harris kunna tiga ihjäl frågorna om hennes många u-svängar. Det gick inte.

4) Donald Trump kan faktiskt ha fått flest röster. Senaste gången en republikan fick flest röster i ett presidentval var 2004, då George W Bush besegrade John Kerry. Före det får man gå tillbaks till 1988. Vi kommer inte att veta helt säkert på några dagar huruvida Trump fått flest röster eftersom delstater som Kalifornien (där många demokrater bor) tar evigheter på sig att räkna, men i så fall är det en stor bedrift. 

5) Joe Biden bär i slutändan enskilt störst skuld för Demokraternas förlust. Om Biden aldrig tillkännagivit en omvalskandidatur utan låtit Demokraterna hålla ett vanligt primärval som Republikanerna gjorde, så är sannolikheten hyfsad att Kamala Harris aldrig blivit partiets kandidat. 

Joe Biden var också den som från början valde Kamala Harris till vicepresidentkandidat, trots att Harris egen presidentvalskampanj det året visat hur dålig Harris var på att kampanja (hon tvingades dra sig ur före primärvalen ens börjat!). Biden hade dock innan han vann nomineringen lovat att välja en svart kvinna som sin vicepresident, ett helt idiotiskt löfte som också gjorde att ingen riktigt litade på Harris eftersom hon inte valts på grund av sin kompetens.

När Biden väl blev president så gav han Kamala Harris ansvaret för att genomföra migrationspolitiken och riva upp de många restriktioner som Trump infört. Detta kunde bara sluta i katastrof och massinvandring, något Kamala Harris såklart fick skulden för. Om Biden velat att Harris skulle efterträda honom borde han gett henne mer populära, mindre kontroversiella politiska områden att vara ansvarig för, för att på så vis låtit henne visa sig i rampljuset i positiv bemärkelse. Istället fick hon bära hundhuvudet för den oansvariga migrationspolitik som Biden ändå var ytterst ansvarig för. 

Jag återkommer under dagen med en eftervalsanalys. Tack till alla som följt med under natten. 

John Gustavsson

John Gustavsson

50d
John Gustavsson

John Gustavsson

50d

Fortfarande inget tal från Kamala Harris

Klockan är nu 06:15 och ingen har hört något från Kamala Harris på hela natten. På hennes valvaka i Howard University i Washington, DC vankar gästerna av och an medan de lyssnar på musik från högtalarna. I början av kvällen tittade man på nyheterna och följde resultaten, men det bryr sig ingen om längre. Tydligare signal än så är det svårt att få att Harris kampanj vet att det är över. 

Kommer Harris att erkänna sig besegrad? Traditionellt i amerikanska val så ringer förloraren upp vinnaren och erkänner sig besegrad, varpå vinnaren håller sitt segertal, och förloraren ett tal inför sina supporters där han eller hon erkänner sig besegrad och önskar vinnaren lycka till. 

Donald Trump erkände sig ju såklart aldrig besegrad 2020, och 2016 fick vi vänta till dagen efter innan Hillary Clinton slutligen höll ett tal där hon medgav att valförlusten var ett faktum. Att Hillarys tal dröjde berodde på att förlusten var så oerhört oväntad att hon inte hade något tal förberett. Det hade visserligen inte heller Mitt Romney, som förlorade mot Barack Obama 2012, men han skrev snabbt ner ett tal som han höll när förlusten var ett faktum.

Jag hoppas verkligen att Kamala Harris håller ett tal. Inte för att jag är ett fan av Trump, något alla som följt mig vet att jag inte är (och inte av Harris heller, för den delen), utan för att "förlorartalet" är en värdig och viktig tradition som hjälper landet att läka efter presidentvalet. Att Trump barnsligt nog vägrade hålla ett sådant tal för fyra år sedan kan inte vara en ursäkt för Harris nu.

Till skillnad från Hillary Clinton är det få om några som trott att Kamala Harris seger var given. Hon har inga ursäkter för att inte vara mentalt förberedd på förlusten. Det var 50/50 inför kvällen, och för Harris så landade det metaforiska myntet på fel sida. 

John Gustavsson

John Gustavsson

50d
John Gustavsson

John Gustavsson

50d

Hur stor blir Republikanernas majoritet i senaten?

Som jag skrev i det förra inlägget är det nästan helt säkert att Republikanerna kommer att vinna senaten. Frågan återstår dock med vilken marginal. 

I Sverige spelar det sällan någon roll hur stor segermarginal det vinnande blocket har. Att ha 176 mandat ger (nästan) lika mycket makt som att ha 200. Detta beror på Sveriges system med vinande partipiskor och relativt lite autonomi för våra riksdagsledamöter. Det händer nästan aldrig att en ledamot vägrar rösta enligt sitt partis linje. 

USA skiljer sig dramatiskt på den punkten. I USA har man inte "listor" utan varje senator och varje kongressledamot i representanthuset väljs i personval där väljarna i deras delstat eller distrikt får välja mellan dem och en av det andra partiets kandidater. På så vis har USA:s politiker starkare personliga mandat och manövreringsutrymme. Senatorerna tar inte "order" från Presidenten på det sätt som riksdagsledamöter i en partigrupp i Sverige tar order från partiledaren.

För Donald Trump skulle en knapp majoritet i senaten kunna innebära en huvudvärk. Susan Collins, republikansk senator från Maine, röstade bara som Trump ville i 65 % av alla omröstningar under hans första mandatperiod som president. Lisa Murkowski, republikansk senator från Alaska, var bara lite mer lojal och röstade med Trump i 72 % av omröstningarna. Den libertarian-konservative Rand Paul gick inte heller alltid att räkna med - likt Murkowski röstade han också efter Trumps linje i bara 68 % av omröstningarna.

Om en omröstning i senaten slutar 50/50 så vinner Trumps sida eftersom vicepresident JD Vance har utslagsröst i det scenariot. Om Republikanerna vinner 52 mandat så kan Trump alltså tappa både Murkowski och Collins och ändå få sin vilja igenom. Med 53 mandat kan han till och med ignorera Rand Paul. 

Slutar Republikanerna däremot på 50 eller 51 mandat, så kan vi vänta oss en hel del hårda strider mellan Trump och trilskande senatorer.

John Gustavsson

John Gustavsson

50d
John Gustavsson

John Gustavsson

50d
John Gustavsson

John Gustavsson

50d

Donald Trump vinner North Carolina

Donald Trump har nu vunnit North Carolina, den enda av de delstater han vann 2020 som han riskerade att förlora. Decision Desk HQ har officiellt lagt delstaten i Trumps kolumn.

Med North Carolina i hamn behöver Trump nu bara vinna Georgia, där han leder, och Pennsylvania (där han ligger under) för att säkra segern. Förlorar Trump Pennsylvania måste han dock vinna minst två andra delstater, exempelvis Wisconsin och Michigan.

John Gustavsson

John Gustavsson

50d

Trump dubblar stöd bland svarta väljare i Wisconsin

Givet att Donald Trump i skrivandets stund ser ut att vinna Georgia och North Carolina, så ligger fokus nu på den "blåa muren": Pennsylvania, Michigan och Wisconsin. 

I de två förstnämnda delstaterna leder Harris fortfarande, medan Trump har en blygsam ledning i Wisconsin. Noterbart är att vallokalsundersökningen från Wisconsin indikerar att Trump dubblat sitt stöd bland delstatens afro-amerikaner, från 8 % till 20 %. Många opinionsmätningar inför valet indikerade att Trump vunnit över en högre andel svarta och latinoväljare jämfört med 2020, men på grund av de små urvalsgrupperna var det svårt att statistiskt säkerställa att så verkligen var fallet. 

Om detta håller i sig i andra delstater så är vägen framåt för Harris ännu svårare. Än är det dock mycket kvar att räkna.