Den klassiska regnbågsflaggan med 6 ränder i rött, orange, gult, grönt, blått och lila skapades år 1979 av den amerikanske aktivisten och designern Gilbert Baker. Baker var verksam inom 70-talets befrielserörelse för sexuella minoriteter, där fokus initialt mestadels låg på homosexuella män. Varje rand på hans flagga – som han valde att inte patentskydda för att uppnå maximal spridning – symboliserade spirituella dygder såsom stillhet, liv och helande. Universella värden som alla kunde känna samhörighet med och vars budskap rimmade väl med de frihetliga ideal som Baker och resten av den sexuella befrielserörelsen förespråkade.

Läs även: Edwardsson: Transfrågan och kuraget att säga nej

Omkring decennieskiftet 1960/1970 hade hans rörelse ny energi. Liknande rörelser med fokus på civila rättigheter, bland annat för svarta amerikaner, formerades dessa år, och deras stora genomslag i samhällsdebatten inspirerade Baker och likasinnade att höja tonläget kring friheten att älska vem man vill. För första gången gällde inte rörelsen heller enbart homosexuella, utan även bisexuella. I upptakten till deras inkluderande i den progressiva rörelsen dök flera “bisexualitetsaktivister” upp, och intresseorganisationen Sexuella frihetsligan, med särskilt fokus på denna grupps rättigheter, grundades i San Francisco.

I och med att samtliga sexuella minoriter återfanns i en gemensam och någorlunda enhetlig rörelse, upphörde även nomenklaturen kring sexualliv att vara lika luddig som den varit förut: Om man avvek från sexuella normer fanns det tydliga etiketter att välja mellan. Och parallellt med denna utveckling uppstod alltså regnbågsflaggan för första gången. Vid 80-talet stod det klart att ett enda lag stod redo att kampanja för sexuell autonomi – och det bestod av homosexuella kvinnor och män, samt bisexuella, vilket på engelska förkortades till LGB.

I LGB-miljön, platser där sexuella minoriteter vistades för att känna gemenskap och dejta, var könets betydelse mer begränsat än i heterosexuella sammanhang; det egna könet dikterade inte vilket kön man själv attraherades av. Denna frånkoppling av kön från sexualitet blev en försvarsmekanism mot homofoba attacker som syftade till att ifrågasätta främst homomäns maskulinitet. Samtidigt krattade denna retoriska “sköld” manegen för att ytterligare ifrågasätta normer beträffande manlighet och kvinnlighet. Detta kan ha bidragit till att en annan minoritetsgrupp kopplades till rörelsen: transpersoner och transvestiter.

Denna samling personer upplevde att det kön de fötts som, begränsade dem. Transvestiter åtgärdade känslan genom att klä sig på sätt som oftast associeras med det motsatta könet, och transpersoner upplevde att inte bara utseendet var i behov av förändring, utan även deras biologi. Denna lilla minoritetsgrupp, i kraft av att de också bröt mot de rådande normerna, deltog frekvent i icke-heterosexuella miljöer. Ett känt exempel är vad vi idag skulle kalla gaybaren Eldorado, en nattklubb och mötesplats ämnad för normbrytande individer belägen i Berlin under första halvan av 1900-talet. Där vistades till exempel transvestiter frekvent, ofta i egenskap av “servitriser”. Omkring år 2000 fick förkortningen LGB tillägget T, tjugo år efter att regnbågsflaggan skapades.

1999 designades den prideflagga som skulle representera transpersoner. Dock tillades inte flaggans vita, ljusblåa och rosa färger till Gilbert Bakers klassiska flagga från 1979 förrän två andra färger gjorde sitt inträde: brunt och svart. De två kulörerna, som adderades för sex år sedan, är enligt aktivisten Amber Hikes till för att ge representation åt “våra svarta och bruna syskon”, alltså med hänvisning till personer med mörk hudfärg.

I skrivande stund är den senaste versionen av orginalflaggan en fana med elva olika färger som skapats relativt nyligen, och utöver dess pretentiöst invecklade visuella motiv återfinns färgmönster som menas representera följande grupper: sexuella minoriteter, personer som har könsdysfori, personer som gillar att ha det motsatta könets kläder på sig, minoritetsrasgrupper med afrikanskt ursprung och personer med “normbrytande kroppsbyggnad”. Beroende på vilken förkortning man stöter på (den senaste i bruk är LGBTQQIP2SA) innefattar den uppdaterade regnbågsflaggan även allehanda ursprungsfolk (“2-spirited”) samt personer som inte har en blekaste aning om vad de attraheras av (“questioning”).

Utvecklingen påvisar urvattningen av den forna sexuella befrielserörelsen.

Det enskilt största skiftet som möjliggjorde denna urspårning, där det enda personerna som påstås vara del av LGBTQQIP2SA-gemenskapen har att komma med är att de inte är i majoritet, var inkluderingen av T:et. Ögonblicket då transpersoner inbegreps slutade man med att vara en befrielserörelse i ordets rätta mening, och muterade istället till ett slags bekräftelse-rörelse. Samkönad kärlek är nämligen väsensskild från könsdysfori: homo- och bisexuella behöver endast friheten att få älska i fred – personer som ser sig själva som något annat än det de föddes som behöver konstant bekräftelse från omgivningen för att upprätthålla sin övertygelse.

Men övertygelser är ofta ideologiska och går att ifrågasätta. Exempelvis kan man göra det på nedanstående sätt.

Läs även: Altstadt: Transgalenskapen och en värld utan kvinnor

Människosläktet framstår som en avancerad och modern art med tanke på våra många civilisatoriska prestationer. För en billig slant kan vi sätta oss i gigantiska maskiner och flyga över land och hav för att landa på andra sidan jordklotet, på bara några timmar. Men i själva verket har vi samma genetiska uppbyggnad som grottmänniskorna för 200 000 år sedan. När det kommer till vår natur lever vi fortfarande primitiva liv utan större tekniska möjligheter. Våra kroppar hänger helt enkelt inte med i den tekniska utvecklingen. Det är bland annat därför vi måste utsätta oss för artificell träning för att vara friska i en värld präglad av bekvämlighet och kaloririk mat.

Till dessa nyssnämnda svåråtkomliga möjligheter räknas transvård. Tyvärr är det på det viset att ur naturens synvinkel är personer i behov av avancerade biologiska ingrepp för att kunna må bra, inte benägna att överleva tillräckligt länge för att fortplanta sig. Detta eftersom det under mänsklighetens historia inte funnits möjligheter att på ett säkert vis ändra personers kön. Således är könsdysfori ett osunt fenomen, en psykisk sjukdom, och individer som lider av det – psykiskt sjuka.

I linje med ambitionen att bekräfta och normalisera minoriteters identitet har eufemismen “transpersoner” uppstått. Personer som tillskriver sig denna identitet står ofta svarslösa om man frågar dem vad den faktiskt grundar sig i. Exempelvis, om en biologisk man (en människa med XY-kromosomer) påstår sig vara kvinna “egentligen”, visar det sig vara omöjligt att konkretisera vad dennes könsinkongruens består i.

Detta eftersom det är vedertaget att traditionellt “kvinnliga” beteenden och intressen inte har reell inverkan på kön överhuvudtaget. Ta bara vissa homosexuella män: gör deras stundvis feminina beteenden dem till kvinnor? Givetvis inte, och då faller definitionen av “transidentitet” obestridligen tillbaka på en ospecifik känsla att man inte passar in i normen.

Den ovan nämnda förskönande omskrivningen har därtill fått effekten att individer som inte lider av könsdysfori i stigande utsträckning anammat en felaktig transidentitet.

I ett öppet tolerant land som Sverige, med rimligt sund lagstiftning rörande könsdysfori, transvård och juridiskt kön, är gruppen bestående av sexuella minoriteter mycket större än gruppen som utvecklat könsdysfori. I Sverige uppges exempelvis enbart 0,4 procent av svenskarna ha transidentitet, enligt Folkhälsomyndigheten. I USA, dock, som legat i framkanten vad gäller utvecklingen inom hbt-rörelsen, finns beräkningar som tyder på att så många som fem procent skulle betrakta sig som trans eller binära. Siffrorna varierar doch en del, men flertalet studier stödjer tesen att gruppen förefaller vara större i USA än i andra jämförbara länder.

Normaliserandet av transidentiten bidrar sannolikt till att så många i USA säger sig tillhöra hbtq-kategorin i stort. En avgörande faktor är att majoriteten i denna grupp är yngre än 35. Bland transpersoner rör det sig troligtvis om unga som av ett eller annat skäl upplever att de inte passar in, att de är “normbrytande”. En del är homosexuella, andra lider av psykiska åkommor. Eller så råkar man ha intressen som det motsatta könet oftare tenderar att ha. Då kanske det ospecificerade paraplybegreppet “trans” blir särskilt attraktivt. På så vis sprider sig trans-etiketten och blir en social trend bland unga som känner sig utsatt och utanför.

Som Christopher Gillberg, professor inom barn- och ungdomspsykiatri och flertalet andra läkare, psykologer, forskare, och anhöriga till patienter skrev i ett brev till Socialstyrelsen 2018: “Det går inte att utesluta att könsdysfori kan ”smitta” på samma vis som ätstörningar och andra självskadebeteenden. [...] Vi måste dock vara medvetna om att det finns en risk att det förutom ”äkta” transpersoner också kan finnas unga personer som hittar och lockas av en lösning på sina problem som inte är rätt i längden.”

Sverige och många europeiska länder har på senare tid insett hur skadligt spridningen av denna könsdysforiska trend, vars betydelse förefaller vara ytterst godtycklig men ändå skadlig för personens inre känsloliv, faktiskt redan är. Socialstyrelsens tvärvändning om transvård för unga med könsdysfori förra året följer en kontinental trend där vårdgivare drar sig tillbaka från oåterkalleliga hormonbehandlingar, som visat sig kunna ge upphov till en rad skadliga bieffekter. Tyvärr motsätter sig många hbtq-organisationer, däribland RFSL, detta rationella beslut av ideologiska skäl.

Det är beklagligt att organisationer sprungna ur den forna sexuella befrielserörelsen i växande utsträckning valt att anamma en ideologi som inte speglas i de tankeströmningar som historiskt legat till grund för den progressiva rörelsen. Ideologin som numera efterlevs skär sig med de frihetliga ideal som Gilbert Bakers regnbågsflagga förmedlade, och de som står på tur för att betala notan är unga som riskerar falla offer för föreställningen att de är födda i “fel” kropp.

Urvattningen av den historiska LGB-rörelsen för ett antal decennier sedan går dock att motverka genom att konservativa krafter tar sig an uppdraget att återta den gamla befrielserörelsens budskap av tolerans och självacceptans och uppmana dagens unga: alla är bra precis som de är, och inget barn är fött i fel kropp.

Läs även: DEBATT: Transaktivism kan bli omvändelseterapi för homosexuella