I ur och skur kämpar cykelbuden på, iklädda en lysande rosa hjälm och uniform, med en enda uppgift för ögonen: att leverera restaurangmat till de som har råd. Uberchaufförerna tvingas köra långa nätter för en lön som, efter att alla kostnader betalats av, knappt får privatekonomin att gå ihop. Allt för att resenärerna tycker att de gamla taxibolagen är för dyra. De nygrundade bolagen som byggt upp dagens gigekonomi, med matbudsbolaget Foodora i spetsen, baserar sin affärsmodell på ett hänsynslöst utnyttjande av sina anställda.

Läs även: Edwardsson: Konspirationer och att skilja agnarna från vetet

Trots detta får deras verksamhet eldunderstöd av allehanda marknadsliberala tankesmedjor och bärs upp av ignoranta konsumenter. Konsekvenserna för samhället i stort blir att etniska skillnader och klassklyftor förvärras, samtidigt som förtroendet mellan arbetsgivare och löntagare urholkas – vilket på sikt riskerar att rasera den svenska modellen.

När startupbolagen Uber och Lyft grundades vid förra decennieskiftet lät deras affärsmodell attraktiv för många taxichaufförer. Genom att behandla sina anställda som “gigarbetare” kunde de två transportbolagen erbjuda flexibla arbetstider och mer individuell frihet – ingen dikterade för förarna vilken reseförfrågan de var skyldiga att acceptera eller ej.

Det låter fint i teorin, men den frihet som Uber och dess likar garanterar blir snabbt till utsatthet inför ett gigantiskt, vinstmaximerande maskineri som inte erbjuder mycket mer än en cykelhjälm och en klumpig, fyrkantig ryggsäck åt sina hårt arbetande anställda.

Hårresande vittnesmål om ynkliga löner på 40 kronor per leverans i matbudsappen Foodoras regi och 13 timmar långa arbetsdagar som chaufför åt Uber, vecka in och vecka ut, läcker ut ur gigbranschen med jämna mellanrum. Dessa absurda arbetsvillkor möjliggörs av bolagens formella klassificering av sina de facto-anställda som “egenföretagare”, vilket till synes rättsligt befriar dem från skyldigheten att hålla sig till arbetsrätten.

Medan chaufförerna och matbuden pliktmedvetet sköter sina jobb försätts de av arbetsgivarna i en gråzon mellan arbetslöshet och anställning, där man både avkrävs utförandet av ett krävande uppdrag och samtidigt nekas basala skyddsmekanismer som inom andra sektorer ses som självklara.

Vad för sorts “egenföretagare” är så beroende av sin arbetsgivare att man måste jobba 13 timmar om dagen, 7 dagar i veckan för få vardagen att gå ihop?

Och så här fortsätter arbetsvillkoren att se ut, trots förra årets partiella kollektivavtal som slöts mellan Foodora och fackförbundet Transport. Avtalet hyllades som en triumf inom LO-sfären men faktum är att det fortfarande upprätthåller tidigare missförhållanden, såsom en alltför låg lön. Man kan konstatera att fackförbundet inte gick långt nog när golvet för timersättningen ligger på 70 kr på vardagar – över 100 kronor under den genomsnittliga timlönen i Sverige.

Det tecknade kollektivavtalet gäller dessutom bara cykel- och matbud, och berör inte lagerarbetare eller bilbud. De nekas således fast timlön, löneökning, pension och försäkring. Buden och chaufförerna förpassas ständigt och jämt till en roll som tjänstefolk, och ingen verkar beredd att stå fullt ut på deras sida.

Fredrik Kopsch, Timbros chefsekonom, publicerade i dagarna ett inlägg där han syns cykla i matbudsbolaget Foodoras ikoniska rosa uniform. Under parollen ”Du kanske ska testa själv?” åtar han sig den stora arbetsuppgiften att ta på sig en färgglad cykelhjälm och lajva cykelbud på fritiden i fyra (4) dagar för att bevisa hur lätt och roligt Foodoras anställda har det. När han blev trött kunde han återgå till Timbros välavlönade lobbyverksamhet. Hans organisations prat om att gigbranschens anställda belönas med “arbetslivserfarenhet” brister i logiken.

Foodora-liberalismen och en ohejdad vurm för arbetskraftsinvandring från vissa borgerliga öppnar upp för lobbyister att fråga den breda medelklassen: inte ska era barn köra folks mat i regnet, så vem ska göra smutsjobbet? Man ska dock inte gå på detta nyliberala luftslott. Att förse utlänningar med uppehållstillstånd i flingpaket för att dela ut “arbetslivserfarenhet” under slavliknande förhållanden är befängt. Lobbyisterna som propagerar för gigekonomin står handfallna när kritiska röster påpekar att den erfarenhet de prisar i princip helt saknar värde för resten av den utvecklade svenska jobbmarknaden.

Svaret på den ovan nämnda frågan är att ifrågasätta behovet av att fristående gigarbetare levererar andras mat.

Därtill förekommer det omfattande fusk inom denna bransch. Det rör sig om svarta löner och falska fakturor. Förra året misstänkte Skatteverket att tiotals miljoner kronor försvann in i budföretagsbranschens svarta hål, varpå man initierade riktade kontroller. Gigbranschens andra gren, transportbolagen, fifflar också regelbundet med lönerna: transportjätten Uber har fördubblat andelen de tar ut av sina förares intäkter per körning utan någon som helst hänsyn till de dramatiskt ökande levnadskostnaderna till följd av rasande inflation och allmän lågkonjunktur.

Detta synsätt, att samhällets arbetsföra befolkning och resurser är en kassako som går att utnyttja utan ände går att återfinna i en delvis bortglömd systerbransch till Foodora, Uber, och dess likar: nätläkarbolagen. För två år sedan skrevs det spaltkilometer om hur Min doktor, doktor.se och Kry systematiskt utnyttjar våra regioners ersättningssystem för läkarbesök gjorda utanför länet nätläkarbolaget i fråga formellt är registrerat i. De utbetalda beloppen hade uppnått 975 miljoner kronor av skattebetalarnas pengar, innan folkviljan satte stopp för det.

Läs även: Lidström: Toxiska feminina maktstrukturer

Enligt svensk lag är svenskan vårt lands huvudspråk, alltså det samhällsbärande språket alla invånare bör tala i offentligheten – och särskilt i sitt yrkesutövande. Samtidigt är det ett obestridligt faktum att det jobbar en oproportionerligt hög andel personer med utländsk bakgrund i gigekonomin, och att språkbruket ofta lämnar mycket att önska. En alltför stor grupp som arbetar i Sverige talar inte begriplig svenska, och att konsumenter tvingas tala ett främmande språk såsom engelska varje gång man beställer hem mat eller tar en taxi bidrar till en nationell språkförbistring och urholkar den samhälleliga gemenskapen.

Ännu en bidragande faktor till eroderingen av samhällsgemenskapen är de ofrånkomliga etniska undertonerna som tyvärr präglar gigbranschen. Risken är överhängande att det växer fram en tydligt etnifierad underklass, eller ännu värre – tjänstefolk, som ägnar dagarna åt att mata och agera personliga chaufförer åt ett ekonomiskt herrefolk.

Det är ingen naturlag att gigjättarna tillåts utnyttja arbetsrättsliga kryphål för att behandla sina anställda som kryptoslavarbetare, fiffla bort miljoner och åter miljoner av svenska löner och skattepengar, nedmontera den svenska modellen och söndra samhällets gemenskap.

Svensk arbetskraftsinvandring måste regleras ytterligare och hårdare, och de som nu jobbar i gigekonomin bör få chansen att bli anställda hos hederliga företag med schyssta villkor, åtnjuta en arbetsgemenskap och lära sig svenska.

Det kommer inte att hända så länge gigekonomin tillåts härja fritt på svensk arbetsmarknad.

Läs även: Ahmed: Regeringen vill införa lite fascism