Härom veckan återpublicerade en tidigare bekant till mig en två minuter lång video på sociala medier. Han publicerar inlägg hyfsat sällan, så jag navigerade till hans profil med försiktig nyfikenhet. Knappt 30 sekunder in i filmen hade mina farhågor bekräftats: Personen i fråga, som har kuwaitiskt medborgarskap, hyser ett Israelhat av sådan kaliber att han inte räds internetkrigande på lägsta nivå.

Läs även: Brinkemo: Sveriges revolution tv-sändes inte

Videon, publicerad inte långt efter att de första israeliska offrens kroppar kallnat efter terrorattacken den 7 oktober, ställde sig frågan: “Var det verkligen exakt 40 barn som blev halshuggna?” Detta för att sedan djupdyka i hur “korrupta västerländska medier” manipulerar narrativet till förmån för Israel. Jag blev chockerad över den grova osmakligheten. Men dess återpublicerare stod på sig, och hävdade att han inte hatar alla judar, bara Israel, som gjort sig skyldig till dödande av palestinier – och för det förtjänar de inget mindre än gasning. Han har tidigare även passionerat spridit propaganda riktad mot shiitiska muslimer.

Jag konstaterar att det religiösa hatet är spritt i Mellanöstern. Udden riktas inte bara mot minoriteter utanför islam, utan även mot rivaliserande fraktioner inom religionen. Det allestädes närvarande hatet uttrycks därutöver i ett bisarrt informationskrig, som i sviterna av konflikten med Israel intensifierats betydligt. Ett informationskrig som ofta sopar reella skeendens komplexitet under mattan för att istället fokusera på hur de förmedlas. Inte sällan med antisemitiska undertoner.

Informationskriget utkämpas på många fronter. Enligt siffror sammansatta av The Economist förekommer oproportionerligt många propalestinska inlägg i västerländska sociala medier i relation till den faktiska folkliga opinionen. De kännetecknas gissningsvis inte av objektivitet, kontext och balans. En ledartext på Aftonbladet (2/11), som dessutom spär på antisemitiska föreställningar om konspiratoriska medier, påstår att det skrivs att “israeler ‘dödas’ medan palestinier ‘dör’”.

Intellektuellt och skarpsinnigt som det låter, kanske det har att göra med att palestinier tragiskt mister livet i militära angrepp som har deras död som mål, och på grund undermålig infrastruktur, medan israeliska liv släcks i blodtörstiga, kalkylerade attacker mot civila? Oaktat kritikens meriter så handlar debatten mer om narrativ än vad som faktiskt händer på marken. I detta fall så gynnar det nästan uteslutande den palestinska saken.

När al-Ahli Arab-sjukhuset i Gaza exploderade förra månaden var det Hamas-kontrollerade palestinska hälsoministeriet först ute med uppgifter om att Israel låg bakom bombningen. Återigen hade israeliska styrkor anfallit civila, sades det. Men rigorös bildanalys och underrättelseverksamhet bevisade motsatsen: Roboten hade avfyrats från Gaza, och dödstalen var kraftigt överdrivna.

Läs även: Ahmed: Så vind och skörda Jamal El-Haj

Bortom desinformationen döljer sig en cynisk och ledsam verklighet. Hamas-styret i Gaza använder sig av mänskliga sköldar, till exempel genom att bygga militärgömmor under sjukhus – ett tydligt krigsbrott. Civil infrastruktur förstörs och plockas isär för att bygga vapen med. Rent och skärt barbari.

Detta är enbart ett axplock av de horribla saker militarismen i Gaza har gett upphov till, och en avgörande del av förklaringen är det religiösa hat som kännetecknar Arabvärlden. Den judiska staten Israel avskys inte enbart av palestinier – ingen som tidigare satt sin fot i landet får resa till Kuwait, exempelvis. Till följd av denna antisionistiska antisemitism har palestinska styren sagt blankt nej till avtrappade stridigheter och en utförlig tvåstatslösning hela sex gånger: 1938, 1948, 1967, 2000, 2001 och 2008.

Med det i åtanke kan man ifrågasätta logiken i Löfven-regeringens formella erkännande av Palestina 2014 – ett led i en tvåstatslösning palestinierna inte själva vill ha.

Frågan uppstår ofrånkomligen: Vilka andra alternativ återstår? Det tycks vara rimligt att verka för en tvåstatslösning när det finns två starka, separata identiteter med historisk förankring i ett och samma område. Jag gör inte anspråk på att känna till svaret, men detta resonemang skulle tjäna på en gnutta nyansering.

Amerikas urfolk, indianerna, var inga ädla vildar. Likt jämförbara befolkningar i Europa flera århundraden innan européernas ankomst till den “nya världen”, så utkämpade de brutala, laglösa krig inom ramen för sina jägar- och samlarsamhällen. När de till slut kom i kontakt med omvärlden, i form av teknologiskt överlägsna individer från industrisamhällen som vanligen reglerade samhällslivet med allsköns fördrag och kontrakt, blev det av naturliga skäl svårt att konkurrera. Den civilisatoriska utvecklingsgraden skiljde sig åt för mycket.

I mötet med en objektivt civilisatoriskt överlägsen entitet står den underlägsne inför ett val: Ansluta eller låta sig konkurreras bort. Palestina står inför ett liknande val.

Den palestinska Gazaremsans utvecklingsgrad är inte särskilt hög, i likhet med resten av regionen. Sedan Israel lämnade området 2005 har ytterst lite gått framåt. Under Hamas styre har Gazas BNP fluktuerat kraftigt, oftast hjälplöst understött av ovillkorat bistånd. Statsbygget har fallerat, civila rättigheter lyser med sin frånvaro, och landremsan har förfallit till en militaristisk diktatur. Ett land är alltid enkom lika utvecklat som sina invånare – det förklarar kanske varför propalestinska antisemiter i lynchmobb på en flygplats i muslimska Dagestan har den mentala kapaciteten i höjd med att leta efter judar i ett israeliskt flygplans motor.

Istället för rationell politik utkämpar Gaza och palestinierna en strid med Israel genom att omvandla infrastruktur till vapen, invånarna till mänskliga sköldar och ett “war of cradles”. Det är att betrakta som en hopplös, cynisk, amoralisk krigshets och hatisk besatthet av att förstöra Israel. Eller kort och gott: barbari.

Israel är den enda staten i sitt slag i Mellanöstern. Landet är betydligt friare, rikare och starkare än något annat land i regionen. Internationella åskådare måste sluta stirra sig blinda på enskilda nyhetsnotiser, ordval och narrativ, och i stället anta ett bredare perspektiv istället för att ofta framföra en klar bias, och riskera att bli en del i informationskriget.

Vi måste ta hänsyn till den verkliga situationen, samt anta tuffa men principiellt hederliga positioner, annars riskerar vi att blint ta parti för barbariet.

Läs även: Koraszewski: Palestiniernas värsta fiende är deras blodtörstiga supportrar