Få svenskar följde Brexit-omröstningen 2016 lika noga som jag gjorde. Som konservativ EU-skeptiker och tidigare boende i Storbritannien var folkomröstningen en av de största politiska segrar jag upplevt. På den tiden trodde många att Storbritanniens utträde skulle leda till att fler länder skulle välja att lämna EU. Istället skedde raka motsatsen: I takt med att Brexit blev allt rörigare, så minskade EU-motståndet runtom i unionen.

Läs även: Lidström: Vad familjepolitiken kostar och förstör

Jag applåderar SD:s ambition att omvärdera Sveriges medlemskap, men realistiskt kommer medlemskapet inte att ifrågasättas av väljarna så länge väljarna är övertygade om att Storbritanniens utträde slutat i katastrof. Hur ligger det då egentligen till med Brexit?

Idag är det en allmänt accepterad sanning att Brexit varit en ekonomisk katastrof, och det går inte att bestrida att övergångskostnaderna blivit större än de flesta räknat med. När en ekonomi ställer om från EU-orienterad till resten av världen-orienterad, så går vissa företag (som förlitat sig på EU-handel) med förlust. Nya handelsrelationer och avtal måste knytas, och detta sker inte över en natt. Det tar tid för ekonomin att ställa om och för nya jobb att skapas i de sektorer som gynnas av de nya handelsförbindelserna.

Trots att vissa EU-beroende industrier tvingats varsla de senaste åren så ligger Storbritanniens arbetslöshet på otroligt låga 3,9 procent, jämfört med 7,2 procent för Sverige.

Den vanligaste siffran som nämns i tillväxtsammanhang är att Brexit ska ha kostat Storbritannien 4 procent av BNP, motsvarande en hyfsat tuff lågkonjunktur. Denna siffra syftar dock på vad Brexit kommer att kosta Storbritannien i längden, fram till år 2031 jämfört med år 2016. Den innebär inte heller att Storbritanniens BNP kommer att vara 4 procent lägre år 2031 än femton år tidigare, utan 4 procent lägre än den annars skulle varit. En väldigt viktig åtskillnad. Vi talar om mindre än 0,4 procents skillnad i BNP-tillväxt per år.

Det första problemet med prognosen är att den, precis som alla prognoser, inte kan ta hänsyn till eventuella nya handelsavtal och ökad tillväxt med världen utanför EU. Utanför EU kan Storbritannien knyta handelsavtal med länder som EU inte har avtal med, avtal som är specifikt anpassade för Storbritanniens villkor. Eftersom nationalekonomer när de gör tillväxtprognoser inte kan veta vilka handelsavtal ett land kommer att ha i framtiden, så utgår de naturligt nog från att inga ytterligare avtal kommer att ingås.

Faktum är att prognosen jag nämnde utgår ifrån att Storbritanniens handel med resten av världen inte kommer att växa överhuvudtaget som ett resultat av att man lämnat EU. Detta är så klart helt absurt. Storbritannien är redan nu på väg in i det nya TPP-avtalet, som ger landets exportörer tillgång till hundratals miljoner nya konsumenter i Asien. Förhandlingar med USA pågår också, även om de går långsamt.

Det är också svårt att säga på förhand hur mycket Storbritanniens tillväxt kommer att tjäna på att inte längre vara tyngda av EU:s regleringar. Detta beror på att de flesta av EU:s regleringar fortfarande gäller i Storbritannien: Först vid nyår kommer cirka 800 regleringar att avskaffas, och fler kommer att följa senare. Att det tagit så lång tid beror på många olika saker, men mest på pandemin som under drygt två år höll hela den brittiska statsapparaten strikt upptagen på annat håll.

Läs även: Sandström: Arga Anderssons demagogi splittrar nationen

På tal om pandemin: Storbritanniens lyckade vaccinationskampanj hade aldrig kunnat bli av om landet fortfarande varit med i EU. Att man snabbt kunde vaccinera sin befolkning gjorde att Storbritannien snabbare kunde öppna upp sin ekonomi och börja växa igen. Denna Brexit-orsakade tillväxt glöms av någon anledning bort när ekonomer ska räkna på ”kostnaden” som Brexit haft för tillväxten.

Slutligen utgår förlustprognosen på fyra procent från det handelsavtal som Storbritannien tecknade med EU i slutet av 2020. Det finns tecken på att EU är villiga att avvika från och omförhandla avtalet till Storbritanniens fördel, något som redan skett i fallet med Nordirland. Över det kommande årtiondet är sannolikheten stor att avtalet fortsätter att justeras. I en värld med ett aggressivt Ryssland och Kina behöver Europa Storbritanniens militär och kärnvapenparaply. Detta är något även byråkraterna i Bryssel gradvis börjat inse. Storbritanniens förhandlingsposition är således stark.

Allt detta betyder såklart inte att Brexit kommer att ha varit en ekonomisk plusaffär när allting ska summeras, även om jag misstänker att så mycket väl kan bli fallet. Självständighet är sällan ekonomiskt lönsamt. Många är de forna kolonier som blivit fattigare när de blivit självständiga. Territorier söker oftast inte heller självständighet främst av ekonomiska utan av politiska och kulturella skäl. Frihet är kaotiskt och, åtminstone på kort sikt, kostsamt. Detta har Storbritannien fått erfara, men trots detta skulle jag och många andra mycket hellre vara i deras skor än i våra.

Läs även: Edwardsson: Svensk exceptionalism och amerikansk – och dess pris