Sveriges naiva bidragspolitik som låter soffpotatisar och barnafödande hemmafruar åka snålskjuts på arbetande människors bekostnad är inte populär i opinionen. Nu ser politiska förslag äntligen ut att vara på väg för att åtgärda problemet. Under tiden misslyckas de flesta kritiker med att fullt ut förstå vidden av det samhällskritiska budskapet i Ruben Östlunds prisade film, skriver August von Seth.
Häromdagen hade jag nöjet att se Ruben Östlunds Oscarsnominerade film “Triangle of Sadness” på bio. Det går att hylla många av dess aspekter, som det övertygande skådespeleriet och det tekniskt imponerande kameraarbetet, men jag fastnar för de politiska undertonerna, som vanligt. Berättelsen följer besättningen och resenärerna på ett lyxfartyg någonstans i tropiska vatten och utforskar dynamiken mellan de “klasser” som uppstår på båten. Medan vissa åskådare kan känna blind skadeglädje under en av filmens mest kända sekvenser – där lyxyachtens förmögna passagerare blir magsjuka av maten som serveras – är det uppenbart att “Triangle of Sadness” stämmer in med en stor skara svenskars kritiska förhållningssätt till marxistisk klassindelning.
Läs även: Gustavsson: Gängvåldet ökar innan det blir bättre
En förkrossande majoritet bland svenska folket står inte bakom Sveriges generösa bidragspolitik. Det slår en opinionsundersökning från Demoskop som gjordes under valrörelsen fast. Över 9 av 10 svenska väljare är positiva till motprestation för att få tillgång till statliga bidrag, men trots det har det inte genomförts i stora delar av landet. Många kommuners slappa attityd till vikten av arbete resulterar i stötande rubriker som att Shukri, en somalisk sexbarnsmamma, endast lyckas försörja sig på skattebetalarnas pengar, med en månatlig inkomst på uppemot 32 000 kronor. Välfärden är en av de bästa sakerna med Sverige, men det är uppenbart att något inte stämmer överens med folkets rättskänsla. Trots detta har inte mycket gjorts på området.
Dagens regering har utlovat en genomgripande bidragsreform som ska syfta till att begränsa lönsamheten i att föda barn. Detta har inte satts i rullning än, men enligt förslagen som presenterades i upptakten till valet ska det införas ett maxtak för antalet barn som kan ligga till grund för utbetalade barnbidrag. Sociala förmåner ska inte gå att utkräva för det tredje barnet. Äntligen skulle alltså politiken komma ikapp den allmänna opinionen, som ter sig allt mer kritisk till traditionell marxistisk klassindelning mellan rika – de onda, och fattiga – de goda.
Låt oss ta Shukri från den tidigare nämnda artikeln som exempel. Varje renlärig neomarxist av postteoretiskt snitt skulle identifiera en kvinnlig, rasifierad bidragstagare med sex barn som ett utsatt offer för större, rasistiska och sexistiska samhällsstrukturer. Denna stämpel förtjänar hon, enligt sagda filosofi, bland annat som ett direkt resultat av hennes dåliga materiella status. Denna är resultatet av hennes klasstillhörighet, ras och kön, som tvingar in henne i ett liv präglat av orättvis särbehandling på grund av faktorer hon inte kan rå för, heter det. Denna diskriminering lever hon på daglig basis och gör henne “ras-, köns- och klassmedveten”, vilket per automatik betyder att hon skulle kunna upphäva den orättvisa samhällsordningen om hon tilldelades makt. Således är en figur som Shukri, i neomarxistisk anda, en otvetydigt god människa till följd av sin låga position i relation till den onda förtryckarklassen.
Men detta naiva och simplistiska synsätt ser de flesta svenskar rakt igenom. Man behöver inte automatiskt tycka synd om varenda långtidsarbetslös bidragstagare. De, precis som alla andra människor, är kapabla att cyniskt utnyttja systemet för egen vinning. 190 000 personer i Sverige räknas in i gruppen långtidsarbetslösa, och samtidigt som det garanterat finns ett väldigt stort antal hederliga människor som hellre skulle jobba, så finns det också opportunister som parasiterar på svenskarnas skattepengar. Personer som begränsar sig till att vara passiva soffpotatisar eller barnafödande hemmafruar. En djup frustration föranledd av att bara 4 av 10 svenskar bär den stora bördan att försörja resten av samhället har satt sig djupt, och ett demokratiskt underskott skapat av politikens tidigare handfallenhet har satt sina spår i kulturlivet.
Läs även: Brinkemo: Svaren om hederskulturen fanns där redan
I Ruben Östlunds “Triangle of Sadness” suddas gränserna mellan klasserna sakta men säkert ut. Filmen kan delas upp i två delar, där den första halvan framhäver det långtgående inflytande och den potential till maktmissbruk som den traditionellt sett privilegierade överklassen har. Ett konkret exempel kan vara när en huvudkaraktärerna, Carl, anmäler en besättningsmedlem för att ha tagit av sig tröjan i solens hetta medan han putsade skutan ren – något som får mannen sparkad på direkten. Trots att Carl uppvisar ånger efter att han fått reda på sin småaktiga tjallandes konsekvenser har publiken ytterst få skäl att känna sympati för Carl och hans medpassagerare när de drabbas av en dramatisk sjösjuka och kaskadspyr över hela båten. Och vem städar upp efter dem om inte utländska städerskor som kryper inför personalchefen Paula?
Men ungefär här slutar många förståsigpåares analys av denna films budskap. Den andra halvan av “Triangle of Sadness” som äger rum på en till synes öde ö är nämligen av minst lika stor betydelse. Efter att lyxyachten blivit attackerad av pirater tvingas besättningen och passagerarna att fly för sina liv, och det fåtal som överlever spolas i land, där dynamiken mellan båtens “klasser” kullkastas. Den tidigare lydiga städerskan Abigail som tidigare hade väldigt lite att säga till om, snor åt sig ledartröjan från personalchefen Paula och börjar genast diktera vad överlevarna bör göra under hennes regim. Hon delar ut straff, missbrukar sin makt som enda erfaren fiskare bland passagerarna och besättningen genom att sexuellt utnyttja Carl och intrigera mot hans flickvän. När städerskan och Carls flickvän upptäcker att ön de varit strandade på faktiskt är bebodd hotas Abigails nyfunna maktposition och hon gör sig redo att mörda sin överklasskompanjon. Så slutar filmen.
Denna relativistiska syn på klassidentitet är ett mönster filmen igenom. Det dyker upp igen när yachtens kapten, en självutnämnd marxist, erkänner att han äger för mycket och har det för bra. Eller när den ryske oligarken Dimitri citerar Karl Marx efter att ha strandats på ön, trots sina kapitalistiska övertygelser. Det är en sund syn på den moderna samhällsdynamiken, där ingen viss typ av människa onödigt svartmålas. Ingen människa vid makten kan enbart i egenskap av “underlägsen klassidentitet” upplösa påstådda orättvisor i samhället – istället byggde städerskan i “Triangle of Sadness” upp sin egen terrorregim.
Gör din plikt, kräv din rätt. Så borde Sveriges motto lyda, utan förbehåll och parenteser. Tyvärr har vi varit alltför naiva i utformningen av vårt välfärdssystem och snart kan förbättringar vara på plats. Dessa kommande reformer har möjliggjorts av en tilltagande folklig opinion som avvisar marxistiska dogmer och ersätter dem med en realistisk människosyn som betonar meritokrati – likt den åskådaren kan uttyda ur Ruben Östlunds “Triangle of Sadness”.
