Den amerikanska exceptionalismen grundad i revolution och konstitution, och den svenska grundad i Luther och stormaktstiden, må ha divergerande rötter. Men bägge har haft likartade konsekvenser och har kostat mer än de smakat, skriver Anders W. Edwardsson.

Svenskar klagar ofta på USA och i synnerhet på amerikansk exceptionalism. Den senare kan också vara mer vådlig än vanlig nationalism, som oftast bara innebär att stollar håller med om saker som att allt är bra bara det kommer från deras hemland. Exceptionalism är som vi strax skall se en mer kvistig form av självbedrägeri. Det som stör mig är dock att svenskarna inte är ett dugg bättre själva. Så, låt oss därför ta det hela från början och jämföra den amerikanska exceptionalismen med dess svensk dito.

Den svenska exceptionalismen står inte den amerikanska efter. Foto: Fredrik Sandberg/TT

De amerikanska och svenska stormaktsfasonerna har fått flera snarlika utfall. 

Edwardsson: Svensk exceptionalism och amerikansk – och dess pris

En gång i tiden dominerades människors föreställningar om vilka förbättringar som var möjliga att åstadkomma för våra samhällen av en judisk-kristen realism. Denna realism sveptes med början i franska revolutionen bort, vilket banade väg för 1900-talets mardrömmar, skriver Anders W. Edwardsson.

Ett benbrott har de senaste veckorna givit mig gott om tid att surfa på internet. Och en sak som slagit mig är hur många gånger man än idag snubblar över uttalanden typ ”Om det bara fungerade!” när det gäller kommunismen, dess brott och målsättningar. Jag har i 40 år försökt kontra dylika kommentarer med syrliga uttalanden som att om Hitler bara inte haft sådana problem med judar hade Nazityskland med sina storbystade blondiner, eleganta motorvägar och flashiga parader också varit himla trevligt.

Två av det utopistiska dagdrömmarnas vedervärdigaste avkommor. Ill: Clifford K. Berryman, 1939 (public domain)

När du möter någon med storslagna politiska målsättningar, påtala att deras idéer garanterat inte bara är ogörliga utan moraliskt vedervärdiga.

Edwardsson: De utopiska drömmarnas väg till slakthuset

Alla tiders eliter sedan Hedenhös har sökt styra och forma informationen och våra uppfattningar om sant och falskt, från det antika Egyptens faraoner till dagens byråkrater och formstöpta journalister. Vill vi ha ett verkligt fritt och öppet samtal måste vi bidra till det, skriver Anders W. Edwardsson.

Alla länder och tider har sina eliter. Och sanningar. I Egypten bestämdes vad som var rätt och fel, sant eller falskt, av faraoner, byråkrater och präster, i Rom av kejsare, senatorer och generaler, och så vidare. Likväl svär de som bestämmer idag att allt är annorlunda och att inget numera görs för att begränsa informationsutbudet. Om presidenter, regeringar och parlament inte hade infrastrukturer redo att sprida deras budskap – och i praktiken försvåra spridningen av andra synsätt – vore de dock maktlösa. Och då de är mäktigare än någon antik härskare ljuger de uppenbart som travande hästar.

Makten har alltid sökt lägga beslag på megafonerna. Foto: Bain News Service, publisher (public domain)

Alla tiders eliter sedan Hedenhös har sökt styra och forma informationen och våra uppfattningar om sant och falskt.

Edwardsson: Maktens eviga propagandaapparat

Konspirationsteorier är populära helt enkelt för att de skapar ordning i en förvirrande värld. Men på samma sätt som vi bör vara skeptiska mot experterna bör vi hålla virrpannorna på armslängds avstånd. Problemet är dock att en del konspirationsteorier visat sig vara sanna, så hur ska vi skilja ut de plausibla från de skvatt galna?, frågar sig Anders W. Edwardsson.

I min förra krönika varnade jag för att lita på ”experter” bara för att de har imponerande titlar. Låt mig därför idag passa på att även varna för akademiske Bills ohängde bror, obelevade Bull. För även han säger sig veta allt och bygger inte sällan sina tvärsäkra utsagor på många gånger än lösare sand. Jag syftar alltså på konspirationsteoretiker, vilka idag är ett minst lika stort aber som bestickliga akademiker.

Nasas månlandning 1969 har varit föremål för en mängd konspirationsteorier. Foto: Neil Armstrong/Nasa/TT

Hur skiljer man konspirationsteorier som det kan ligga något i från de som är skvatt galna?