Igår kom nyheten att USA köpt loss fem amerikanska medborgare som kidnappats av Iran, och gripandet av svensken Johan Floderus handlar antagligen om att Iran vill tvinga fram en frigivning av den livstidsdömde iranske bödeln Hamid Noury. Men eftergiftspolitiken måste få ett slut, skriver Nima Rostami.

Den iranska regimens gisslandiplomati har pågått sedan november 1979. Nu har turen kommit till Sverige med den 32-årige Johan Floderus. Irans ”vinnande koncept” och Västs ”tysta diplomati” beror på västliga demokratiers eftergiftspolitik och den kohandel sådana förhandlingar innebär. Johan Floderus är det svenska fallet. Iran har för avsikt att få i gång en fångutväxling med Sverige och få loss en iransk fängelsetjänsteman, Hamid Noury, som förra året dömdes till livstids fängelse för folkrättsbrott av Stockholms tingsrätt. Hamid Noury har överklagat domen och förhandlingar i Svea hovrätt pågår.

Nima Rostami är advokat och samhällsdebattör. Demonstrant utanför Nouryrättegången. Foto: Privat / Chris Anderson / TT

Regeringar i Väst måste kraftigt höja Irans diplomatiska och ekonomiska kostnader för sin kidnappningspolitik.

DEBATT: Irans gisslandiplomati och kidnappade Johan Floderus

Imam Mahmoud Khalfi är moskédirektör, imam och talesperson för religiösa frågor för Stockholms moské. För drygt en vecka sedan gav han en intervju där han klargjorde att svenska lagar gäller så länge muslimer är i minoritet. Han går således i väntanst tider, skriver Ulf Lönnberg.

Imam Mahmoud Khalfi svarade ”nej” på frågan om hans och islams politiska mål i Sverige är att införa sharialagar (<a href="https://sverigesradio.se/play/avsnitt/2243717">P1:s Söndagsintervju 3/9</a>) . Han påstod istället att islam ska anpassas och utövas inom de lagar som gäller i det land där muslimer är i minoritet.

Dagens debattör Ulf Lönnberg (infälld) är skeptisk till Mahmoud Khalfis budskap. Foto: Privat / Oscar Olsson/TT

Svenska lagar gäller, men bara så länge muslimer är i minoritet, därefter gäller sharia.

DEBATT: Imam Mahmoud Khalfi i väntan på Sharia 

<div> Christina Ryskåsen har i en debattartikel kritiserat min krönika om bokstavsdiagnoser. Frågan för mig handlar dock inte om huruvida det finns människor som behöver psykiatrisk hjälp, utan om ett samhälle som patologiserar allt fler helt normala personlighetsvariationer, skriver Torsten Sandström i en replik. </div>

Christina Ryskåsen har rätt<a href="https://bulletin.nu/debatt-torsten-sandstrom-forenklar-om-bokstavsdiagnoser"> i sin kritik</a> mot <a href="https://bulletin.nu/sandstrom-fri-uppfostran-gav-oss-bokstavsdiagnoserna">min krönika om bokstavsdiagnoser</a> då hon säger att jag förenklar. Det är nämligen krönikans format. Men hon har enligt min mening fel i sitt rop om att bristen på resurser gör att många ungdomar inte får den medicinska behandling mot ohälsa som de behöver.

Ritalin är en medicin som bland annat skrivs ut vid behandling av ADHD Foto: Privat / Nora Lorek / TT /

Torsten Sandström svarar på Christina Ryskåsen kritik om bokstavsdiagnoserna. 

REPLIK: Fler bokstavsdiagnoser i stället för klok politik

I en krönika i Bulletin (22/8) argumenterar Torsten Sandström för att bokstavsdiagnoserna skulle vara resultatet av fri uppfostran. Men problemen är omskrivna sedan sent 1800-tal, och påståendet att fri uppfostran är vad som predikas som bot för barn med NPF-diagnoser stämmer inte, det förhåller sig tvärtom, skriver dagens debattör Christina Ryskåsen.

Det är bra att Torsten Sandström tar upp att den psykiska ohälsan bland barn, ungdomar och vuxna är katastrofal. Men att skylla det på en överdiagnostisering av ADHD och dålig barnuppfostran är att göra det enkelt för sig. Till stor del beror den psykiska ohälsan beror i stort sett på bristande resurser inom psykiatrin.

Christina Ryskåsen har ett stort engagemang för barn med funktionsnedsättningar. Foto: Privat / Staffan Löwstedt/SvD/TT

Fri uppfostran är inte orsaken till bokstavsdiagnoserna och därtill det sista dessa barn behöver.