<p>I Svenska Dagbladet förklarar David Collste från Stockholm Resilience Centre hur vi ska rädda världen. Men det som föreslås vore en katastrof både för världens rika och fattiga. Detta skriver Danne Nordling.</p>

<p><span lang="SV"><strong>Klimatmötet i Brasilien </strong>– COP30 – har intensifierat uppmärksamheten kring klimatpolitikens praktiska konsekvenser. I Svenska Dagbladet har man startat en artikelserie som presenteras på följande sätt: ”<a href="https://www.svd.se/a/MnMG6E/gar-det-att-bade-utrota-fattigdomen-och-undvika-en-klimatkris">Klimataktivister och många forskare menar att vi måste komma bort från ekonomisk tillväxt för att rädda klimatet. Andra forskare anser att det är helt orealistiskt</a>.” Som av en händelse har det mest handlat om kritik mot dagens livsstil.<br><br>
  En av dessa kritiska forskare är David Collste vid Stockholm Resilience Centre på Stockholms universitet. Han menar att det nu gäller att utrota fattigdomen och samtidigt undvika en klimatkris. Omställningen till fossilfri teknik måste nu gå fort och inte bygga på att invänta en befolkningsminskning. Därför ”måste rika ge till fattiga länder – vilket inte sker idag”. Hur mycket blir den stora frågan på COP30 enligt Collste.<br><br><strong>Det grundläggande problemet sopas i SvD</strong> emellertid under mattan. Teoretiskt kan de rika förvisso skänka pengar till de fattiga länderna – det vill säga överföra produktion som släpper ut en hel del koldioxid. De fattiga övertar då de rikas konsumtion. Men det innebär knappast att jordens klimat kan räddas enligt gängse synsätt. Att hjälpa de fattiga att konsumera undviker inte en klimatkris, som rubriken i SvD tvärtom hävdar.<br><br>
  Men klimataktivisterna passar på att blanda bort korten genom att hävda att klimatpolitiken i form av uppoffringar för de rika ändå är något som gynnar de fattiga. Det är som om klimatpolitik är en form av u-hjälp. Collste nämner speciellt en arbetstidsförkortning i de rika länderna. Det skulle minska konsumtionen och utsläppen i de rika länderna men i detta fall är det inte till förmån för de fattiga. Om de rika länderna både ska minska sin konsumtion för att resurser ska kunna föras över till de fattiga och samtidigt härutöver minska sin konsumtion för att gynna klimatet blir bördan för de rika mycket större. Klimatpolitiken blir ännu mer politiskt omöjlig om två belastande mål ska genomföras samtidigt.<br><br><strong>Forskaren Collste </strong>gör dock en reservation som skorrar ganska illa mot bakgrund av konkursen i Northvolt och krisen för Stegra. Han säger att teknikutvecklingen i den fossilfria energisektorn behöver gå ännu snabbare, annars skulle ”vi behöva mer än halvera vår konsumtion och produktion”. Men han tycks inte vara främmande för en sådan drastisk utveckling när han hänvisar till en enkät gjord av internationella Earth4all-projektet, som uppges visa att svenskar anser att människors och naturens välmående är viktigare än ekonomisk tillväxt.<br><br>
  Är det åtminstone en halvering av vår konsumtion och produktion som väntar om klimatforskarna får som de vill? Och gäller det produktionen av sjukvård, äldreomsorg, rättsväsende och utbildning, och så vidare? Eller är det enbart privat konsumtion som ska reduceras, och i så fall ännu mera drastiskt för att kompensera för områden som inte ska halveras?<br><br><strong>Svenska Dagbladets två journalister</strong>, Johan Carlström och Mikael Törnwall, har enligt min mening bidragit till att sprida ett närmast extremistiskt miljöpolitiskt budskap med få reservationer från en forskare som uppenbarligen brottas med allvarliga kvalitativa brister. Det är inte vad man förväntar sig av en seriös dagstidning.<br><br><br><br><br><br><br><br><br><br><br><br><br><br></span></p>

Världsledarna har flugit till Brasilien för att släppa ut mindre koldioxid. Foto: Fernando Llano / TT

”Vi behöva mer än halvera vår konsumtion och produktion”

Nordling: Miljöextremism i Svenska Dagbladet

<p>De rika blir rikare och de fattiga blir fattigare, det vet alla. Men som så ofta är fallet med sådant som ”alla vet” så stämmer det inte. I en ny bok går ekonomiprofessorn Daniel Waldenström igenom grundläggande fakta, vilket ger en ny bild av ”enprocentarnas” makt. Danne Nordling har läst boken och presenterar den nu här.</p>

<p><span lang="SV"><strong>Att skapa indignation</strong> över de rikas förmögenheter har varit en mycket kraftfull strategi när det gäller att vinna stöd i den allmänna opinionen. Redan på 1860-talet hetsade Karl Marx mot de rika kapitalisterna och i Ryssland kunde Lenin överta den socialreformatoriska revolutionen med budskap om att expropriera kapitalägarna. </span></p>

Är de ”fattiga” rikare än de rika? FOTO: Mark Lennihan / TT

Bokrecension – blir de rika allt rikare? 

Nordling: Superrika och jämlika

<p>En ny bok om mordet på Olof Palme väcker gamla teorier till liv och kastar nytt ljus över en möjlig gärningsman. Kan det vara så att svaret på ett av Sveriges mest omtalade brott funnits inom räckhåll hela tiden? En närmare titt på ”Christer A” och hans .357 Magnum revolver öppnar upp för nya frågor kring den ödesdigra kvällen 1986, skriver Danne Nordling.</p>

<div>
 <div>
  <div>
   <div>
    <div>
     <div>
      Min första reaktion morgonen 1 mars 1986 när jag fick höra att Olof Palme blivit skjuten var att det nog var en rasande aktieägare som träffat på Palme ute på stan och skjutit honom.
     </div>
    </div>
   </div>
  </div>
 </div>
</div>

Danne Nordling skriver om Jon Jordås nya bok och teorin om Christer Andersson. Foto: Polisen

Nordling: Var Palmes mördare en rasande aktieägare?

<p style="font-weight: 400;"><strong>När Nooshi Dadgostar oemotsagd får frifantisera om israeliska barnamord är det bara ett av alla haverier i en partiledardebatt som tillåts spåra ur i osorterat tjafs, vilket riskerar att späda på politikerföraktet, skriver Danne Nordling.</strong></p>

<p><strong>Den senaste partiledardebatten</strong> i SVT den 5 maj blev i det närmaste ett fiasko. Kommentatorerna är så gott som eniga om att så där får det inte gå till. Själv kommenterade jag med att ”den tjattrande klassen” visade upp sig i sin prydno. Med sådana debatter riskerar folk att tappa intresset för politik och ännu värre – att politikerföraktet sprider sig.</p>

Programledarna Camilla Kvartoft och Anders Holmberg misslyckades med att hålla ordning i partledarklassen. Foto: Skärmavbild SVT Play

Anarkistiskt tjafsande politiker och programledare utan auktoritet resulterade i en kass debatt.