Att på årsdagen grotta ner sig i hur det kunde ha varit är ovärdigt mot både människan och politikern, skriver David Lindén.

Detta är en partisk text men innehåller ändå flera korn av sanning. Jag är uppvuxen i Nyköping och mina föräldrar rörde sig i kretsen kring Anna Lindh (1957–2003) och hennes man landshövding Bo Holmberg. De var på många sätt en bärande bjälke i Nyköping och det är få Nyköpingsbor som inte har minnen av just Anna Lindh. En hälsning på ICA-Kronhallen, ett vänligt leende på Östra skolan när hon besökte sina barn eller för den delen alla raska steg till tåget. Om jag fantiserar går det riktigt att höra Anna Lindh gå med sina joggingskor och de höga klackarna i handväskan.

Minnet av Anna Lindh förtjänar bättre. Foto: Vesa Lindqvist/Matti Hurme (CC BY 2.5 DK)

Även mördade ministrar förtjänar ett privatliv. 

Lindén: Strunta i Anna Lindhs privatliv

Våra statliga museer är riksangelägenheter, skriver David Lindén.

Ibland lönar det sig att protestera, som när det gäller våra statliga museer. I alla fall när det gäller att se det stora i det lilla. Att Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm får anstånd med hyran, eftersom taket håller på att rasa in är ett steg i rätt riktning. Museet vars nuvarande byggnad invigdes 1916 är en riksangelägenhet för dem som vill att Sverige har en levande kulturpolitik. Det innehåller några av världens främsta samlingar och har ett gediget fokus mot barn och ungdomar. Även om all kunskap i detta fall inte fastnade minns jag med glädje besöken, och speciellt biografanläggningen Cosmonova, vilken fick alla besökarna att få upp ögonen för rymden. Det är därför som regeringens besked rent ut sagt är lamt.

Naturhistoriska riksmuseet. Foto: Gumisza (CC BY-SA 3.0)

Lindén: Avskaffa hyran, Wykman!

Det är patetiskt att huka för islamister, skriver David Lindén.

Det finns ett fint svenskt talesätt som lyder ”att binda ris åt egen rygg”. I korthet skapar man sina egna problem och det torde lyda fri säsong på just detta. Svenska institutioner binder ris åt egen rygg eller för att uttrycka sig frankt: Man skapar sina egna problem. Först handlade det om Nobelstiftelsen vilket har avhandlats på denna sida, men det bara fortsätter och fortsätter. Som när Borås väljer att ”tillrättalägga” ett konstverk som illustrerar kampen som kvinnorna i Iran går igenom. Tillrättalägga är ett finare ord för censur och det handlar inte om någonting annat. Med tanke på att motiveringen för att skippa de mest kontroversiella delarna av verket är en floskeltårta som kunde kommit från vilken managementkonsult som helst: Människor kunde bli ”upprörda” och verket hade kunnat gynna ”polariserande krafter”. Men för all del låt oss granska Borås kulturpolitik.

Provocerande konst i Borås. Foto: LevandeMänniska (CC0 1.0)

Lindén: Men en bordell i Borås då?

En kvällstidning har återigen slängt pressetiken under bussen och hängt ut en helt okänd medborgare för ett psykbryt under kvällspromenaden med hunden, skriver David Lindén.

Det tjänar ingenting till att hymla: Sociala medier vädjar till våra bästa och sämsta sidor. I ena stunden kan man gripas av ett människoöde och vilja hjälpa till. Med det lilla tillägget att man faktiskt gör det. I nästa stund kan man glatt peka finger, utbrista ett höhö eller få för sig att skriva det där meddelandet som inte borde skrivits. Gammal och ny media i Sverige har helt enkelt makt, och kvällstidningarna har en nödvändig uppgift: Att granska makten och ibland peka finger.

Ett offer för journalistiken. Foto: Frankie Fouganthin (CC BY-SA 4.0)

Även psykbrytande östermalmstanter förtjänar pressetikens skyddande normer. 