Läsande människor är inga kattungar som behöver skedmatas med empati, skriver David Lindén.

Den amerikanska författarinnan Margaret Mitchells roman Borta med vinden från 1936 är inte speciellt bra om man ska vara ärlig. Språket är pekoralt, handlingen ännu mer pekoral och synen på det amerikanska inbördeskriget hade inte ens renderat godkänt i en högstadieuppsats. Filmen från 1939, med bland annat Clark Gable och Vivien Leigh i huvudrollerna, är inte heller speciellt bra, om man ska fråga undertecknad. Vackra miljöer, Hollywoods gyllene era och allt det andra, men det är en ganska tråkig matinéprodukt från 1930-talet. Troligtvis är det för att jag är ett barn av läsplattor och datorer, men jag började gäspa när sisådär två timmar hade gått.

Klassisk filmaffisch från Borta med vinden. Foto: Wikipedia

Lindén: Tröttsamt att rasistmärka Borta med vinden

Rollerna på Albert Edelfelts tavla är ombytta, skriver David Lindén.

Igår beslutades det att Finland får gå med i Nato och republikens president Sauli Niinistö tillkännagav att han ser fram emot att Sverige följer efter. Det kan tyckas vara en allmänpolitisk händelse – en krusning i diplomatins och tyckonomins kaffekopp – men det har en större betydelse. En betydelse som går att söka inom konsten och därmed kulturen. Bland mina käraste ägodelar återfinns en serie vykort från finska vinterkriget (1939–1940) och jag vet inte varifrån jag har fått dem, men troligtvis var det min morfar som gav mig dessa. Han var inte Finlandsfrivillig, men berättelsen om hur Finland medelst snubbeltråd och allmän sisu höll stånd mot Sovjetunionen fördes vidare alla gånger han barnvaktade. Det är ingen underdrift att påstå att det är från honom jag fått mycket av mitt intresse för svensk historia och där ingår Östra rikshalvan vilket Finland allmänt har kallats.

Björneborgarnas marsch. Akvarell av Albert Edelfelt. Foto: Wikipedia

I relationen Sverige–Finland har lillebror blivit storebror. 

Lindén: Självbilden sviker äntligen svensken

Estlands främste tonsättare får Polarpriset, skriver David Lindén.

Hur tonsätter man glädje som vid ett evenemang för barn och hur tonsätter man sorg likt inför en begravning? Som enkom musikerkonnässör vet jag inte svaret på detta men fråga Arvo Pärt, Estlands främste kompositör som äntligen tilldelas det Polarpris som alla vet att han förtjänar. Med en karriär från 1950-talet till våra dagar så är det bara att konstatera att Arvo Pärt står ut bland de odödliga. Han kan på många sätt rivalisera med sin samtida Herbert Blomstedt men då Pärt inte bara dirigerade utan även komponerade så står han ut i mängden. På många sätt är han vad som slarvigt skulle kunna kallas för ett unikum. Han kombinerade tungsinnet med glädjen och till detta ska läggas att han också anser sig vara inspirerad av sådana storheter som Wilhelm Stenhammar och Petersson-Berger. Han är ett band mellan Estland och Sverige.

Estlands främste kompositör kan skildra allt. 

Lindén: Arvo Pärt tonsätter både glädje och sorg

Grammatik ska inte vara lekande lätt och lathet har aldrig lett till framgång, skriver David Lindén.

Det gör ont att se en idol falla. Att någon som en gång i tiden var en förebild framstår som jubelidiot kan få de flesta att resignerat sucka, samtidigt som det är en nödvändighet i det egna vuxenblivandet. På ett personligt plan tänker jag på Roger Waters, som är sångare i Pink Floyd och utrustad med vad jag skulle säga är en rent gudomlig röst. Speciellt i Pink Floyds låt When The Tigers Broke Free från 1982 där han beskriver sin pappas död i strid under andra världskriget. Att kalla den hjärtskärande är inte ett överord utan snarare ett understatement, eller förminskande om man ska försöka hitta ett svenskt uttryck. En varm rekommendation är att lyssna då den likt få andra alster beskriver ilska, sorg och saknad.

Tyvärr är Roger Waters bättre på musik än åsikter. Foto: Eddie Berman (CC BY 2.0)

Alla barn behöver en utbildning oavsett popmusik. 