Skildringen av skiftet mellan sten- och bronsålder berättar om ljusets kraft, skriver David Lindén.

Om man ska vara kategorisk går det att dela in oss människor i mörker- och ljusmänniskor. De förstnämnda älskar vintern och att kura ihop sig under en filt efter att ha åkt skidor eller liknande. De (vi) andra är sommarpersoner som vill vakna av morgonljuset, gå ut och traska i solen och under årets mörkaste månader gå i ide. Självklart finns det inga klara skiljelinjer och detta är på många sätt skoj, men ändå ligger det någon form av sanning bakom detta. Ljuset innebär för många en större tilltro till tillvaron och ökad optimism. Även ett vidare perspektiv och, kanske, lite upplysning.

Skiftet från sten- till bronsålder handlar om ljus. Foto: Svedjebruk (CC BY-SA 3.0)

Lindén: Verner von Heidenstam lärde mig att älska våren

Makten ligger i språket och språket är tydligt, skriver David Lindén.

Ibland är det lägligt att läsa om sin språkhistoria och då speciellt Antonio Gramci (1891–1937) som var mästare på språkets nyanser och dess makt. Hans bok Brev från fängelset är något som alla behöver i sin bokhylla. I korthet handlar det om att språket är makt och makt kan förändra samhällen. Det är därför man ska läsa Gramci jämte hans renässansläromästare Niccolò Machiavelli, men det är en helt annan historia. Dessa båda lärde oss att hur man uttrycker sig formar samhället. Språket har visat sig mäktigt och det kommer att fortsätta att vara så. Så som SVT:s Uppdrag Granskning om kravallerna under påsken 2022 fortfarande dominerar samhällsdebatten.

Felet är nog inte Plaudans. Foto: Jesper Ahlin Marceta (CC BY-SA 4.0)

SVT väljer uppenbart att bortse från islam. 

Lindén: Varför talar vi inte om Korankravaller utan Påskkravaller?

Sveriges mest ömfotade författare är återigen kränkt, skriver David Lindén.

Fritiof Adam Nilsson, mer känd som författaren Fritiof Nilsson Piraten (1895–1972), var en av den svenska litteraturens vassaste pennor. Han var ironisk, samhällskritisk och bullrande rolig. Om han hade levt idag hade han säkerligen angripit delar av den lättkränkta och pompösa samtiden. Tänk om Piraten hade kunnat förvandla patron Jon Esping från romanen Bock i örtagård (1933) till det tidigare Trelleborgskommunalrådet Anna Kajson Carlqvist (M), som motiverade en höjning av sin månadslön från 71 500 till 125 000 med att hon var <a href="https://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/hogsta-politikern-ann-kajson-carlqvist-m-foreslas-fa-hojning-med-75-procent-jag-har-varit-fellonad-tidigare">”fellönad”</a>. Bortsett från önsketänkande om återupplivning går det även att konstatera att Piraten metaforiskt levererar efter sin död.

Tillsammans med sin katt Skorpan sitter Piraten staty i hemorten Vollsjö. Foto: Jorchr (CC BY-SA 3.0)

En som är så besatt av sig själv att det blir roligt 

Lindén: Piraten hade skapat humor av Björn Ranelid 

Att slå ihjäl någon som inte kan försvara sig frammanar mina mest hatiska instinkter, skriver David Lindén.

Det var morfar som lärde mig att respektera människor som var annorlunda. Han berättade om Kalle Luftis i Nyköping som var svetsare och, kanske, hade lite svårt med spriten. Men han var en sann yrkesman och gjorde aldrig ett jobb fel. Trots att han vid ett tillfälle sade åt en dam, fritt ur minnet, att ”dra in snaggen, här ska svetsas”. Så hade han sin hushållerska Hildur som var ”lite egen”. När Lennart Hyland sa god natt sa hon också god natt. Morfar kallade dessa för ”original” och det är ett uttryck jag gillar. De som är lite annorlunda eller som livet gav en nitlott. Men de är en del av vårt samhälle.

Oskarshamns stadskärna. Foto: Olof Lagerkvist (CC BY 3.0)

Ett samhälle som inte tar hand om original är inte starkt. 