Det svenska industriundret bottnar alltid i Christopher Polhem, skriver David Lindén.

Innovation, glädje och nytänkande. Det är ord som alltid går att associera med svensk industri. Men också med mentaliteten. Allt detta bottnar i att vi en gång i tiden hade människor som just vågade tänka nytt och, metaforiskt, se runt hörn. Tänk bara på Christopher Polhem (1661–1751). Anledningen till att jag tänkte på honom är att jag häromdagen hittade utbildningshistorikern David Dunérs, verksam i Lund, eminenta bok Tankemaskinen: Polhems huvudvärk och andra studier i tänkandets historia. Den är rent ut sagt lysande och berättar om mycket man inte känner till när det kommer till mannen som ja, ständigt, plågades av huvudvärk eller ska vi säga migrän?

Lindén: Tankemaskinen lever

Skämt är roligt men kåranda hör inte hemma inom journalistiken, skriver David Lindén.

Det är roligt att gyckla är jag den förste att vittna om och detta gyckel är mycket framträdande när det gäller att statsministerns statssekreterare PM Nilsson, tidigare politisk redaktör för Dagens Industri (DI), som har tjuvfiskat ål och fick betala nästan 40 000 kronor i böter. Hela affären har nästan haft en humor som kunde lånats av Johnny Bode eller Ulf Peder Olrog med alla tillbörliga ordvitsar. I stil med: Det går inte att slingra sig från ett brott, allt handlar om ryssjskräck eller att han nu är rökt.

Lindén: Ålens lov är inte alltid bra 

Att se Björn Gustafson ta emot sin hedersguldbagge handlade inte bara om Jönssonligan, skriver David Lindén

Det är sällan man blir tårögd i prissammanhang om det inte handlar om någon som uppenbart lever i livets slutskede. Typexemplet var nog Börje Salming som jag har skrivit om på denna sida. Men det finns också hedersutmärkelser som bara får en att le och skratta som måndagens Guldbaggegala. Äntligen fick trotjänaren Björn Gustafson det prisa alla hade väntat på och inte fan, svordomen är avsiktlig, handlar det om Jönssonligan eller Emil i Lönneberga. Det handlar om ett fantastiskt liv i skådespeleriets tjänst och vi ska tacka gudarna för att han fortfarande lever.

Tack för allt skådespeleri. Foto: Pontus Lundahl / TT /

Ett pris som inte bara handlar om dynamit 

Lindén: Vilken jävla smäll!

Margaux Dietz är en värdig pristagare.

Det är alltid roligt att minnas den skandalomsusade artisten Johnny Bode (1912–1983), eftersom hans liv helt enkelt var omgivet av skandaler. Han var kort sagt galen: från att ha snott Gösta Ekman den äldres bordssilver till att arresteras av nazister och sedan genomgå en blodig skilsmässa över parets gemensamma hund. Men till detta ska läggas att han också var en magnifik sångare och nog är den som på äldre dagar gjorde könsrocken populär. ”Runka mig med vita handskar på” är inte bara en oanständig visa utan också ett stycke vacker fräck musik. Dessutom sammanfattar det mycket av Bodes gärning. Både kvalitet och lite fräckt snuskigt.

En idiot till influencer förtjänar ett skandalpris.