Det går att diskutera om vi ska ha offentlig konst. Men om vi ska ha det är det minst provokativa viljan att vara provokativ, skriver David Lindén.

Det kan tyckas som en storm i ett vattenglas. Men det är intressant att Sverigedemokraterna i Trelleborg föreslog en staty av Harald Blåtand (911–985), vilken enligt legenden grundade staden, och att det lokala Centerpartiet förfasade sig. De ville minsann satsa på ett ”levande kulturliv” och att uppmärksamma vikingarna var unket, mossigt och i princip att bjuda in Ultima Thule via bakdörren. Med andra ord: en vanlig reaktion.

Harald Blåtand döps av biskop Poppo. Bild från medeltida dopfunt. Foto: Wikipedia

Vikingakungar är mer punkigt än snopp och snippa. 

Lindén: Hellre Harald Blåtand än en till könsorgansmålning 

Den norske statsvetaren Asle Toje är precis det som nordisk patriotism behöver. En inkluderande kärlek till sitt land och en insikt att kärleken till sitt land inte handlar om aversion mot något annat, skriver David Lindén.

Tankesmedjor är ett ord som fått ett skamfilat rykte. Man tänker gärna cigarrfyllda rum och mäktiga män som medelst whisky och sedelbuntar får politiker att ändra åsikt. En sorts Dallas, eller för den delen hur vänstern vill porträttera borgerliga Timbro som den spindel i nätet som styrt svensk opinion sedan slutet av 1970-talet. Men det är en bild som inte stämmer.

Lindén: Äntligen har jag hittat en ny idol

Nej, det är inte fel att skoja om längd eller för den delen att kalla en politisk vilde för en vilde. Men kränkthet – och hitta rasismindustrin är som en haj, om den inte rör sig så dör den, skriver David Lindén.

Satirtecknaren Ewert Karlsson med signaturen ”EWK” var en gång i tiden ett stående inslag i svensk politik och det ansågs som ett hederstecken att karikeras. Tidigare statsminister Göran Persson har exempelvis vittnat om att en av hans käraste ägodelar är en EWK-teckning från hans tid som finansminister 1994–1996. Där hade Perssons ansikte ritats på Gunnar Strängs kropp så att de blev samma person. En glädje som är fullt förståelig då Sträng (1906–1992), jämte Gustav Vasa och Axel Oxenstierna, torde vara den person i svensk historia som kan kallas ”rikshushållare”.

Satirtecknaren Ewert Karlsson (1918–2004) Foto: Gunnar Lundmark / SvD / SCANPIX 

Lindén: Ett gott samhälle hånar sina makthavare 

På många sätt är det ett självspelande piano när riksdagsledamöter fifflar med bidrag. Det går inte ens att skratta åt, skriver David Lindén.

Kommer ni håg House of Cards? Alltså inte den amerikanska versionen utan riktiga House of Cards, som skrevs av brittiska premiärministern Margaret Thatchers tidigare rådgivare Michael Dobbs och sändes på 1990-talet. Ian Richardson som spelade huvudrollen sir Francis Urquhart fångade en hel värld och i serien sa han bland annat att en riktig skandal måste handla om det människor förstår som sex eller pengar.

Allt bör inte handla om pengar. Foto: Wikipedia

Riktiga skandaler är roligare än fiffel. 