Sverige har än en gång yrvaket kommit till insikt om en försvarspolitisk kris. Erik Lidström ser tillbaka på räckan av historiska uppvaknanden och föreslår såväl Natomedlemskap som en långsiktig strategi för rikets försvar.

I Sverige och i resten av Europa pågår just nu en intensiv försvarsdebatt på grund av situationen i Ukraina, och de hot som Ryssland i praktisk handling visat prov på eller yttrat. Sverige kan i förlängningen komma att gå med i Nato. Varför då? kan man undra. Är inte det självklart? På sätt och vis, men samtidigt inte alls.

Natomedlemskap vore klokt, men räcker inte. Foto: U.S. Air Force Master Sgt. Jerry Morrison (Public domain)

Sverige har än en gång yrvaket kommit till insikt om en försvarspolitisk kris. Vad som krävs är Natomedlemskap och försvarspolitisk ansvarsfullhet.

Lidström: Att tas på sängen – en svensk tradition

Strävan efter samförstånd gör att kanariefåglar helt saknas i den politiska kolgruvan och att inga avvikande röster agiterar för nödvändiga politiska beslut ens i uppenbara krissituationer, skriver Erik Lidström.

Kriget i Ukraina har tagit många på sängen. Storkrig i Europa? Naken aggression där ett land hittar på några svepskäl och invaderar ett annat? Var inte sådant beteende något som vi i den civiliserade världen lagt bakom oss?

Är riksdagens konsensuskultur är ett demokratiskt problem? Foto: Janerik Henriksson/TT

Strävan efter samförstånd gör att inga avvikande röster agiterar för nödvändiga politiska beslut ens i uppenbara krissituationer.

Lidström: Svensk konsensuskultur fördummar och är farlig

Vad skulle konsekvenserna bli av kraftigt sänka bidrag? Erik Lidström bygger vidare på sin föregående krönika och skissar på de politiska förändringar som skulle vara nödvändiga för ett långsiktigt fungerande Sverige.

I min föregående krönika föreslog jag att bidragen drastiskt skulle sänkas så att den som lever på bidrag får en levnadsstandard som motsvarar ungefär en tredjedel av vad en fattigpensionär, som har arbetat ett helt liv, har att leva på. Och att inga bidrag eller boytor ska utgå för barn eftersom barn är föräldrarnas ansvar. Sammanfattningsvis, att målet att alla ska ha vad som benämns ”en dräglig levnadsstandard” ska pensioneras, och ersättas med en nivå som är både hederlig och rättvis. Detta både gentemot dem som arbetar och anstränger sig, och, i det långa loppet, mot personer som skulle kunna arbeta, men som idag i praktisk handling av staten å det bestämdaste avråds från att göra det.

Skulle det bli uppror i våra förorter om bidragen sänktes kraftigt? Foto: Fredrik Sandberg/TT

Det talas om möjligheten av uppror i förorterna ifall någon rör i bidragen. Det verkliga hotet mot ett Sverige som hänger ihop är dock ett annat.

Lidström: Vägen till det bidragslösa samhället

Välfärdsstatens löfte om en ”dräglig levnadsstandard” till alla oavsett arbetsinsats fungerar inte. Den rånar förment svaga på både stolthet och agens, liksom på incitament att själva förbättra sin situation, skriver Erik Lidström.

Det talas om att det i invandrartäta områden inte är värt att lära sig svenska och att det inte lönar sig att arbeta. Detta är förstås ingen nyhet, eller borde inte vara det. I själva verket är det sedan omkring 50 år en oundviklig konsekvens av vårt bidragssamhälle.

Bör lägstanivån ligga under den som gäller för pensionärer från låglöneyrken? Foto: Leif R Jansson/TT

Välfärdsstatens löfte om en ”dräglig levnadsstandard” till alla fungerar inte. Den rånar förment svaga på både stolthet och agens.