Kriget i Ukraina har tagit många på sängen. Storkrig i Europa? Naken aggression där ett land hittar på några svepskäl och invaderar ett annat? Var inte sådant beteende något som vi i den civiliserade världen lagt bakom oss?

Tyskland har som svar och till allas förvåning beslutat att lägga 100 miljarder euro på materielanskaffning detta år, och att ta upp försvarsbudgeten till Natokravet på 2 procent av BNP från dagens omkring 1,4 procent. Skulle Sverige visa prov på samma beslutsamhet så skulle vi justerat för befolkning göra en engångssatsning på materiel under 2022–2023 om 120 miljarder kronor, och dessutom höja försvarsutgifterna med omkring 40 miljarder kronor om året från dagens omkring 60 miljarder, eller 1,2 procent av BNP.

Läs även: Sandström: Socialdemokratisk hegemoni och dess tentakler

Istället för att följa Tysklands exempel beslutade riksdagens partier, i stor enighet, inte att höja försvarsbudgeten med omkring 40 miljarder kronor utan med knappt 3, och inte att ge ett engångsanslag för materiel i år och nästa år om 120 miljarder kronor, utan istället ett om 30 miljarder, utspritt över 8 år, fram till 2030.

Personligen skulle jag, och säkert många med mig, föredra att vi kom ihåg förra gången Sverige verkligen togs på sängen med ett knappt existerande försvar. Det skedde 1939–40 med andra världskrigets utbrott, finska vinterkriget och till sist ockupationen av Norge och Danmark. I ljuset av denna erfarenhet beslutade de svenska politikerna att i händelse av krig eller avspärrning, skulle dels hela den svenska befolkningen skyddas, dels att det skulle göra oerhört ont att angripa Sverige. Till detta syfte lades således efter kriget 4–5 procent av BNP, inledningsvis ännu mer, på försvaret. Idag skulle detta motsvara en försvarsbudget om inte 60 utan 200–250 miljarder kronor per år.

Få kanske vill gå så långt som jag åtskilliga väljare med mig tycker säkert att en höjning om knappa 3 miljarder är otillräcklig, faktiskt rent utsagt löjlig. Många med mig har dessutom säkert under hela sina vuxna liv varit motståndare till den kraftiga nedrustning Sverige bedrivit under nu över 50 år, sedan omkring 1970.

Inga sådana röster hörs dock i riksdagen. Istället prisas som det brukar heta ”en bred, långsiktig försvarsuppgörelse”. På liknande vis producerar vår riksdag då och då ”en bred pensionsöverenskommelse” och ”en bred energiöverenskommelse”.

Borde det inte bland 349 ledamöter finnas en enda, eller till och med 10 eller 20 personer, som anser att försvarsanslagen borde exempelvis fyrdubblas? Att staten ska ta sin hand från pensionerna och låta oss medborgare sköta dessa själva? Som jag tidigare skrivit så har vindkraft, av lätt insedda skäl, varit tekniskt och ekonomiskt vansinne alltsedan den började diskuteras under 1970-talet. Ändå finns det inga partier eller ens riksdagsledamöter som propagerar för att den ska förbjudas.

På liknande vis, i synnerhet nu när elbilar kommer på bred front, varför finns det inte ledamöter i riksdagen som sedan 1970-talet propagerat för en fortsatt utbyggnad av kärnkraften? Varför finns det inget parti och inga ledamöter som idag propagerar för 15–20 stora kärnkraftsreaktorer?

Det finns en offentlig sjuka i Sverige, kravet på konsensus, motståndet mot ”käbbel”. Eller som Edmund Burke påpekade 1790:

He that wrestles with us strengthens our nerves, and sharpens our skill. Our antagonist is our helper.

På svenska blir det ungefär “Den som brottas med oss stärker vår beslutsamhet och skärper våra förmågor. Vår motståndare är vår medhjälpare.”

Om vi vänder på resonemanget får vi istället:

Den som håller med oss gör oss svaga och undergräver våra förmågor. Vår medhjälpare saboterar för oss.

Mer kortfattat blir det ”konsensus gör oss korkade och oförmögna”. En god regel, i Burkes anda, är att se till att det finns många som argumenterar för andra lösningar än de som majoriteten eller en chef tar beslut om. Om alla rättar in sig i ledet, och som i Sverige ofta redan innan ett beslut håller tyst om eventuella avvikande åsikter för att undvika ”käbbel”, så kommer för det första besluten nästan alltid bli sämre än de annars skulle kunna bli. För det andra finns risken att alla, tillsammans och i samförstånd, likt lämlar vandrar utför ett stup.

Läs även: Brinkemo: När kriget kommer och ställer frågor

Varför detta krav på konsensus i Sverige? Varför hyllas konsensus i vårt land? För att förstå detta måste man förstå svensk kultur och dess ursprung och betrakta Sverige i Alexis de Tocquevilles anda. (Tocqueville finns också på svenska och franska.) Som bland andra Thomas Sowell beskrivit är kulturer ofta mycket långlivade – de kan fortleva i sekler efter att de förhållanden som skapade dem har upphört gälla.

Fram till och med 1850 levde en majoritet av svenskarna i små, relativt isolerade byar. När antalet människor inte är fler än omkring 150, Dunbars nummer, så känner alla alla och alla vet vad alla andra gör. Man kunde i Sverige inte som i mer tättbefolkade länder lätt flytta till en annan by i närheten, eller bo i byar som var så stora att man till stor del kunde vara anonym. Våra byar var också djupt demokratiska. Beslut togs tillsammans, av bönderna själva, istället för av kungens eller någon adelsmans fogde.

I en sådan by, Gud nåde den som avvek alltför mycket och den som inte rättade in sig i ledet. Den grad av mobbing som en sådan sluten grupp är kapabel till mot den som avviker är fruktansvärd. Svensken reagerar därför ofta idag på ”käbbel” med en obehagskänsla som liknar den små barn känner när deras föräldrar bråkar.

Fram till 1911 existerade det dock i det offentliga en motkraft, personval, där individer, i strid med den svenska bondekulturen, var tvungna att framhäva sig själva. En tredjedel eller fjärdedel av riksdagen bestod av ”vildar”, personer som inte var medlemmar i något parti. Men 1911 fick vi proportionella val och 1965 partistöd. Som resultat, som jag tidigare beskrivit, kan knappt någon som åstadkommit något bli vald som politiker i Sverige.

Det konsensus som eftersträvas är numera inte ens konsensus hos det svenska folket utan konsensus i riksdagen. Under 40 år har till exempel 60–70 procent av befolkningen önskat sig en kraftigt minskad invandring. Denna majoritet har först nyligen fått ett litet genomslag. Försök till självständighet straffas hårt av partierna, något Finn Bengtsson, Staffan Danielsson och Hanif Bali fått känna på.

Den svenska konsensuskulturen i det offentliga är kanske det allvarligaste långsiktiga hot mot Sverige som finns. På grund av kravet på konsensus, eller åtminstone endast mycket små avvikelser från det dagsaktuella, så är idag knappt några politiskt önskvärda reformer politiskt möjliga.

Världen brinner idag men det enda som är politiskt möjligt är knappt tre miljarder extra till försvaret. Sverige lider av elbrist och skyhöga elpriser. Ändå byggs det inga kärnkraftverk, ändå återstartas inte två eller tre reaktorer. Skolan havererade i och med grundskolans införande 1968, högskolan har nu också havererat, det sker skjutningar nästan dagligdags, handgranater klassificeras inte ens som vapen medan lagliga vapenägare trakasseras av myndigheterna.

Ändå är det inte någon i Riksdagen som föreslår verksamma åtgärder. Det finns ingen enda Cato den äldre som sedan 20 år avslutar sina tal med ett ”för övrigt anser jag att försvarsbudgeten ska fyrdubblas”, eller som sedan 40 år säger ”för övrigt anser jag att vindkraften ska förbjudas och kärnkraften kraftigt byggas ut”.

Läs även: Makram: Vänsterns kognitiva dissonans om Ukraina

För att råda bot mot vår toxiska politiska konsensuskultur måste Sverige bland annat övergå till personval i enmansvalkretsar, utan spår av proportionalitet. Men denna politiskt önskvärda reform är också den politiskt omöjlig och saknar en enda öppen förespråkare bland 349 riksdagsledamöter.

Erik Lidström
Teknologie doktor och författare till boken Representativ demokrati – Vad det är, varför Sveriges brister, och hur den kan förbättras