Fram till Rysslands invasion var putinistiska tongångar vanliga bland etablissemangskritiker, och vissa vill ännu inte se problemet. Men Putin stod aldrig för sunda konservativa värden, och att tro att etablissemanget alltid har fel är en återvändsgränd. Det är hög tid att se sanningen i vitögat: Ryssland är vår arvfiende, skriver John Gustavsson.

För många år sedan skrev jag krönikor för Samhällsnytt, en sajt som är ökänd för sitt kommentarsfält. Det var inte sällan mina texter rörde upp känslor, men aldrig har det varit värre än när jag i början av år 2017 skrev två krönikor om Ryssland: I den första bemötte jag idén att Putin var en ”tuff ledare” och hans Ryssland en förkämpe för sådana traditionella värderingar som nationalister och konservativa här i Sverige delar. I den andra bemötte jag idén att Ryssland är omringat, eller håller på att omringas, av Nato, något som ofta använts som en ursäkt för rysk aggression.

Vladimir Putin har skickligt odlat bilden av sig själv som alfahanne. Foto: Dmitry Astakhov/AP/TT

Att vara konträr kan ha sina poänger, men föreställningen att etablissemanget alltid har fel är destruktiv.

Gustavsson: Konservativa måste göra upp med putinismen

Det kan finnas en mängd skäl till att barn går hungriga, och åtskilliga av dem avhjälps inte av höjda bidrag. Och problemets omfattning borde kartläggas av Socialstyrelsen innan vi börjar ropa efter våra ideologiskt betingade favoritåtgärder, skriver John Gustavsson.

Författaren Lena Andersson har efter en uppmärksammad text i Svenska Dagbladet blivit föremål för ett drev. Andersson hade fräckheten att påpeka att det, inflationen till trots, faktiskt finns många billiga livsmedel som kan täcka näringsbehovet för både barn och vuxna. Om barn svälter i Sverige så beror det alltså enligt Andersson på föräldrarna, inte på ekonomiska klyftor eller fattigdom i allmänhet.

Författaren Lenda Anderssons föreslagna havgregrynsgröt till frukost föll inte i god jord hos alla. Foto: Björn Larsson Rosvall /TT

Omfattningen borde kartläggas innan vi börjar ropa efter våra ideologiskt betingade favoritåtgärder.

Gustavsson: Om Lena Andersson och varför barn går hungriga

Trumps juridiska bekymmer tycks motsägelsefullt nog fått kärnväljarna att sluta upp bakom honom, och han har dragit ifrån DeSantis i opinionen. Men abortfrågan, handlingsförmågan och inte minst åldern talar ändå för att DeSantis har goda möjligheter att överraska, skriver John Gustavsson i en analys.

Floridas guvernör Ron DeSantis har officiellt gett sig in i racet om att bli Republikanernas presidentkandidat i valet nästa år. Primärvalen, som avgör vem som blir partiets kandidat, börjar i februari, och delstaterna röstar en eller några i taget (de sista delstaterna röstar inte förrän juni). Efter mellanårsvalen i november förra året då DeSantis blev omvald som guvernör med 20 procents vinstmarginal var hans politiska stjärna på uppgång, och opinionsmätningar visade att hans chanser att slå Donald Trump i primärvalen var goda. De senaste månaderna har dock det mesta gått utför för DeSantis, och gapet till Trump är nu återigen stort. Ändå tror jag att Ron DeSantis har en chans.

Ron DeSantis kampanjar i Massachusetts tidigare i veckan. Foto: Robert F. Bukaty/AP/TT

Abortfrågan, handlingsförmågan och inte minst åldern talar för att DeSantis kan överraska.

Analys: Har DeSantis en chans mot Trump i primärvalen?

SD har riktat in sig på en omvärdering av det svenska EU-medlemskapet, men en viktig pusselbit handlar om att förstå Brexit. Kortsiktigt innebär Brexit förstås problem, men de flitigt citerade och dystra prognoserna har missförståtts, och utgår därtill från situationen som den ser ut nu och tar inte med framtida brittiska handelsavtal i beräkningen, skriver John Gustavsson.

Få svenskar följde Brexit-omröstningen 2016 lika noga som jag gjorde. Som konservativ EU-skeptiker och tidigare boende i Storbritannien var folkomröstningen en av de största politiska segrar jag upplevt. På den tiden trodde många att Storbritanniens utträde skulle leda till att fler länder skulle välja att lämna EU. Istället skedde raka motsatsen: I takt med att Brexit blev allt rörigare, så minskade EU-motståndet runtom i unionen.

Pro Brexit-demonstranter utanför brittiska parlamentet. Foto: ChiralJon (CC BY 2.0)

Kortsiktigt innebär Brexit problem, men de flitigt citerade och dystra prognoserna har missförståtts.