Expressens reportage om en våldtäktsdömd gangster kränkte och chockade ett våldtäktsoffer och bidrog till att öka ett kriminellt gängs våldskapital och stärka deras varumärke, skriver Jonathan Kärre.

Expressen publicerade för en dryg månad sedan <a href="https://www.expressen.se/nyheter/lat-oss-ata-varandra-tills-vi-ar-slut/" target="_blank" rel="noopener">ett reportage om en medlem</a> i ett av Sveriges värsta mördargäng. Publiceringen fick kritik i sociala medier från hela vänster-höger-skalan och har bland annat beskyllts för att vara ett hyllningsreportage och ett idolporträtt av en gangster.

Expressen mörkade en grov våldtäkt i ett reportage. Foto: Emma Franzén / Anders Wiklund/TT

Reportaget om en våldtäktsdömd gangster kränkte ett våldtäktsoffer och ökade ett kriminellt gängs våldskapital.

Expressens mörkade våldtäkt är årets bottennapp

Såväl kulturskribenter som makthavare inom Public Service upprepar argumentet, och på sistone även vissa brottmålsadvokater. Men varför måste vi skilja på person och verk? frågar Jonathan Kärre.

Man måste skilja på person och verk. Så brukar det låta i kulturdebatten. Argumentet nådde sin peak när Sveriges Radio försvarade sitt val av vinnare till årets P3-guld: gangsterrapparen Yasin Byn, som kort efteråt dömdes till fängelse för sin delaktighet i kidnappningen av Einár.

Dree Low – bör vi skilja på gangsterrappares verk och person? Foto: Adam Ihse/TT / Emma Franzén 

Varför måste vi skilja på person och verk egentligen?

Kärre: Att skilja på person och verk är ett tomt mantra

Ger man sig i leken får man leken tåla. Men valet av lek sker inte i ett vakuum, utan i en miljö skapad av blundande politiker och medier, av kravlös flumskola och av en radio som marknadsför asociala livsval, skriver gästkrönikören Jonathan Kärre.

Einár valde det kriminella gänglivet själv. Det är vanlig replik i diskussionerna efter mordet på den unge rapparen. Det må vara sant, men vad får en ung talangfull kille att göra det valet? Varför är det möjligt, ja, till och med åtråvärt? 
 Det är en viktig fråga att reda ut, för Einár är långt ifrån ensam, tusentals ungdomar väljer den brottsliga banan. 
 Låt oss måla tillvaron av i dag med bred pensel. Skjutningar hör till vardagen. Gängkriminaliteten är så utbredd att svenska myndigheter har tappat kontrollen. Polisen klarar inte av att lösa morden. Vittnen vågar inte delta i rättegångar av rädsla för att själva bli måltavlor. Tilliten till rättsväsendet är på väg bort. 
 Värst av allt: det behövs inga källor för dessa penseldrag, alla vet hur det ligger till. 
 Sannolikt lär det bli värre, mycket värre, innan det bli bättre. Om det någonsin kommer att bli bättre. Går det att vända utvecklingen i de utsatta områdena, där gängkriminaliteten har sina rötter? Se på USA och Frankrike, där mångkulturen (läs: segregationen) dragits ännu längre. 
 Hur hamnade vi här? Toppmoderaten Elisabeth Svantesson gav kanske ett ofrivilligt svar på den frågan i SVT:s ”30 minuter” förra veckan. Hon sade till programledaren Anders Holmberg att hon ångrar att hon tidigare kallat delar av SD:s politik för rasistisk. Att hon egentligen inte tyckte så. 
 – Varför sa du så? frågar Anders Holmberg. 
 – Ja, det var ju för att jag också, man var ju en del av hela det här liksom, alla gick åt samma håll, istället för stanna upp och tänka: ”hallå vad håller vi på med nu?” 
 Ett ovanligt ärligt svar från en toppolitiker. 
 Sverigedemokraterna har länge varnat för konsekvenserna av vår rekordhöga invandring. Det har de varit ensamma om. Och konsekvent har de avfärdats som rasister. 
 En som inte delade denna uppfattning var alltså Elisabeth Svantesson. Men hon kallade dem rasister ändå, eftersom alla andra gjorde det, på bekostnad av sin egen moraliska kompass, på bekostnad av tryggheten i landet. 
 Frågan är hur vi vill ha det nu: Ska Svantesson och andra kappvändare få fortsätta styra vårt land? 
 Nej. Det här beteendet, som alla rumsrena partier ägnat sig åt i något slags outtalad maskopi med massmedia, bör bestraffas – bör röstas bort. Det räcker inte att pudla, som Elisabeth Svantesson. Eller att skylla på Reinfeldts öppna hjärta. I stort sett hela etablissemanget har varit en del av den mångkulturella lögnen. Och den har pågått för länge för att glömmas nu när diskursen tar ny riktning.

Gästkrönikören Jonathan Kärre. Minnesljus för mördade Einár. Foto: Emma Franzén / Jessica Gow/TT

Samhället i form av politker, media, flumskola och oansvarig Public Service bidrog till Einárs död. 