I en krönika i DN går Alexander Schulman till ett närmast febriskt angrepp på klimatminister Romina Pourmokhtari. En vild storm av känslor där kulmen nås i Schulmans undran om Pourmokhtari ens är en människa. Krönikan hade utmärkt sig även i Aftonbladet, men den visar på hur DN är en tidning i förfall. DN brukade utmärka sig som en tidning som bars upp av ett gott hantverk och en god etik. Nu drivs tidningen av agendasättning och klickjakt.

DN har gjort en resa som är svår att förstå. Från att vara svenska tidningars flaggskepp med redaktörer som till exempel Herbert Tingsten har DN sakta tappat mark. När Peter Wolodarski blev chefredaktör gick det först sakta, men sedan fort. Med den agendasättande journalisten är farten utför högst påtaglig.

DN tycks tro att det är framträdande journalistik att läsa om hur Schulman triggas. Foto: Claudio Bresciani/TT

Schulman går till en febrig attack, kanske värdigt Aftonbladet, men DN borde veta bättre. 

Hjort: Alex Schulman och DN:s förfall

Sommaren 1989 reser en 22-årig Magdalena Andersson till DDR för att studera tyska. Resan blir mer spännande än tysklektioner. Andersson är en av de första som deltar i demonstrationerna mot diktaturens DDR.

Magdalena Andersson har på senare tid klappat igenom rejält. Snedsteg och dumheter staplas och hennes ovilja att ta ansvar förvärrar situationen ytterligare. När hon angrep opinionsbildaren Henrik Jönsson och antydde att han kanske var finansierad av Ryssland försökte hon i stället skylla ifrån sig på journalisten.

Andersson beskriver på Facebook hur hon är med på en av de första demonstrationerna. Foto: Skärmdump

Magdalena Andersson var en av dem som började utmana DDR. 

Hjort: Magdas kamp mot DDR

Sverige har fått ja från alla medlemsländer och nu återstår bara formalia för att fullborda Nato-medlemskapet. En smärtsam och pinsam process har till slut kunnat avslutas. Processen med ansökan måste ge en politisk insikt om att utrikespoliken är allvar och ska tjäna landet, inte sätta krokben för det.

Den svenska ansökan till Nato är praktiskt taget i mål efter att Ungern tidigare i dag röstade för ett svenskt medlemskap. En lång och djupt ovärdig process har nått sitt slut. Det är en process som visar att svensk politik har mycket att lära om utrikespolitik.

Annika Strandhäll (S) är en av de politiker som kan dra nyttiga lärdomar av hela Natoprocessen. Till höger Ungerns premiärminister Viktor Orbán. Foto: Maja Suslin/TT/AP

• Svenska politiker behöver lära sig att utrikespolitik är allvar • Dags att göra hemläxan

Hjort: Nato måste ge politisk insikt

För att få till ett skifte mot fred i Mellanöstern krävs att båda sidor bestämmer sig för att söka fred. Kraven ligger nästan alltid på Israel och det är nästan aldrig som det reses krav på en demokratisk palestinsk ledare som söker fred. I stället fortsätter världen att acceptera terrorister som representanter för Palestina.

I GP <a href="https://www.gp.se/politik/johan-buser-netanyahu-maste-bytas-ut-for-fred-i-gaza-.24c30032-5156-4b0c-804b-92b7d64b14f4">intervjuades</a><a href="https://www.gp.se/politik/johan-buser-netanyahu-maste-bytas-ut-for-fred-i-gaza-.24c30032-5156-4b0c-804b-92b7d64b14f4"> i förra veckan</a> den socialdemokratiske riksdagsledamoten Johan Büser. Intervjun är inte på något sätt speciell men den lyfter fram ett av de stora problemen i den svenska relationen till konflikten mellan Israel och Palestina. Problemet är det ensidiga fokuset på Israel.

Det är inte Israel som blockerar fred utan Palestina. Lösning på konflikten måste därför börja där. Foto: Ohad Zwigenberg/TT

Fred måste börja hos den sidan som alltid säger nej. 