Annie Lööfs avgång var väntad. Ett impopulärt toppstyre kan accepteras om man vinner, men vid en förlust slår det tillbaka. Med en stort förlust, ett parti som informerades om viktiga frågor via nyheterna och förvirring om vad partiet stod för var Lööfs dagar räknade.

Väldigt kort efter Alliansens valförlust 2014 meddelade Fredrik Reinfeldt sin avgång. Han sköt ut sig och slapp en konflikt om valförlusten och den gångna mandatperioden. Samtidigt gavs, åtminstone på pappret, en stor frihet till efterträdaren.

Den breda mitten började bli alltmer av en dålig fiskehistoria. Först blev det en getingmidja och sen övergav även Centern den för att bli ett socialdemokratiskt stödparti. Foto: Björn Lindahl/TT

Annie Lööf satte allt på ett kort – att bli minister – och förlorade. 

Hjort: Lööfs avgång var inte förvånande

Genom hela valrörelsen har Socialdemokraterna försökt skapa konflikt mellan gott och ont, mellan fascism och demokrati. Efter Magdalena Anderssons avgångstal och Annika Strandhälls kvällstwittrande börjar det bli hög tid att sansa sig.

Marita Ulvskog är ökänd för att ha beskrivit en borgerlig valseger som att det kändes som en statskupp. Makten var ju deras, det är ju Socialdemokraterna som ska bestämma. Socialdemokratin är ju själva demokratin.

Strandhäll kommer att vara en av dem som organiserar motståndet mot de som vann valet. Foto: Vilhelm Stokstad/TT 

De som är riktiga offer för diktatur bör respekteras för det, inte bli slagträn när Socialdemokraterna går i opposition. 

Hjort: Sluta tramsa om fascism

Magdalena Anderssons presskonferens där hon medgav att hon inte hade folkets stöd var en märklig och ovärdig blandning av skryt och anfall. Där hon borde ha lyckönskat sin efterträdare spädde hon på oro och splittring.

En socialdemokratisk regering har fallit! Det är glada ord. Nu kan saker vända, problem kan lösas och inte minst så kan landet lagas. År av misskött polis, havererad energipolitik och kollapsad integration är över. Det är goda nyheter.

Anderssons avsked var otrevligt och visar på att hon inte kommer att leda en konstruktiv opposition. Foto: Anna-Karin Nilsson/TT

I stället för att önska en ny regering lycka till och tacka för en god valrörelse sjunker hon till Strandhällnivå. Hon väljer som avgående statsminister att öka oron. Inte minska, inte försöka hela eller ena landet. Det är ovärdigt. Skamligt.

Hjort: En ovärdig avgång 

Inför varje val går vänstern genom taket av oro för den civilisationsdöd som står för dörren. De är ju de goda, så det är inte bara någon annan, utan de onda, som tagit över. Och sen målas skräckbilder upp. Bilder som inte blir riktiga och inför nästa val blir det svårare att ljuga. Så blev det för Moderaterna efter 2006 och så kommer det bli om Sverigedemokraterna är med som regeringsunderlag i år.

När Alliansen vann 2006 spreds panikbilder i svensk vänster. Hela civilisationens grundval var hotad. Ättestupa, taxameter i ambulanser och cancersjuka som jobbade i stenbrott. Ingenting var för galet för att målas upp för vad som skulle komma. När åren började gå visade det sig att inspirationen för arbetslinjen inte var tvångsarbete utan tvärtom att saker funkade rätt bra. De chockartade förändringarna uteblev och skräckbilderna visade sig inte stämma. Den riktigt stora och bestående förändringen var migrationspolitiken. Den förändring som vänstern i dag slåss mest för och ser som detta valets potentiella civilisationskollaps. Ironiskt nog är kampen på ett sätt en höger som vill gå tillbaka till Göran Persson och en vänster som vill behålla Reinfeldts politik.

Inför varje val projiceras skräckbilder av oppositionen och efter att ett parti varit i eller kring regeringsmakten försvåras möjligheten att projicera. Foto: Anna-Karin Nilsson/TT 

En tid vid makten tar bort det mytiska kring ett parti och det går att se vad de ville. 