Socialdemokraternas tänkta samarbeten hålls samman av en enda idé: att stänga ute SD. I övrigt drar partierna åt olika håll. Det är en bräcklig grund för att styra landet.

När socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson intervjuas i Agenda är det uppenbart att frågan om regeringsunderlag är besvärlig. Hon försöker skämta bort den genom att säga att alla borde ägna sig åt att lösa samhällsproblem snarare än att diskutera regeringsbildning. Sedan babblar hon vidare och radar upp samhällsproblem. Sitt eget stora problem försöker hon däremot dölja.

Några av de röda linjer som Andersson ,Åstedt navigera mellan. Foto: Screenshot SVT

Hjort: Anderssons omöjliga ekvation – ett block som lever i ett evigt 2014

Sverige har vänt från naivitet till handlingskraft i kampen mot organiserad brottslighet. Resultaten syns i statistiken – men frågan kvarstår: kommer den nya linjen ligga kvar efter valet eller går vi tillbaka till det som var?

Den brittiska tidningen The Times uppmärksammade i förra veckan Sveriges kamp mot gängvåldet. I spalterna noterades att en månad hade passerat utan att någon skjutits till döds – efter en period av intensifierade gripanden av kriminella, även utanför landets gränser. Att en månad utan skjutvapenmord över huvud taget kan beskrivas som en framgång säger något om hur djupt fallet har varit.

Hjort: Vad händer med gängen efter valet? 

Hur behandlar vi den som vägrar rätta in sig i ledet? Expo, SKMA, ETC och Flamman drevar mot Anna Nachman och det är mer än en konflikt kring en enskild person – det är ett lackmustest på hur tolerant vårt offentliga samtal egentligen är.

Drevet mot Anna Bachman är absurt. Inte bara absurt utan också osmakligt och ynkligt. Huvudanklagelsen mot henne är att hon har uttryckt sig förmildrande om nazism och nazister, en anklagelse som är uppenbart orimlig.

Skuld genom umgänge – en gammal moralism i ny tappning

Hjort: Expos drev mot Anna Nachman följer ett farligt mönster

I 230 kommuner är det fler som inte arbetar än som gör det. En krympande grupp bär en växande börda – och det hotar hela samhällskontraktet.

Sverige står inför en möjlig försörjningskris, men åtminstone en försörjningsmässig brytpunkt. I närmare fyra av fem kommuner är det fler som inte arbetar än som gör det. Det är inte en tillfällig obalans, utan en långvarig utveckling. Totalt är det omkring 230 kommuner i Sverige där en minoritet försörjer resten av kommunen. Det är ett mycket stort misslyckande.