Att Sverige genom en grundlagsändring skulle ha ersatt monokulturen med mångkultur stämmer inte. Men en omfattande invandring och föreställningar om mångkultur som ett medvetet vägval har öppnat dörren för uppfattningar och beteenden som kan hota nationalstatsmodellen, skriver Lennart Göranson.

Regeringens proposition 1975:26 handlar om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken. I propositionen uttalas att ”medlemmar av språkliga minoriteter ska kunna välja i vilken grad de vill uppgå i en svensk kulturell identitet och i vilken grad de vill bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten”. Detta för att underlätta ”valet mellan att stanna i Sverige eller återvända och återanpassas i ursprungslandet”. Som jag tolkar skrivningen innebär den implicit att om man vill stanna bör man ta till sig den svenska kulturen, väljer man att inte göra det förväntas man återvända.

Varierad matkultur utgör inget hot alls mot nationalstaten. Foto: Gero Breloer/AP/TT

Det finns kulturella yttringar som hotar det kitt som förenar oss som svenska medborgare.

Göranson: En mångkultur som hotar nationalstaten

Företag ska göra det de är bäst på, nämligen att föra samman kapital, arbetskraft och insatsvaror så effektivt som möjligt. På så sätt skapas konsumentnytta och samhällsekonomiskt välstånd. Idag drivs många företag av andra mål och ”godhetssignalering”. Men det är inte företagens sak att driva en ideologisk agenda. I stället bör vinstmaximeringsprincipen komma till heders igen, skriver Lennart Göranson.

Ett företag är en institution som får kapitalet från ägaren, som ”hyr” arbetskraften och som köper insatsvarorna. Ersättningen till arbetskraften bestäms genom anställningsavtal och/eller kollektivavtal. Ersättningen för insatsvaror bestäms genom det avtalade priset. Och ersättningen till ägaren är det som i dagligt tal kallas vinst. Eller förlust, beroende på om intäkterna är större än kostnaderna eller tvärtom.

Den sovjetiska propagandan till trots var kanske forna tider fabrikörer bättre ägare än dagens? Foto: Okänd (public domain)

”Godhetssignalerande” skapar varken fungerande företag eller samhällsnytta. 

Göranson: Tillbaka till vinstmaximeringsprincipen!

När Frankrikes president på statsbesök i Sverige diskuterade utvecklat samarbete mellan våra länder blockerade tusentals ilskna franska bönder tillfartsvägarna till Paris. Hur kan man samarbeta med ett sådant folk, frågar sig många. Genom att förstå hur fransmän fungerar lär vi oss samtidigt förstå hur vi svenskar fungerar, skriver Lennart Göranson.

Den franske presidenten Emmanuel Macrons statsbesök i Sverige utmynnade i överenskommelser om utvecklat samarbete mellan våra länder på flera områden. Det är bra. Det är också ett bra exempel på hur samarbete kan utvecklas mellan europeiska länder utan toppstyrning från Bryssel. Samtidigt rapporterade media om hur tusentals ilskna franska bönder blockerade åtta viktiga infartsleder till Paris, med krav på högre inkomster, lägre skatter, stoppad frihandel och minskade miljöregler.

Franska bönder blockerar infarterna till Paris. Foto: Christophe Ena/AP/TT

Fransk vertikal konfliktlösning ger bonderevolter och svensk horisontell ger kompromisser.

Göranson: Franska bonderevolter och svenska kompromisser

Humanitär stormakt och feministisk utrikespolitik kan vara riskfritt så länge man skäller bakom sitt eget staket. Men den svenska ambitionen att exportera vår värdegrund till andra länder har slagit tillbaka i samband med Natoprocessen. Vi är inte ensamma om att tro att vi vet bäst, det gör även den muslimska världen. I stället för att försöka ägna oss åt kulturell kolonialism bör vi se till att vi inte själva blir koloniserade, skriver Lennart Göranson.

Kolonialism är ett mångtydigt begrepp som kan handla om territoriell kontroll, ekonomisk exploatering eller kulturell dominans. Under historiens gång har de olika aspekterna många gånger gått i varandra och varit ömsesidigt stödjande.

Mycket tyder på att de svenska stormaktsdrömmarna inte tog slut med Gustav II Adolf. Ill: Jacob Hoefnagel (1673-1632, public domaine)

Det är sags att ta adjö av den humanitära stormakten och svensk exceptionalism. 