Ny biografi visar akademiledamoten Gunnel Vallquists (1918–2016) relevans också för vår egen tid.

Under mitten av 1960-talet reser Gunnel Vallquist runt i europeiska länder och rapporterar för tidskriften Vår Lösen om kyrkliga trender. Hon besöker såväl katolska som ortodoxa och reformerta miljöer för att finna spår av sådant förnyelsearbete som hon menade var nödvändigt. Bland många människor hon möter gör en luthersk präst särskilt intryck. Denne man, som satt i koncentrationsläger under andra världskriget, hade i fångenskapen vid ett tillfälle firat nattvarden med två andra präster, som dock bar på annan tro. Ingen av dem visste något om morgondagen. Det blev i princip omöjligt ”att hålla på sitt” – man fick helt enkelt lägga åsikter och schismer åt sidan. Kanske var detta sista gången som man tillsammans och i respektfull endräkt kunde uppleva närvaron av en högre makt.

Författaren, översättaren, filosofen och akademiledamoten Gunnel Vallquist. 

Stark skildring av ledande 1900-talsteolog. 

Recension: Vem kan säga vad Jesus skulle tycka om dagens kyrka?

Men på den yttersta dagen är det kärleken vi skall dömas efter. Gunnel Vallquist

Lars Vilks snickrar i natten, ett ljus av flit brinner runt

Blommor på Lars Vilks skulptur Nimis efter hans död Foto: Johan Nilsson/TT

Dikt av Michael Economou med anledning av Lars Vilks dödsannons.

Lars Vilks och konsten att tro

KRÖNIKA. Människor bär ibland sina övertygelser som ett tecken ­på att de är privilegierade. Man kritiserar det som tillåtit och gett utrymme för kritik, man önskar förändra ett system vilket i sig möjliggjort förhoppningar och drömmar om ett annat samhällsbygge. Detta är ett privilegium – man får använda samhälleligt utrymme för att propagera för något annat, kanske ett systemskifte. Jag är dock långtifrån säker på att alla övertygade och medvetna människor uppfattar sambandet så. Yttrandefriheten, allmän och för alla, åtminstone i vår rika del av världen, är ett exempel på samspelet mellan en rättighet och det samhällssystem, vilket – motvilligt eller välvilligt – inom givna gränser kunnat bejaka friheten. Men det tycks som om många ute på grenen vill åt det rotsystem som fött en, samtidigt som man glömmer att trädet är själva förutsättningen för att man alls kan formulera sig. Det är för detta samband och för denna glömskas skull som jag menar att privilegierna kanske ska beaktas oftare. Stammen är förutsättning för växten, grenen får näring från trädkroppen och visst – inte att förglömma – trädet kan växa med hjälp av grenen.&nbsp;

Kollage: Frederic Täckström. Foto: Niko-photos.

Michael Economou frågar sig om man är trovärdig om man inte är förankrad i vardagen, och reflekterar över sambandet privilegier–möjligheter.

Att äta kakan och ha den kvar

KRÖNIKA. Carl Fredrik Hill (1849–1911) måste betraktas som en av Sveriges mest originella konstnärer, sett till den så kallade sjukdomskonsten, inspirerad av en inre, stundtals smått förvirrad värld. Han kom från en skånsk stad som enligt Strindberg var känd&nbsp;”såsom relegations- eller botgöringsort för Uppsalastudenter som festat för mycket”. Men Lund var inte sämre än att stadsborna under knappt trettio år tillät Hill att tämligen fritt röra sig på gator och torg, trots att han 29 år gammal diagnosticerats med vad vi idag benämner som en mentalsjukdom. Stadsborna visste mer än väl var de hade sin konstnär, eller artist som det så uttrycksfullt skulle stå på kyrkogårdens gravsten. De flesta av dem insåg varför Hill alltid gick i sällskap av sin mor och syster, under sina senare levnadsår bara med sin syster. Han blev ett uppskattat och respekterat – om än emellanåt också förlöjligat – inslag i stadsmiljön. Ett givet nöje var att stå på gatan vid konstnärens familjehem på Skomakargatan och invänta kasserade teckningar som kunde komma seglande ner från rummet på andra våningen, där han satt och skapade. Till det mest populära hörde vad man uppfattade som pornografi, och ryktena därom minskade naturligtvis inte intresset. Vill man veta mer om bakgrunden till denna tillvaro, som stängde ute Hill såväl från konstlivet som från en människovärdig tillvaro får man söka sig bort från Lund och Sverige, ner till Frankrike.&nbsp;

Innanför grindarna låg förr Maison de Santé, nervkliniken där Hill tvångsintogs. I dag finns Turkiets ambassad här. Foto: Michael Economou, 2020.

Carl Fredrik Hill blev i Paris inspärrad på ett så kallat hälsohem. Men  konstnären var dessförinnan levnadsglad, mån om att utveckla sin konst. 