KRÖNIKA. Här ska inte ens Astrid få stå oemotsagd. Ni vet, hon Lindgren som på ålderns höst inledde alla samtal med sina numera famösa ord: ”Döden, döden, döden. Så, så, så – nog om den!” Men vi ska prata om döden. I våra dagars verklighet,&nbsp;så präglad i känslan av att det aldrig finns tillräckligt med tid, ges ju knappast de döda särskilt stort utrymme. Många tvingas i det närmaste utplåna sina avlidna fortast möjligt. Sorgen rationaliseras bort. Det finns människor som inte ser värdet av att gå på begravningar, och jag syftar inte på vad pandemins eländiga villkor tvingat oss till. Just därför ska här uppmärksammas värdet av gamla tiders syn på döden. Likvisningar, gravläggning och sorgband var ett vapen mot glömskan. Släktled knöts till släktled, man levde vidare med de döda. Idag styr en mörkare agenda. Det ges inte tid. Svart och stum, fasan, tomhetens ursprung, mörkrets källa, slutpunkt, avslut, förskräckelsens konung: är de många benämningarna ett sätt att hålla dåliga samveten i schack? Är vi rentav blivna rädda för döden? Sådan karaktäristik framstår ju inte bara som ensidigt stigmatiserande, utan än mer som förödande och farlig.&nbsp;

Michael Economou hävdar på dagens kultursida att döden är ett minne från framtiden och hyllar en diktsamling som ger liv åt döda människor.

”Döden är ett minne från framtiden”

KRÖNIKA. Detta ska först tydliggöras: inte någonstans i min första krönika i Bulletin hävdar jag att det var bättre förr. Men att jag under många år av mitt liv varit ohjälpligt fast i det förflutna måste bekännas. Ödetorp och gamla byar lagda i ruiner lockar mig mer än Turning Torso och Öresundsbron. Dösen, gravhögen och skeppssättningen lever inom mig på ett annat sätt än kyrkogården, som i cement, ljussättning och funkisvurm ska bevisa att den hör till vår tid. Ötzi gör mig mer begeistrad än vilken beryktad lit de parade-människa som helst.&nbsp;

I det gamla finns mycket glömt, som är värdefullt också idag. Michael Economou, obotlig romantiker, berättar om Anna Riwkin och hennes fotokonst.