Hur kan vi be folk att lämna släktens och klanens skydd när staten ger intryck av att inte kunna skydda invånarna? Omar Makram jämför den egyptiska polisen med den svenska i kölvattnet av polismordet i Göteborg. Och frågar sig om den svenska polisen har för få maktbefogenheter.

Gängkriminaliteten ökar och Sverige ligger i topp när det gäller dödligt skjutvapenvåld i Europa. Även utomstående som inte är inblandade i gängverksamhet dör eller skadas i skjutningar ibland. Polisen genomför operation efter operation, men de verkar vara överväldigade inför en allt större organiserad brottslighet och släktbaserade klaner. 
 Nyligen sköts en polis till döds i Göteborg. Det var första gången på fjorton år som en polis sköts till döds medan hen utförde sitt jobb. Detta är en tragedi, en attack mot hela samhället och ett tecken på hur allvarlig situationen har blivit. 
 I en intervju i SVT kunde inte Ulf Boström, Sveriges enda integrationspolis, hålla tillbaka tårarna när han fick frågan om hur det kändes med utpressningen från gängkriminella i förorterna. En polis som gråter i TV är en mycket slående scen för någon som jag som kommer från ett land där polisen i praktiken har absolut makt. 
 Jag började fundera över vad det betyder när de som har ansvar för att skydda folket öppet ger uttryck för hjälplöshet. Vad detta signalerar till de människor de ska skydda och ännu viktigare vad detta signalerar till kriminella och samhället i stort. 
 Jag vill vara tydlig med att detta inte alls är kritik mot Ulf Boström för att han grät, det visar bara att han är en genuin person och att han verkligen bryr sig, och jag har stor respekt för det och för honom.

Omar Makram är krönikör för Bulletin. Foto: Privat.

Hur ska människor kunna lita på statens skydd när dess representanter ger uttryck för hjälplöshet?

Omar Makram: En polismakt som signalerar hjälplöshet är dåliga nyheter för samhället

Regeringskrisens klarast lysande stjärna Nooshi Dadgostar väcker respekt hos såväl vänster som höger med sin principfasthet. Andra politiker framstår snarare som makthungriga pragmatiker eller schackrande spelare av spelet. Omar Makram efterlyser den arketypiska ledarens återkomst i politiken.

Regeringen har fallit i en misstroendeomröstning för första gången i svensk historia. Jag vill fokusera på den större kontexten och symboliken bakom händelsen, istället för den direkta politiska orsaken. För det är inte bara regeringen som fallit, utan en charad – det är en nedtagning av lögner och maktgirighet. 
 ”Han är en politiker”, “Han talar som en politiker” har blivit vanliga uttryck som speglar människors syn på politik och politiker. Det kan kanske låta cyniskt men det finns ändå en sanning i det. Människor har kommit att acceptera att en politiker är en person som inte menar vad hon säger och bara försöker vinna över folk med tomma ord snarare än handling – försöker lura folket helt enkelt. Eller i bästa fall bara en som inte vågar tala sanning av rädsla för att provocera. Det som kallas politisk korrekthet är ofta mer politiskt hyckleri och politisk feghet än det är korrekt.

Omar Makram är krönikör för Bulletin. Foto: Ulla Andersson

Regeringskrisen visar bristen på politiska ledare med principer och mod att stå för dem.

Omar Makram: Regeringskrisen får oss att sakna den arketypiska ledaren

De sociala medierna är konstruerade så att vi lätt hamnar i åsiktsstammar och ekokammare. Att bryta sig ur detta destruktiva mönster och sluta identifiera människor – både oss själva och andra – utifrån åsikt är en väg ut ur onlinevärldens tribalism.

En av de viktigaste förutsättningarna för att hålla ihop ett samhälle är förmågan att kommunicera. Det är också viktigt för utbyte av idéer och eventuella framsteg. Utan framgångsrik kommunikation kommer kaos garanterat att följa, kanske till och med våld, kulturellt förfall och kollaps.

Navigera rätt i de sociala mediernas tendens till stamtänkande.

Omar Makram: Identifiera dig inte med dina åsikter!

Omar Makram skriver personligt om sin resa från att ha varit troende muslim i Egypten till att ha blivit sekulär man i Sverige, om friheten men också om förlusten.

Det har gått mer än tio år nu sedan jag lämnade islam, vår skilsmässa har inte varit lätt, det har ibland varit förvirrande och ofta farligt. Jag har blivit amputerad från min familj, kultur och hemland. Allt detta har skapat en kronisk storm av tankar och känslor inom mig, men nu börjar stormen lugna ner sig lite och dammet börjar lägga sig. Jag börjar se saker som jag inte kunde se tidigare.

Iftar vid Ramadans utgång i Kairo i maj i år. Foto: Ahmed Gomaa, XINHUA/TT

Att lämna islam innebär både frihet och sorg, både förnuft och vemod.

Omar Makram

Krönikör, föreläsare och poddare

Prenumerera här!

LEDARSKRIBENTER