Många tycks svänga sig med essentialistiska föreställningar om svenskhet. Föreställningar som snarare söndrar än förenar. Vi måste hitta en gemensam idé om svenskhet för att kunna gå vidare i diskussionen om det mångkulturella Sverige, skriver Omar Makram.

I en rad tweets nyligen <a href="https://twitter.com/niklasorrenius/status/1418142207974981634">kritiserade journalisten Niklas Orrenius</a> “…hatet mot mångkultur, mot muslimer, mot antirasister” och idén om att det pågår ett “folkutbyte” liksom att vissa (vita) medborgare skulle ha mer rätt till – och rättigheter i – landet än andra. Att “inhemskt ursprung är bra, utländskt ursprung är dåligt”. ”Vi behöver en medborgerlig svensk identitet och gemenskap, som bygger på medborgarskapet och att vi har detta land tillsammans. En självförståelse som bygger på den befolkning vi faktiskt har”, skrev han. 
 Medan jag delar Orrenius oro för rasism och de etniska spänningarna i Sverige, och inser vikten av att alla svenska medborgare måste fortsätta ha samma rättigheter och skyldigheter oavsett var de kommer ifrån och oavsett familjebakgrund eller hudfärg, kan jag inte låta bli att undra om inte just denna idé om mångkultur står i vägen för att vissa människor uppfattas som svenskar. Jag skulle säga att multikulturalismen är – kontraintuitivt – ett splittrande och exkluderande koncept, eftersom det upprätthåller dikotomin mellan svensken och ”den andre”, och låser människor i kategorin ”den andre” permanent, där de aldrig kan komma att uppfattas som svenskar. Jag undrar också om endast medborgarskapet räcker för att skapa en identitet som skulle leda till nationell sammanhållning och gemenskap, och motverka etniska spänningar. Jag tvivlar på det. <a href="https://www.dn.se/sverige/patienter-tillats-valja-lakare-med-enbart-svenskt-ursprung-over-hela-landet/">Dagens Nyheters granskning</a> nyligen visade att 51 av 120 vårdgivare är beredda att tillgodose önskemål från hypotetiska patienter om att träffa bara etniskt svenska läkare. Relevansen och betydelsen av den granskningen kan vi lämna därhän, men den fick mig att fundera över begreppet ”etnisk svensk” och etnicitet i allmänhet.

Omar Makram är krönikör för Bulletin. Foto: Privat

Debatten behöver ett mer exakt språk och nyans för att klargöra vad vi menar med en ”svensk”.

Makram: Vem är egentligen svensk?

Narkotikadödligheten i Sverige är fyra gånger så hög som EU-genomsnittet. Trots detta vägrar våra politiker att titta på de alternativ till kriminalisering som finns i bland annat Portugal. Dessutom skulle en legalisering beröva de kriminella gängen deras basinkomst, skriver Omar Makram.

Gängvåldet på gatorna i Sverige fortsätter att eskalera och fler och fler utomstående drabbas. Även poliser och barn har hamnat i korselden. 
 Trots polisens offensiva insatser och att fler och fler kriminella grips lyckas gängen återhämta sig och de brottslingar som blir häktade ersätts snabbt av andra, något som regionpolischef Mats Löfving är förvånad över: “Jag är förvånad över att vi inte ser tydliga effekter av att vi har så många frihetsberövade, inte minst i ledarskiktet.” (<a href="https://www.svt.se/nyheter/regionpolischefen-jag-ar-forvanad-av-att-vi-inte-ser-tydliga-effekter" target="_blank" rel="noopener">SVT, 21/7</a>) 
 Politiker, poliser, kriminologer och debattörer diskuterar repressiva och förebyggande åtgärder för att bekämpa kriminella gäng: Längre straff, slopad ungdomsrabatt, avlyssning, fritidsgårdar och socialtjänstens och skolans roll i att tillse att tonåringar inte går in i brottslighet. Som vanligt är det dock för mycket prat och för lite handling från politikernas sida. Men det finns en viktig aspekt som saknas i den svenska debatten, men som i stort sett diskuteras i alla andra länder: Avkriminalisering eller legalisering av cannabis för att beröva gängen deras basinkomst. Evidensen visar att kriget mot narkotikan är omöjligt att vinna, och fler och fler länder börjar långsamt inse detta. Det finns inget som tyder på att kriminalisering av droger leder till att de blir otillgängliga för narkotikamissbrukare. Här i Europa har många länder redan avkriminaliserat personlig användning av cannabis, liksom flera delstater i USA, varav vissa också legaliserat cannabis helt, på samma sätt som i Kanada. Vissa länder, som Portugal, har gått ännu längre och avkriminaliserat personlig användning av i princip alla droger, och det gjorde nyligen delstaten Oregon i USA också

Omar Makram är krönikör för Bulletin. Foto: Khalid Mahmood (CC BY-SA 3.0)/Privat

Det är dags att legalisera cannabis och utdela det hårdaste slaget mot gängkriminaliteten någonsin.

Makram: Det är dags att legalisera cannabis

Vantolkningarna av Kristerssons härvidlag ökända uttalande är en del av ett politiskt spel som endast skapar polarisering, utan att lösa några problem. En invandring som inte fungerar är en belastning för både invandrare och svenskar, skriver Omar Makram.

Ulf Kristerssons uttalande om att invandringen i Sverige har blivit en belastning har lett till många reaktioner, från såväl politiker som på sociala medier. 
 Kritikerna har byggt upp en halmgubbe av vad Kristersson sade och låtsas att han menade att alla invandrare är en belastning, när det är uppenbart att det inte var det han menade. ”Det är uppenbart att invandringen i Sverige har blivit en belastning både när det gäller kriminalitet, när det gäller hedersproblematik, när det gäller sociala problem och trångboddhet”.

Ulf Kristersson har hamnat i blåsväder. Foto: Stina Stjernkvist/TT

 En invandring som inte fungerar är en belastning för både invandrare och svenskar.

Makram: Dagens invandring har blivit en belastning för alla

Den senaste tidens diskussioner om busliv på Strandvägen pekar på en häxbrygd av etnifierade klassmotsättningar, kulturkrockar och ineffektiva polismetoder. Men det är viktigt att minnas att de främsta offren för dessa aggressiva unga män är de förortsbor som tvingas dela bostadsområden med dem, skriver Omar Makram.

Strandvägen, precis som Hornsbergs strand, har nyligen diskuterats på grund av den oordning som har skapats under sommarkvällarna. Unga män (för det mesta) från förorterna samlas där, kör streetrace och spelar hög musik till sent på natten. De tar inte hänsyn till att deras beteende stör de boende i området som ofta är rädda för att konfrontera dessa män på grund av de aggressiva reaktioner de får. Detta återspeglar något som kallas för antisocialt dominansbeteende. 
 I ett reportage av SR där några av dem som orsakat detta kaos intervjuades blir det tydligt att deras attityd återspeglar mer än bara en önskan att få ha kul. En man påstår att svenskarna inte vill ha invandrare i området och att det som de gör är rebellhandlingar mot den svenska staten, och säger ”när de jävlas med oss (polisen) då jävlas vi tillbaka”. ”Lite egoistiskt att svenskarna har gjort det så fint för sig själva”, säger en tjej, som tillägger att hennes dröm är att sitta på ett tak i Gamla stan, och att hon bara ser äckliga hus i Tensta där hon bor. När hon fick frågan om hon inte tycker synd om dem som bor där, svarar hon: ”Absolut inte!”. Detta handlar inte bara om klass och det handlar inte bara om kultur heller. Det handlar om en kombination av bägge samt andra bidragande faktorer. Läs även: <a href="https://bulletin.nu/betonglejon-placeras-ut-for-att-stoppa-kaotisk-stamning">Betonglejon placeras ut för att stoppa ”kaotisk” stämning vid Strandvägen</a> 
 Attityden hos de intervjuade ortengängen visar förbittring och avund som är baserade på både etnicitet och klass. Den visar också på en offermentalitet och på animositet mot polisen, den svenska staten och svenskar i allmänhet. Det här är människor som inte ser sig själva som svenskar och inte känner att andra ser dem som svenskar heller, så de försöker skilja sig ännu mer från svenskar och det blir en ond cirkel, som förstärker den toxiska attityden. 
 Det är dock viktigt att förstå att den attityden även existerar i länder i Mellanöstern, inklusive i Egypten där jag kommer ifrån. Men sådana situationer uppstår sällan utan konsekvenser. Antingen skulle polisen kliva in eller så skulle invånarna i området konfrontera de nykomlingar som orsakar störningen. Det som komplicerar bilden är att det finns några extra dimensioner här i Sverige. Till att börja med har underklassen tyvärr blivit etnifierad, och det blir lättare att hysa förbittring och fientlighet när det inte bara blir klass mot klass, utan också invandrare mot svenskar. 
 En annan aspekt är att polisen i Mellanöstern är mycket mer hårdhänt och därför räds man den mycket mer. Detta är något som personer som orsakar allmän störning skulle ta hänsyn till, medan de inte riktigt verkar betrakta polisen här i Sverige som ett hinder. Läs även: <a href="https://bulletin.nu/omar-makram-en-polismakt-som-signalerar-hjalploshet-ar-daliga-nyheter-for-samhallet">Makram: En polismakt som signalerar hjälplöshet är dåliga nyheter för samhället</a> 
 En tredje aspekt är genomsnittliga kulturella skillnader. Svenskar är mer konflikträdda, så sannolikheten för konfrontation mellan svenskar och de människor som orsakar störningen är också minimala. Vad som betraktas som hederligt och normativt beteende vid konflikter skiljer sig också åt. Ämnet togs nyligen upp i podden Sista Måltiden, där Mustafa Panshiri påpekade att medan det i Sverige betraktas som eftersträvansvärt att behålla lugnet och bejaka självbehärskning i konfliktsituationer, så gäller det motsatta i Mellanöstern. Och det stämmer. I Mellanöstern skulle hederligt beteende inte vara att hålla sig lugn och sansad när man attackeras, utan tvärtom. Om du accepterar påhopp från en annan person ses din passivitet som svaghet och betraktas som skamlig. 
 Det är sorgligt att oansvarig migrationspolitik och dysfunktionell integrationspolitik förvärrat situationen och lett till segregation och parallella samhällen. Och för att vara ärlig: Medan det naturligtvis är oacceptabelt när besvärliga människor från förorterna orsakar störningar och inte visar någon respekt för invånare som råkar vara svenskar som bor på Östermalm, så är det faktiskt mest synd om de vanliga människor som bor i förorterna och som har fastnat i samma områden som dessa konfliktsökande unga män. Läs även: <a href="https://bulletin.nu/storbritannien-foreslar-radikala-forandringar-av-migrationspolitiken">Storbritannien föreslår ”radikala” förändringar av migrationspolitiken</a> 
 De flesta i förorterna är fortfarande hedervärda människor som strävar efter ett bättre liv, vill göra rätt för sig och vara en del av samhället. Dessa antisociala män förstör för dem ännu mer än de gör för svenskarna. Både genom att ge människor i förorterna ett dåligt rykte, utsätta dem för samma antisociala beteenden och genom att även utsätta dem för brott. 
 Det är de goda människorna i förorterna som framför allt behöver samhällets brådskande hjälp och stöd och det kan endast ske genom en ansvarsfull migrationspolitik, en funktionell integrationspolitik, liksom en effektiv kriminalpolitik som befriar förorterna från sina vargar.

Omar Makram skriver om buslivet på Strandvägen. Foto: Arild Vågen (CC BY-SA 4.0)/Privat.

De främsta offren för asocialt dominansbeteende är de förortsbor som tvingas dela bostadsområde med dem.