19 personer. Det var allt som behövdes för att lägga tvillingtornen i ruiner, skaka om USA:s självbild, starta krig i Afghanistan och Irak och forma ett helt nytt säkerhetspolitiskt landskap. 19 jihadister ändrade vår värld. Det borde räcka som en lärdom: när det gäller religiöst motiverad extremism räcker det med en liten, målmedveten minoritet. Men ändå tycks många vägra se det uppenbara sambandet mellan ideologi, miljö och våld.

Vi vet att cirka 1,9 miljarder människor i världen identifierar sig som muslimer. Det gör islam till världens näst största religion efter kristendomen. Stora studier, som Pew Research Center, visar att 60–70 % av muslimer i majoritetsmuslimska länder anser att sharia — religiös lag — bör vara officiell lag i staten.

Från bombdådet på Drottninggatan i Stockholm 2010 Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT

Om bara en promille av muslimerna är jihadister är det 1,9 miljoner människor

Holmgren: Hotet från den radikala minoriteten

New York, världens finanscentrum och frihetens symbol, leds nu av Zohran Mamdani. Med 52,8 procent av rösterna vann den 34-årige politikern borgmästarvalet – en historisk seger som markerar en ideologisk vändpunkt i västvärlden. Den stad som en gång representerade amerikansk dröm och individuell frihet leds nu av en man som ifrågasätter båda.

Mamdani kallar sig socialist, men talar som en islamist. I sina tal blandar han krav på gratis kollektivtrafik och gratis barnomsorg med rop som ”Free Palestine”. Han beskriver sig själv som ”den första muslimen i New Yorks historia som vågar ta plats” – och tolkar varje kritik som islamofobi.

Zohran Mamdani vid ett valmöte i måndags Foto: Andres Kudacki/AP/TT

Holmgren: Islamism, socialism och polisförakt

Det europeiska projektet föddes ur ruinerna efter två världskrig. Det byggde på en enkel men storslagen idé: att nationer som handlar med varandra inte krigar med varandra. Frihet, fred och samarbete var inte bara ord, utan löften. I dag är dessa löften tomma skal. Den europeiska unionen har förvandlats från ett samarbete till ett system – från ett medel till ett mål.

Det som en gång skulle skydda nationerna har börjat ersätta dem. Byråkratin i Bryssel har vuxit till ett väsen med egen vilja, en struktur som inte längre behöver medborgarnas samtycke. Beslut fattas inte längre utifrån vad som fungerar, utan utifrån vad som låter moraliskt rätt. Klimatpolitiken är det tydligaste exemplet. Den har blivit en ny sorts tro: vetenskapligt språk, religiös övertygelse. Den som ifrågasätter dogmen betraktas inte som oenig, utan som kättare. 
 EU:s styrka var länge dess rationalitet – men dess svaghet har blivit just rationaliseringen. Varje misslyckande förklaras med att det behövs mer integration, inte mindre. Fler regler, fler myndigheter, fler förordningar. Den som tvivlar på riktningen stämplas som nationalist, populist eller bakåtsträvare. Så fungerar ideologier när de tappat kontakten med verkligheten: de ersätter argument med anklagelser. 
 Resultatet ser vi i det demokratiska underskott som inte längre går att dölja. EU:s medborgare känner sig inte delaktiga, utan överkörda. Politiker talar om europeisk solidaritet, men menar centralisering. De talar om klimatansvar, men menar lydnad. De talar om en gemensam framtid, men menar en gemensam tystnad. 
 Expansionen österut är nästa steg i detta sönderfall. Turkiet, Ukraina, Moldavien – namn som nämns utan att någon förklarar hur dessa länder ska integreras i ett redan splittrat system. Vad som förr var en union av likasinnade blir nu ett imperium av olikhet, bundet samman av regler men utan gemensam själ. 
 Detta är inte längre ett fredsprojekt. Det är ett maktprojekt. Och som alla maktprojekt har det börjat förlora sin mening. När beslut inte längre grundas i folkviljan, utan i moralisk övertygelse och teknokratisk arrogans, då förvandlas ideal till instrument. Man talar om klimatmål men döljer ekonomisk kollaps. Man talar om värdegrund men undergräver yttrandefriheten. Man talar om enhet men producerar splittring. 
 Det farliga med EU i dag är inte dess ineffektivitet, utan dess övertygelse om sin egen godhet. Historien visar att de som tror sig stå på rätt sida ofta blir blinda för konsekvenserna av sin makt. I den meningen påminner EU alltmer om den kyrka den en gång ville frigöra sig från – en institution som predikar moral men förlorat sin tro. 
 Och Sverige följer lydigt efter. Regeringar av olika färg har anpassat sig till ett system där lojalitet mot Bryssel premieras framför ansvar mot väljarna. Vi har reducerats till en lydstat som hellre implementerar än ifrågasätter. I jakten på att vara bäst i klassen har vi glömt varför klassen finns. 
 Det är inte bara Europas gränser som hotas i dag, utan dess idé. Den idé som en gång förenade frihet, sanning och ansvar har ersatts av en byråkratisk tro utan själ. När makten ersätter meningen finns bara lydnaden kvar. Och i lydnadens Europa är det alltid någon annan som bestämmer vad som är gott.

EU:s huvudkvarter i Bryssel Foto: Virginia Mayo/AP/TT

Holmgren: EU:s ideologiska sönderfall

New Yorks borgmästarkandidat Zohran Mamdani har gjort något som borde vara otänkbart i ett land som drabbats av 11 september: han har vänt upp och ned på offrens och förövarnas roller. När han i sitt kampanjtal vädjar till “Muslimerna i New York” och berättar om sin moster som inte vågade bära hijab efter 9/11, förskjuts fokus från de tusentals döda – till de som delade förövarnas tro. Det är inte bara en moralisk inversion. Det är en symbol för en västerländsk självutplåning.

Zohran Mamdani är inte vem som helst. Han är son till den ugandiske professorn Mahmood Mamdani, som hävdat att Adolf Hitler inspirerades av USA:s behandling av ursprungsbefolkningen och att självmordsbombare bör ses som “soldater”. En familj som flydde diktatur och fann frihet i Väst – men som nu använder samma frihet för att angripa dess grund. 
 När Mamdani ställer sig framför väljare i New York och säger: “Jag vill tala till min mosters minne, hon som inte vågade ta tunnelbanan efter 11 september eftersom hon inte kände sig trygg i sin hijab” – är det en känslomässig manipulation. Hans moster är det verkliga offret, antyds det. Inte brandmännen som dog. Inte kontorsarbetarna som hoppade från 100:e våningen. Det är ett politiskt trick som vänder skuld till offerstatus och gör västvärlden skyldig till att känna oro inför islamismens symboler – mitt i ruinerna av World Trade Center. 
 Efter 9/11 gjorde George W. Bush detsamma, när han förklarade att “Islam är fred” medan röken ännu steg från Ground Zero. Det var en ideologisk kapitulation som blev startskottet för den liberala självbedrägeriets era. I stället för att reflektera över den religiösa och kulturella drivkraft som låg bakom attentaten ökade USA sin muslimska invandring fyrfaldigt. I dag har New York en befolkning där 20 procent inte talar engelska och 38 procent är födda utanför landet. Det är inte längre en smältdegel – det är en demografisk omvandling som förändrar stadens själ. 
 Mamdani är dess produkt: en ny sorts västerländsk politiker som föraktar den civilisation som format honom. Han talar om “universell barnomsorg”, “gratis kollektivtrafik” och “hyresstopp” som om ekonomiska lagar kan upphävas med en gest. Men det är inte ekonomin som är kärnan i hans budskap. Det är ideologin. En vision där staten ska ge, folket tiga och historien raderas. 
 Samma New York som en gång reste sig ur askan efter 9/11 – nu applåderar en kandidat som vägrar säga det mest grundläggande ordet i mänsklig anständighet: tack. Tack till landet som tog emot hans familj. Tack till systemet som möjliggjorde hans frihet. Tack till de miljoner amerikaner som inte brände moskéer, utan öppnade dörrar. Men det tackordet kommer aldrig. För i Mamdanis värld är tacksamhet en svaghet. Offerrollen är maktens språk. 
 Den västerländska civilisationen står nu inför sitt mest subtila hot. Inte bomber, utan berättelser. Inte invasioner, utan ideologier som urholkar de värden som en gång gjorde Väst starkt: självrespekt, sanning, och förmågan att skilja rätt från fel. 
 När Zohran Mamdani nu står på tröskeln till att styra staden som symboliserar frihetens hjärta, är det inte längre bara New York som står på spel. Det är vår förmåga att se skillnad mellan den som räddar – och den som river.

Zohran Mamdani vid ett valmöte i Bronx moské i fredags Foto: Ted Shaffrey/AP/TT