”Vi och dom” är en ofrånkomlig mental process som pågår fortlöpande för att skydda oss från fara. Våra fördomar upplyser oss om att läget är lugnt eller förbereder oss på flykt eller strid. Vi bör dock se till att hyfsa till dem genom att möta andra människor som individer, skriver Per Brinkemo.

Det är ovanligt få passagerare som ska med flyget från Sturup till Bromma, högst ett tjugotal, som ser ut som affärsfolk. När jag precis ska gå in i planet tittar jag åt vänster och hajar till. Där står en man helt klädd i svart med arabiskt utseende. Han bär en ryggsäck och när jag tittar en gång till ser jag att han har brännskador i ansiktet.

Misstänksamheten mot utgrupper är evolutionärt betingad. Foto: Karl Gabor / Marco Laverdière (CC BY 3.0)

”Vi och dom” är en ofrånkomlig mental process som pågår fortlöpande för att skydda oss från fara.

Brinkemo: Fördomar är evolutionens säkerhetsapparat

Det svenska forskarsamhället har hitintills misslyckats med att intressera sig för klankulturer. Nyfiken är däremot pensionerade väg- och vatteningenjören Dag Vegger, som genom sitt arbete med infrastrukturprojekt i världens alla hörn fått handfasta erfarenheter av hur dessa kulturer fungerar i praktiken. Något universitet borde lämpligen bjuda in honom, skriver Per Brinkemo.

Den fria forskningen är inte alltid så fri som man kanske föreställer sig. Den internationellt erkände statsvetaren Bo Rothstein berättade i Kvartals <a href="https://kvartal.se/artiklar/lite-for-manga-saker-som-inte-fungerar-i-sverige/" target="_blank" rel="noopener">Fredagsintervjun</a> att det ämne han ägnat så mycket uppmärksamhet – korruption – var tabu när han var ung forskare. Det fanns en dominerande idé, sa han, om att inte ”blame the victim” eftersom det var i fattiga länder som korruptionen var störst.

Människor är sig rätt lika enligt Dag Vegger – här pakistanska fredsaktivister i Lahore. Foto: RedMiNote (CC BY-SA 4.0)

Det svenska forskarsamhället i Sverige har hitintills misslyckats med att intressera sig för klankulturer. 

Brinkemo: Dag Vegger och klankulturens handfasta verklighet

När Jimmie Åkesson för dryga tio år sedan kom i folkdräkt till riksdagens öppnande var det ett fiskande i grumliga vatten. Idag och på Magdalena Andersson tycks folkdräkt vara ett uttryck för sund patriotism. Någon svensk kultur att vårda eller bevara verkar dock inte gå att sikta om vi får tro experterna – allt kommer visst utifrån, noterar Per Brinkemo.

Jag blir så häpen att jag blir full i skratt. I kulturkampen är allt tillåtet. Framför allt skamlösheten.

Jimmie Åkesson 2010 och Magdalena Andersson 2020, vid riksdagens högtidliga öppnande. Foto: Fredrik Persson/TT / Sören Andersson/TT / Karl Gabor

Jimmie Åkesson i folkdräkt är skandal, Magdalena däremot finfint. Så länge ingen kallar det svensk kultur.

Brinkemo: Nationaldagsneuroser, folkdräkter och historielöshet

Många människor vill återvända till sina hemländer, och att likt Miljöpartiets språkrör och andra utmåla Tidöpartiernas idéer om frivillig återvandring som tvångsrepatriering, är enastående ohederligt och skapar ogrundad misstro hos grupper där tilliten redan är låg, skriver Per Brinkemo.

Skamlösheten vet inga gränser när politiker kan påstå vad som helst. Som när Märta Stenevi säger om regeringen och SD:s punkt i Tidöavtalet om att se över hur man kan stimulera frivillig återvandring.

Märta Stenevi – slapar rädsla och misstro? Foto: Karl Gabor / Fredrik Sandberg/TT

Att utmåla TIdöavtalets tanke om frivillig återvandring som tvångsrepatriering är djupt ohederligt.