Tvivlet kan med fog sägas ligga nära filosofins kärna, men när akademiledamoten och filosofen Åsa Wikforss i DN tar Lena Andersson i upptuktelse för klimatkätteri lyser tvivlet med sin frånvaro, skriver Torsten Sandström.

DN har i sitt krönikerstall tvenne professorer i filosofi: Åsa Wikforss, Stockholm, och Sven-Erik Liedman, Göteborg. Båda har valt sida i den politiska kampen. Den senare driver kommunism och den förra agerar som den politiska korrekthetens apostel och mediernas skyddsängel. Hon sitter till och med i Svenska Akademien. Hur dessas beteenden kan anses sammanfalla med filosofins primära metod – att tvivla – har jag svårt att förstå. Hursomhelst göds de båda av DN:s rimligen feta arvoden.

Lena Andersson har varit i hetluften en stor del av sommaren. Foto: Maja Suslin/TT

När Åsa Wikforss tar Lena Andersson i upptuktelse för klimatkätteri lyser tvivlet med sin frånvaro.

Sandström: Lena Anderson och DN-filosoferna som vägrar att tvivla

Politisk korrekthet är i mångt och mycket ett gummibegrepp, men något måste man kalla det maktens förhållningssätt som söker täppa till truten på den politiska och kulturella huvudfårans kritiker. Och att bekämpa pk handlar inte heller om att utan ifrågasättande instämma i alla motvallsnarrativ, utan att med nyfikenhet och empiri försöka diskutera sin värld, skriver Torsten Sandström.

<div>
 Varje samhälle har sin övergripande ideologi i ordets vida bemärkelse. Det rör sig om politik, religion, kultur, ritualer och symboler – alltså föreställningar och beteenden som betraktas som gemensamma och som kräver respekt. Det är dock tydligt att ett samhälle även normalt har en eller flera alternativa ideologier, det vill säga tankar eller rörelser som på olika plan konkurrerar med den ledande åsiktsyttringen.
</div>

Torsten Sandström driver sedan länge anti-pk-bloggen. Foto: Faksimil av bloggen

Anti-pk handlar inte om att instämma i alla motvallsnarrativ, utan om att med nyfikenhet försöka diskutera sin värld.

Sandström: Pk dödar det öppna politiska samtalet

På 60-talet revolterades det mot tidigare pedagogiska moden som med rottingen i högsta hugg sökta uppfostra det uppväxande släktet, men överkompensationen blev stor. Och nu sitter vi här med galopperande psykiska ohälsotal, och det är egentligen inte förvånande, skriver Torsten Sandström.

<div>
 Den dag som är idag har omkring 200 000 svenska barn i åldrarna 10–15 år en psykiatrisk diagnos av typen ADHD eller liknande bokstavskombination, samtliga med en påtagligt diffus symptombild. I grova drag berörs fem procent av alla unga i åldrarna 0–17 år.
</div>

Jean Jacques Rousseaus ”Émile, ou, de l’Education”, den fria fostrans portalverk. Ill: Okänd (public domain) 

På 60-talet revolterades det mot en uppfostran med rottingen i högsta hugg. Men det överkompenserades. 

Sandström: Fri uppfostran gav oss bokstavsdiagnoserna

Historien har en tendens att upprepa sig i samband med tekno-sociala omvälvningar, från tryckpressen till industrialiseringens ludditer som slog sönder maskiner till 70-talets skräck för datamaskinerna. Men teknikens framsteg överlag gör oss både effektivare och rikare, skriver Torsten Sandström.

<div>
 Självklart kan inte historien ses som en film som vevas runt gång efter annan i en oändlig cirkelgång. Däremot finns det sociala fenomen som återkommer och skapar skeenden som känns bekanta. Även om scenariot nu är annorlunda än förr liknar det som sker på scenen något som skett förut.
</div>

ChatGPT och andra LLM-modeller har skapat ett mått av mediahysteri. Foto: Richard Drew/AP/TT

Historien har en tendens att upprepa sig i samband med tekno-sociala omvälvningar.