God konst är resultatet av en tränad handens motorik och en ögats iakttagelseförmåga och av övning och åter övning. Eller borde vara. Samtidskonsten saknar ofta detta, och ägnar sig i stället åt att ställa ut ihoprafsade symboler, försedda med pretentiöst politiska titlar som ska ge dem mening, ivrigt påhejad av en okunnig kritikerkår, skriver Torsten Sandström.

Den som ser en treåring rita och måla får en god insikt i den nutida konstens stora problem. Det lilla barnet har ännu inte fått träning i att hålla i en krita eller penna. Det spretar hit och dit. För övrigt är den unges bildliga förmåga outvecklad: vilka fenomen som i verkligheten är stora och små växlar. De käraste föremålen blir uppförstorade, övriga minimala eller så anser hon eller han dem inte ens dem värdiga att nedtecknas. Den bristande förmågan att avbilda kan dock överkommas med några års erfarenhet och övning. Därtill krävs motorisk sysselsättning med penna eller krita.

Var Andy Warhol ett tidigt tecken på samtidskonstens förflackning? Foto: Photojunkie (public domain)

Samtidskonsten ägnar sig ofta åt att ställa ut ihoprafsade symboler, försedda med pretentöst politiska titlar som ska ge dem mening.

Sandström: Kejsarens nya konstverk

Greta Thunberg och nätverket Aurora har av Justitiekanslern åkt på en juridisk uppsträckning: Land ska med lag byggas, inte med politiserade domstolsprocesser. Oavsett hur tingsrätten nu väljer att agera är prognosen dålig för Auroras stämningsprojekt, skriver Torsten Sandström.

De svenska klimataktivisternas stämning av staten vid Nacka tingsrätt – genom rörelsen Aurora – rullar vidare mot ett av mig förmodat tvärstopp. Jag tror att min prognos håller om att domstolsvägen inte fungerar för den som vill åstadkomma klimatpolitiska åtgärder. Jag har tidigare skrivit om saken i min blogg med anledning av juristprofeten Ebbesson förhoppning om att domstolstalan är en möjlighet för klimatrörelsen.

Aurora och Greta Thunberg lämnade in en stämning av staten i november förra året. Foto: Christine Olsson/TT

Greta Thunberg och nätverket Aurora har av Justitiekanslern åkt på en juridisk uppsträckning.

Sandström: Domstolar ska inte vara klimatpolitiska lekstugor!

Vi lever en tid där journalistiken primärt är upptagen av sig själv och av medieutbudet och dess produkter i stort, av fenomen som ligger långt från folkflertalets vardag och dess konkreta problem. Och som därtill vanligen ges en vänsterdoftande spinn, skriver Torsten Sandström.

Jag slukar dagligen åtskilliga svenska medier, framför allt de stora morgontidningarna liksom den radio och teve som vi alla tvingas finansiera. Och naturligtvis hittar jag goda journalister och fina reportage. Men de tillhör tyvärr undantagen. Den bild som till vardags presenteras är nämligen ytterst problematisk. Det vi ser lever alltså inte upp till det gamla fina idealet, kritiska berättelser som sakligt byggts under. Den tredje statsmaktens medier håller således på att somna in. Vi möter i stället unga journalisters bilder av sig själva och det samhälle de personligen önskar se.

Sysslar dagens journalistik mest med självbespegling? Foto: Florian Plag (CC BY 2.0)

Till den eskapistiska självbespeglingen kommer ett tillrättalagt politiskt budskap som lutar åt vänster.

Sandström: Mediasamhällets självupptagna navelskåderi

Begreppet armlängds avstånd har främst handlat om att en kulturpolitisk vänsterhegemoni velat sopa all diskussion om den offentligt finansierade kulturverksamhetens innehåll under mattan. Dess motsats – detaljstyrd kulturpolitik – har historiska exempel som förskräcker. Låt oss skrota begreppet och faktiskt diskutera kulturpolitik på allvar, skriver Torsten Sandström.

Just nu drar det visst ihop sig till något av ett kulturkrig, alltså en hätsk diskussion om kulturarbetares frihet att bestämma vad som ska visas på samhällets offentligt finansierade muséer, konsthallar, bibliotek, teatrar och liknande inrättningar. Den ena sidan i bataljen, den politiskt korrekta, menar något förenklat att politikerna ska fatta beslut om finansieringen, men sedan lämna innehållet till kulturarbetarna.

Dragqueens har blivit symbolen för det uppblossade kulturkriget. Foto: Evan Agostini/AP/TT

Just nu drar det visst ihop sig till något av ett kulturkrig, och begreppet grumlar diskussionen.