Alexander Paulsson från SSU Värmland drack i torsdags en ”partiöverskridande öl” med Robin Lennartsson från Sverigedemokraternas ungdomsförbund Ungsvenskarna för att diskutera politik. Kritiken från S lät inte vänta på sig.

”Vi står inte bakom detta. Det är inte förankrat hos oss”, sade Sofia Nygren (S), ordförande i SSU Värmland.

”Det här är ytterst olämpligt”, fyllde Socialdemokraternas distriktsordförande Åsa Johansson (S) i.

Som ett brev på posten offentliggjordes kort därefter att SSU Värmland inte längre står bakom nomineringen av Paulsson till SSU:s förbundsstyrelse. Som skäl angavs att umgänget inte förankrats hos styrelsen vilket skulle visa att Paulsson inte är lämplig som företrädare för SSU.

Läs även: SSU:are om ölen med SD-ungdomspolitiker: ”Kan skilja på sak och person”

Det är inte första gången som en socialdemokratisk karriär blir lidande av samkväm med sverigedemokrater. Nina Burchardt (S), ordförande för kultur- och fritidsnämnden i Hudiksvalls kommun, uppmanades att lämna sin post efter att S fått höra att hon inlett en relation med SD:s riksdagsledamot Johnny Skalin.

”Politiken är en märklig bransch där det är svårt att vara privat. Allt du gör avspeglar sig någonstans”, kommenterade Henrik Persson, ledamot i Hudiksvalls socialdemokratiska förening då.

Den socialdemokratiska partipiskan viner med andra ord så hårt att den medlem som ertappas med att förälska sig i eller tala med fel person utesluts från gemenskapen och från politiska uppdrag. Om du inte håller dig borta från SD har du ingen framtid inom S.

Återkommande talar ledande S-företrädare om SD som ett främlingsfientligt parti som står så långt ifrån Socialdemokraternas värdegrund som det går att komma, samtidigt som konkretisering av påståendena lyser med sin frånvaro.

Varför sänker sig Socialdemokraterna till denna sandlådenivå?

Läs även: Gudmundson: Socialdemokraterna lever på att utmåla högern som ett hot

I sin essä ”Oberörbar eller ren?” i nättidskriften Kvartal beskriver statsvetaren Katarina Barrling människans benägenhet att dela in världen i ”rent” och ”orent” för att göra en komplicerad tillvaro lättare att hantera och för att gruppen ska kunna hålla ihop. Barrling menar att den bärande idén är att det orena smittar vid minsta kontakt, och att avståndstagande som smittförebyggande åtgärd därför förordas för att skydda det som anses vara rent.

Att avkräva sina gruppmedlemmar moraliska överväganden i varje given situation vore att lämna för mycket åt slumpen och kontrollen skulle då riskera att gå förlorad. För att säkerställa att de underlydande inte halkar in på avvägar förenklas därför beslutsprocesserna genom att världen sorteras in i två kategorier: rent och orent, där det rena ska försvaras och det orena förgöras. Instruktionen blir därmed enkel och lättbegriplig även för den trögaste, och risken att någon medlem ska tänka själv och råka landa i en tolkning eller analys som gruppen inte ser som önskvärd minskar markant.

Föreställningen om rent och orent blir även fostrande på så sätt att de som bryter mot normen används som statuerande exempel för övriga medlemmar. Om en medlem inte lyder direktiven ovanifrån kan även denne beskrivas som oren, varpå övriga skyr den utfryste som pesten enligt föreställningen att det orena smittar vid minsta kontakt. Därmed rättar gruppmedlemmarna in sig i ledet och gruppens överlevnad säkras.

Läs även: Gudmundson: Makten skyr inga medel

Att tillämpa denna teori på den bannbulla som den socialdemokratiska partiledningen utlyst mot SD ligger nära till hands. Budskapet från S-partitoppen är tydligt: SD är radioaktivt – men få för allt i världen inte för dig att själv undersöka om det stämmer, för då blir du också oberörbar.

För vad skulle effekten bli ifall fler socialdemokrater, likt Paulsson, skulle prata med alla, skilja på sak och person och vägra att bidra till den skadliga polariseringen i samhället som sliter sönder vänskapsrelationer, krossar kärleksförhållanden, bryter familjeband och riskerar anställningar och försörjningar?

Jo, förmodligen att fler gräsrötter och partiaktiva inom S skulle inse att de etiketter som SD tillskrivs är påklistrade och strategiskt valda av en S-partiledning i total panik. Sannolikt skulle många socialdemokrater, om de gavs chansen, tvärtom känna igen många av de värderingar som S själva tidigare stått för hos dagens sverigedemokrater. Det visar inte minst det sjunkande stödet för S och det ökande stödet för SD bland LO:s medlemmar. Om det vore val i dag skulle var fjärde LO-medlem rösta på SD. ”SD lägger sig nära LO-medlemmarnas hjärtefrågor”, menar LO:s vice ordförande Therese Guovelin, ”Det är frågor som ger trygghet för vanligt folk”.

Läs även: Gudmundson: En sosse lämnar inte makten frivilligt

För att i det längsta skydda sina väljare från denna insikt och undvika massflykt från S till SD måste därför föreställningen att blotta närheten till en sverigedemokrats kropp skulle vara farlig och kunna överföra ideologisk smitta underblåsas. Men att den socialdemokratiska övertygelsen skulle vara så svag även hos de egna företrädarena att de inte kan betros ens minsta möte med en sverigedemokrat bådar verkligen inte gott för partiet.

Själv betonar Paulsson vikten av att fortsätta träffa politiskt oliktänkande individer för att främja dialog, som han menar är vitalt för demokratin.

Socialdemokraterna visar alla tecken på att vara ett parti i panik. I ett sunt parti skulle en ung politiker som tar initiativ till att träffa politiska moståndare för att diskutera samhällsproblem vara ett framtidsnamn. Men S placerar självständiga tänkare som Paulsson i frysboxen som avskräckande exempel för andra och premierar istället lojala partister och nickedockor. Det är en spikrak väg mot fördärvet. Effekten visar sig tydligt i bristen på begåvning i partitoppen, som bland annat yttrar sig i oförmågan att förstå att det är just demoniseringen av sverigedemokrater som gör att SD fortsätter växa.

Så länge den insikten saknas finns ingen ljusning i sikte för S.

När ett parti är så renons på analysförmåga och sakpolitiskt innehåll att man skyr debatten, men ändå till synes till varje pris vill behålla makten, återstår bara att försöka hålla sina väljare och partimedlemmar borta från andra partiers idéer och lösningar för att in i det sista bibehålla illusionen av S som ett relevant parti.

Och som en följd vågar S inte låta vare sig kärleken, vänskapen eller tanken vara fri i de egna leden. Vilket styrelseskick det minner om lämnas till var och en att fundera på.

Läs även: Henrik Alexandersson: Borgerligheten och det fria samhällets fiender

Läs även: Blomberg: Lööf tar bara avstånd från SD när det passar henne