Handeln med utsläppsrätter är ett effektivt sätt att hantera koldioxidutsläpp, men den varken sätter priserna på eller minskar utsläppen per se, och det var inte heller tanken med dem. Debatten om utsläppsrätter bygger på ett missförstånd, skriver Danne Nordling.
EU-kommissionen har nyss presenterat ny lagstiftning om klimatet som bland annat betonar vikten av handelssystemet med utsläppsrätter. Det kallas ETS vilket står för ”emissions trading system” och beskrivs ofta som ett marknadsekonomiskt grundat sätt att minska koldioxidutsläppen. Därför har det kommit att kritiseras av dem som är fientligt inställda till marknadsmekanismer medan andra framhållit att det är fråga om ett effektivt system.
Sålunda skrev EU-parlamentarikern Emma Wiesner (C) i SvD 14/7 att ”det behövs prissättning av koldioxid. Handelssystemet med utsläppsrätter har visat sig vara oerhört effektivt då högre priser gjort kol oattraktivt och ökat skifte till förnybar energi.” Detta måste vara en missuppfattning. Handeln med utsläppsrätter har i sig ingen prishöjande effekt och är inte den faktor som bidrar till minskade utsläpp. Handeln är ett sätt att minska de ekonomiskt skadliga effekterna av administrativt påförda begränsningar, vilket Wiesner framhåller i nästa andetag utan att särskilja de båda faktorerna.
Läs även: Kinas nya klimatplan: Utsläppsrätter
ETS-systemet fungerar i det första steget som en reglering av det maximala utsläppet av koldioxid inom ett område. Det är politiskt bestämt och kritiken mot att det ger för liten effekt måste därför riktas mot politikerna som inte velat gå hårdare fram. Men ändå har miljövänstern försökt göra gällande att det är handelssystemet som är orsaken till att utsläppsminskningarna inte blivit större.
Ett exempel på detta är en recension av tre böcker om klimatkrisen av skribenten Victor Galaz i Svd 3/4. Den utmynnar i slutsatsen: ”Decenniers diskussioner om hur ”marknaden” genom bland annat handel med utsläppsrätter har nått vägs ände. Nu krävs starkare nypor.” Galaz är docent i statsvetenskap och aktiv inom Stockholm Resilience Center vilket borde ge viss tyngd åt slutsatsen.
Läs även: EU: Svenskarna överlägset mest oroliga för klimatet
Men den naturliga följden av resonemanget uteblev. Staten kan förvisso ingripa med starkare restriktioner men att överge utsläppshandeln för att den inte är tillräckligt effektiv har inget att göra med systemet som sådant. Fortfarande är det ju bättre att företag som har goda möjligheter att minska utsläppen kan tjäna på det genom att sälja utsläppsrätter till andra företag som har svårare att åstadkomma detta. Utsläppen blir ju desamma inom ramen för det av staten bestämda området och begränsningen. Varför vill miljöaktivisterna passa på att ge en känga åt de marknadsmekanismer som lindrar den statliga styrningens skadeverkningar? Det förlorar alla på.
Läs även: Stenevi: ”Klimatkrisen har kommit i skuggan av regeringskrisen”
Grundfelet i debatten om utsläppsrätter verkar vara att man blandar ihop hur en koldioxidskatt skulle höja priset på CO2-utsläpp med hur knappare tillgång på utsläppsrätter också gör det dyrare för en del företag att släppa ut CO2. Man borde komma ihåg att utsläppshandeln inte har någon effekt på hur mycket som totalt släpps ut.
Danne Nordling
Nationalekonom och fri debattör